Titel: Mamette – änglar och duvor

Del i serie: Mamette #1

Författare: Nob

Förlag: Wibom Books

Sidantal: 48

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

Rund och med håret i en knut – så som vi ofta tänker oss gamla damer men Mamette är en mormor som har glömt bort att bli gammal. Hon är nyfiken på livet och hänger med varierad framgång med i teknikens utveckling. Kvarterets ungar får sig kanske en uppsträckning i hyfs av Mamette ibland men i utbyte lär hon sig de senaste SMS-förkortningarna.

Denna bok låg i brevlådan när jag var på väg till bussen mot Kontrast, och trots att jag redan hade några böcker i väskan stoppade jag på mig den och läste den sedan på bussen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, något roligt och fint tecknat, absolut. Men inte det här.

Det är det absolut mest hjärtskärande jag läst på länge. I stil med den så rörande Leo Gursky i Kärlekens historia, fast lyckligare och med en fastare hand. Mamette är så karikatyriskt pytteliten att man vill stoppa henne i jackfickan som en pyssling, men samtidigt är hon så plågsamt verklig. Det är så fint hela tiden att det stockar sig i halsen och kramar om hjärtat. Som det absolut bitterljuvaste med att bli gammal.

Bilderna är makalöst söta, och formen passar väldigt bra, det är rundade hörn och allting stämmer överens, färgerna, typsnitt, format, allting. Det är nästan som ensides strippar, som ibland blir längre, och kronologin är precis som typen av strippserier brukar vara, icke existerande. Dock blir det inte på det viset, i likhet med tillexempel ett Simpsons avsnitt, i och med varje ny stripp eller avsnitt att all vetskap vi fått sköljs bort inför det nya. Karaktärerna utvecklas och historien leds framåt, det är inte ett evigt cirkulerande som börjar om på noll efter ett varv. Vilket jag älskar, vilket gör att jag vill läsa mer.

Jag har försökt att googla, men min skolfranska är verkligen på bristningsgränsen när det kommer till denna typ av uppgifter. Men vad jag kan utläsa så finns det åtminstone fem Mamette böcker på franska, och jag hoppas verkligen Wibom tar sig an att översätta alla, dels för att de verkligen gjort ett makalöst fint jobb, men också för den otroliga cliff hangern som denna slutade med.