Browsed by
Kategori: Recensioner 2016

”Osnäll till sinnes är hon med, rolös och flängig som om hon hade löss på själen. Så nog gör hon skäl för namnet alltid …”

”Osnäll till sinnes är hon med, rolös och flängig som om hon hade löss på själen. Så nog gör hon skäl för namnet alltid …”

I ett hus ute i skogen, så lågt att en vuxen måste böja sig för att komma in, bor tolvåriga Loella och hennes två yngre bröder. Närmsta granne är enstöringen Fredrik Olsson på flera kilometer bort. Loella har inte tid att gå i skolan, utan spenderar sina dagar i skogen med att samla ved, ris och mat till sig och bröderna. I byn talar de om henne, kallar henne Lopp-Loella och menar att hon säkert stjäl. Mamma är till sjöss som vanligt, hon hade lovat att komma hem till november men när hon får ett erbjudande om att jobba ett år i Amerika, och förhoppningsvis bli rik, så tar hon chansen. Utan att ens åka hem innan. Mamma har ordnat så att bröderna får bo hos Agda Lundkvist, men Loella placeras istället på ett barnhem. Bara över vintern, lovar mamma.

Detta är en bok som var en av mina absoluta favoriter när jag var yngre, jag har inte läst om den på säkert femton år åtminstone, men känslan av den har alltid dröjt sig kvar. Maria Gripe är så mästerlig på att bygga upp stämningen, många av de saker jag minns som avgörande för berättelsen visade sig vara små händelser i det stora och tog inte alls samma plats som i mitt minne.

Något som också var otroligt fascinerande med vuxenläsningen var den historiska aspekten. När en först börjar läsa boken, där Loella går runt i skogen i regnet, övergiven  och på jakt efter svamp så placerar jag den tidsmässigt innan 1900-tal, långt innan till och med. Hon bor i hus en eldar för att hålla varmt och går inte till skolan annat än när hon blir med våld tvingad. Men så kommer hon till barnhemmet, med bil mind you, så uppenbarligen inte 1800-tal. Och hennes rumskamrat har jeanskjol, tupperat hår och sjunger högljudd schlager som Sånt är livet. Det blir en mycket lyckad konflikt som får mig att inse att boken, som utkom 1963, snarare är en samtidsskildring än en historisk roman. Det visar också hur vitt skilda två geografiska platser kan vara i sin utveckling under samma tidpunkt.

En ytterligare sak som belyser detta är när Maria Gripe skriver dialog, där såväl gammeldags dialekt blandas med slangstarkt ungdomsprat beroende på vem som talar, för att ytterligare trycka på skillnader karaktärer emellan. Rent litterärt är den mycket spännande att läsa, att vända och vrida på Maria Gripes lösningar och språk. Handlingen i sig är också mycket fin, och Loella är lätt att tycka om, och hennes längtan och jakt efter såväl en pappa som att känna sig nyttig och omtyckt är mycket trovärdigt beskriven.
På det stora hela en fortsatt favoritbok som jag gärna läser om ytterligare ett par gånger.

Boken är ett recensions-ex från förlaget men finns att köpa tillexempel på Adlibris eller Bokus.

”Så kommer mullret från underjorden och fortplantar sig upp genom lagten och når ytan. Jag vill hålla för öronen men får inte. Jag måste höra om det låter annorlunda.”

”Så kommer mullret från underjorden och fortplantar sig upp genom lagten och når ytan. Jag vill hålla för öronen men får inte. Jag måste höra om det låter annorlunda.”

Sista Augustnominerade boken i kategorin barn- och ungdomslitteratur är Tio över ett av Ann-Helén Laestadius.

Tio över ett handlar om Maja som bor i Kiruna. I Kiruna där det är mörkt tre veckor om året från morgon till kväll, inte becksvart men mörkt. I Kiruna där det är svårt att bo om en inte är sport eller friluftsintresserad, vilket Maja inte är. I Kiruna som måste flytta tre kilometer innan hela staden rasar ned i malmgruvan. I malmgruvan långt under jord, där pappa jobbar, där farfar har jobbat, där de som jobbar där verkar åldras fortare än alla andra. I Kiruna finns också Albin med svart hår och mörka ögon som Maja brukar tjuvfota på skolbussen. Och bästa vännen Julia som bara bor ett hundratal steg bort, innan flytten i alla fall.

”Varje natt förbereder man för sprängningarna under jord. Kilometer under markytan. Men kilometer kan bli till ingenting om marken inte håller. Då spricker det, då börjar det skaka och sedan rasar det. Flytande sprängmedel injiceras i flera borrhål i orterna, gruvgångarna. Alla flyttar på behörigt avstånd. Ingen får vara kvar när de spränger, eller skjuter som de också säger, och en bra stund efteråt. Det bildas farliga gaser i orterna. Sedan dånar det och järnmalmen lossnar. Järnmalmen som gör att Kiruna lever. Pappa säger att det är den som får hela Sverige att snurra. Vi skeppar miljarder till Stockholm och så tror de att vi lever på bidrag här.”

Jag tyckte så himla mycket om denna bok. Dels älskar jag Norrlandsskildringar, vilket jag läser allt för lite ut av, men jag tycker också att det kommer ut alldeles för få. Speciellt för denna målgrupp. Jag tycker Maja så skickligt beskriven att hon är så lätt att känna igen sig i, ångesten över flytten och över att dö. Till viss del får hon mig också att tänka på Barbro Lindgrens dagboksserie där katastroftankarna och döden också genomsyrar berättelsen. Det är också en historisk roman i realtid, detta är historia som skrivs här och nu. Men som det inte skriva nästan någonting alls om, speciellt inte i sydligare Sverige. Boken andas sci-fi och armageddon, och det är viktigt att stanna upp och påminna sig själv om att detta händer på riktigt. En otroligt läsvärd bok.

Vill du höra Ann-Helén Laestadius prata mer om sin bok kan du lyssna på Augustpoddens avsnitt tillsammans med henne här:

Vill en se ett otroligt träffande och roligt klipp om Kirunaflytten vs. Slussenombyggnaden och dess ombyggnad så rekommenderar jag denna.

Boken är mottagen från förlaget med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlaget i fråga är Rabén och Sjögren. 

”För jag tänkte att framtiden måste lukta fisk, annars är den inte min.”

”För jag tänkte att framtiden måste lukta fisk, annars är den inte min.”

Den näst sista av årets Augustnomineringar i kategorin barn- och ungdom är Ormbunkslandet av Elin Bengtsson.

Boken handlar om Margit. Året är 2009 och Margit är 18 år gammal, om två månader skall hon ta studenten. Men så bestämmer sig hennes Mika för att göra lumpen och helt plötsligt ska Margit klara sig utan honom, fastän det alltid varit de två, mot hela världen och alla andra. Så Margit hoppar av skolan och flyttar till Malmö där hon inte känner någon, hon får jobb på en kyrkogård och rum i ett kollektiv med rivningskontrakt. Där bor Ina och Paco som är intresserade av politik och skrattar och bryr sig och bråkar, och helt plötsligt är Margit del av något helt nytt.

”Mika, när du krälar på marken. Vapnets och packningens tyngd, din stötiga andhämtning. Är jag där i ditt huvud då, krälar jag bredvid? Pressar du dig framåt, hårdare, för du tänker att vi gör det tillsammans, för att det är den enda anledningen att fortsätta, att uthärda smärtan, förolämpningarna, tröttheten?”

Detta är en väldigt speciell bok. Margit är en speciell karaktär. Hon är absolut trovärdig, men inte särskilt lätt att tycka om eller känna igen sig i. Lite sträv. Boken varvas med nutidsskildringar från Margits liv samt tillbaka blickar från hennes och Mikas gemensamma innan allt förändrades. Det är som om hon kommit från yttre rymden och för första gången ser andra människor, för första gången läser av ansiktsuttryck, gester och meningar som inte är Mikas. Eller åtminstone för första gör ett försök att förstå och inte direkt avvisa alla som inte är han. Mest tycker jag om Margit när hon i sådana stunder bryts ned lite, kan vila lite i till exempel Inas blick och när hon gör ett försök att vara som alla andra, när hon läser på för att kunna vara med i diskussion eller lyssnar på musik – för det gör ju folk.

Det går som inte att förklara boken mer utan att spoila den, och jag är heller inte säker på att jag direkt tycker om den, men jag gillar att den är utmanande, den tvingar en att fundera och dessutom så är språket på många ställen smått fantastiskt.

Här kan ni höra Elin Bengtsson prata mer om Ormbunkslandet:

Boken är mottagen från förlaget med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlaget i fråga är Natur&Kultur.

”Mamma vände sig om. Hon trodde ingen såg.”

”Mamma vände sig om. Hon trodde ingen såg.”

Dags för nästa par Augustnominerade böcker. Denna gång är det Oj, en polis av Eva Lindström och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta som gäller.

Oj, en polis är Eva Lindströms tolfte nominering till Augustpriset, hon har därmed nästan dubbelt så många nomineringar som den som har näst flest nomineringar, nämligen Anna Höglund med sju. Oj, en polis handlar om två personer i matroskostymer som träffar en pilot.

Som vanligt med Lindströms böcker är de lite kluriga, lite knepiga, med korta nedkokta texter och stora miljöer. En vet aldrig riktigt vart handlingen ska ta vägen. Denna gång var boken särskilt öppen för egna tolkningar med sina öppna miljöer, eller som Augustnomineringen formulerar det; ”I de enfärgade bakgrundsfälten finns en ödslighet som öppnar för fantasin. Inom lekens ramar blir allt möjligt.” Ett uppfriskande exempel att ha redo när folk menar att böcker för barn kräver en sensmoral eller att de är förutsägbara. Oj, en polis kan med fördel läsas om flertalet gånger och varje gång öppna för nya tolkningar och insikter.

Nästa bok är ett bilderbokssamarbete mellan debutanten Henrik Wallnäs som har skrivit text, och den tidigare bilderbokskaparen Matilda Ruta, som här har illustrerat. Jag har tidigare älskat Matilda Rutas böcker om Ninna, där hon har spännande persongallerier och bryter normer sida upp och sida ner. I detta fall är det otroligt intressant att se hur Ruta leder läsaren i genom berättelsen genom att belysa det allra viktigaste med färg medan större delen av illustrationerna är i dov gråblå skala. Åka buss handlar om ett barn och en mamma som tvingas sätta sig på en buss för att lämna landet som är kantat av krig och katastrofer. Kvar tvingas pappa och farmor stanna. Resan är, som de flesta flykter, på inget vis lätt, och den går på så väl vatten som land.

Kvar i hemlandet är farmor och pappa, pappa som lagar hål och längtar efter sin familj. För en vuxen läsare är boken hjärtskärande, inte så mycket att den explicit är hemsk i ord och bild, den bäddar fint in det hemska i poetiska formuleringar och mjukakattmänniskor, men för en vuxen är det lätt att läsa in verkligheten i den. Att läsa tillsammans med ett barn och sedan diskutera på en nivå som just det barnet klarar av tror jag däremot är lätt att anpassa. Och att det äntligen finns en så pass konstnärligt upphöjd bok, i stället för hyperrealistisk, för barn med liknande erfarenheter att känna igen sig i känns minst sagt på tiden.

Här kan en lyssna på en poddinpelning från nomineringskvällen där Henrik Wallnäs berättar om varifrån han fick idén, och Matilda Ruta förklarar varför hon ritar katter istället för människor.

Böckerna är mottagna från förlagen med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlagen i fråga är Alfabeta och Natur&Kultur.

”Cykeln då morfar, minns du den? Plingklockans pling och gnissel i trampet?”

”Cykeln då morfar, minns du den? Plingklockans pling och gnissel i trampet?”

Idag vet jag inte vem jag är Ida Sundin Asp, Djur som ingen sett utom vi Ulf Stark Linda Bondestam

Jag tänkte att i dag är en bra dag att visa några av de Augustnominerade titlarna lite närmre. Först ut är Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, och Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam.

Processed with VSCO with c1 preset

Idag vet jag inte vem jag är börjar med att en man vaknar upp, går fram till spegeln och känner inte igen sig själv. Håret är olika och ögonen ska väl inte se ut sådär? Han måste hitta sig själv och börjar leta. Ut ur sitt fina ut in i solen kliver han, letandes efter sig själv. Han hittar ett barn, sitt barnbarn! Barnbarnet har koll och kan berätta att morfar själv odlat allt det goda i växthuset och att de rodde tills armarna gjorde ont igår.

Processed with VSCO with c1 preset

Boken är härligt poetisk, som här ovan där det handlar om att fysiskt leta efter sig själv för att hitta sitt inre jag. Även inläggets titel är ett fint citat från boken. Överlag är det egentligen en hjärtskärande historia, om en man som har någon form av demenssjukdom, men kombinationen av det upplyftande barnbarnet och den trivsamma färgskalan gör att den ändå inte känns allt för hemsk. Illustrationerna saknar riktigt starka, arga färger som till exempel rött, och när barnbarnet minns roddturen förvandlas sjön till rosa. Miljöerna är öppna och växterna frodas. De får mig att låtsas att morfar kanske flyttat till Mallis efter pensionen, men det får mig också att undra var barnbarnets andra vuxna befinner sig. En mycket fin bilderbok, med vackert språk och ett modernt bildspråk.

För den som vill höra mer om Idas tankar kring boken finns det här ett podavsnitt där bland annat hon intervjuas under nomineringskvällen:

Processed with VSCO with c1 preset

Nästa titel är diktsamligen Djur som ingen sett utom vi som är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Linda Bondestam. Boken får mig direkt att tänka på Beppe Wolgers Okända djur som Olle Adolphson framförde. Diktsamlingen består helt enkelt av ett urval djur som Stark och Bondestam hittat på. Som denna, Nomadien; ”Nomadiens besök är alltid korta. Den bygger ständigt nya bon. För nomadiner lever i den tron, att allt är mycket bättre borta.”

Processed with VSCO with c1 preset

Eller denna Celansetten, som ingen någonsin har sett, men av en händelse råkade en Lyktfisk simma förbi och få en skymt av vad som göms, där nere i det mörka havet. En mycket lyckat rimmad bok, där en ibland, men oftast inte, kan gissa vilka ord som kommer att rimma. I stort är dikterna väldigt oförutsägbara och djuren är verkligen unika. Och Linda Bondestam har med bravur lyckats illustrera dem. Om ni kollade på videon som jag publicerade i mitt Kulturkonsumtions inlägg så fick ni se henne underhållande berätta om hur hon gick till väga.

Böckerna är mottagna från förlagen med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlagen i fråga är Urax, Berghs och Förlaget.

”SUCK! Mu, vad tråkigt det blev idag. Ingen Kråkan, ingen cykeltur, ingen Lina och ingen Lillebror.”

”SUCK! Mu, vad tråkigt det blev idag. Ingen Kråkan, ingen cykeltur, ingen Lina och ingen Lillebror.”

Processed with VSCO with c1 preset

Böckerna om Mamma Mu av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist har i och med Mera fart Mamma Mu! blivit 13 böcker. I denna har Mamma Mu är det sommar, gassande och alla vilar, bonden sover i sin eka på sjön och tiden står nästan stilla. Mamma Mu har fått låna Lillebrors cyklopöga och kollar på fiskar, Kråkan har solglasögon för att inte bli blind av solljuset.

Formen är lätt att känna igen, Mamma Mu gör något, Kråkan kommer flaxande och tycker att vad Mamma Mu än gör är fel. Sen blir han sugen på att göra det Mamma Mu gör, fast mer, fortare eller bättre, i detta fall tänker han uppfinna en propeller för barkbåtarna Lina och Lillebror byggt är helt enkelt för långsamma. Kråkan gillar racerbåtar.

Detta är inte min favoritbok om kråk- och koduon. Men den fyller sin funktion ändå, det varma gassande skiner igenom i så väl text som bild, allting är stilla och Nordqvists illustrationer porträtterar fint en högsommardag där ingen orkar göra någonting. Först tycker jag att det är frustrerande att ingenting händer, sedan kommer ett klassiskt uppslag där det myllrar kring Kråkan och behovet stillas lite. Sen kommer slutet, som vi rent dramaturgiskt vet vad vi bör förvänta oss – att Kråkan gör något bättre än Mamma Mu och sedan tröttnar. Men denna gång blev det inte så, vilket först kändes som ett antiklimax, men med distans och eftertanke känner jag mig närmast uppiggad av att det inte blev som Kråkan hade tänkt sig.

Boken är ett recensions-ex från förlaget, men finns att köpa på tillexempel Adlibris eller Bokus.

”Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades.”

”Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades.”

I en liten by för några hundra år sedan bor Klas och Klara tillsammans med sina föräldrar, mamma Sofia och pappa Albert som blåser det vackraste av glas, men som ingen vill köpa. En vårmarknad när de är för att sälja Alberts glas försvinner barnen. Och medan Albert stänger in sig i sin sorg och blåser vackrare glas än någonsin, som ser ut som tårar, plågas Sofia av skuld för att ha sagt att barnen mest var till besvär. Barnen å andra sidan, minns ingenting, för de har färdats över Glömskans å, de är en present från Härskaren till Härskarinnan.

Maria Gripe har länge varit en högt ansedd författare, och trots att jag är uppvuxen med henne har jag fortfarande mycket kvar att upptäcka. Tillexempel har jag aldrig tidigare läst Glasblåsarns barn, trots, eller kanske på grund av, att jag sett filmatiseringen så många gånger. Det gör det tyvärr omöjligt för mig att inte jämföra den med filmen, men det gör egentligen ingenting. Filmen har hållit sig nära förlagan och någon, för mig, ny kanon behöver inte etableras.

Boken är tunn, knappt 150 sidor, med stor skrift och fantastiska illustrationer av Maria Gripes man Hans. Men den är ändå tät, tung och suggestiv. En mörk roman för barn där förhållandevis lite fokus läggs på just barnen Klas och Klara. Istället är det känslor, tankar, och humör som skildras. Nära relationer synas i sömmarna, den mellan Albert och Sofia, den väldigt intressanta mellan Härskaren och Härskarinnan som en egentligen skulle vilja se en helt egen historia, men också syskonrelationer och kampen mellan ont och gott. Handlingen är en ständig balansgång mellan krafter som sliter åt båda håll på samma gång. Som Härskarinnans komplexa längtan efter något och besvikelsen i att få sina önskning uppfylld. Vad det gör med en människa att alltid få som en önskar jämfört med att aldrig ens kunna formulera en önskan för att det är så ouppnåeligt.

Maria Gripes språk och formuleringar är fantastiska, som detta, tagit från en på måfå uppslagen sida då varenda en är fylld av dem:
Och just där barnen satt kunde man höra alla klockorna ticka på en och samma gång. Det var som om deras ljud stämt möte här. Och Klas och Klara lyssnade ivrigt; det fanns en liten tröst i detta, ett litet hopp.

Det är fint att Modernista valt att ge ut Maria Gripes böcker på nytt, och jag ser fram emot att upptäcka, eller återupptäcka, fler favoriter som denna – speciellt hoppas jag på Skuggserien som jag hittills inte läst i sin helhet.

Boken är ett recensions-ex från förlaget men finns att köpa tillexempel på Adlibris eller Bokus.

”Det var ord som virvlade runt, bytte plats, hade svårt att bita sig fast i min hjärna eftersom fästena var bortplockade för länge sedan.”

”Det var ord som virvlade runt, bytte plats, hade svårt att bita sig fast i min hjärna eftersom fästena var bortplockade för länge sedan.”

I (M)ornitologen av Johanna Thydell möter vi Moa. Hon är sjutton år, är bästa vän med Otto, har en pappa som bryr sig massor, extramamman Susanne som är snäll och lillebror Lucas som Moa brukar natta. Och så hade hon Vispen, skolans populäraste kille. Tills hon inte längre hade det. En gång hade Moa en mamma också, Hedvig. Men Hedvig stack när Moa var två och ingen har hört av henne sedan dess. Tills Moa kommer hem från skolan en dag och pappa vill prata. Hedvig har ringt. Och vill träffa Moa. Aldrig i livet, tänker Moa.
Bokens tema kanske inte är det mest originella, att en förälder helt plötsligt vill ha kontakt känns som beprövad mark, och även om det blir lite ovanligare med en mamma som boven i dramat så är det inte ogjort. Men det spelar som ingen roll, i Johanna Thydells händer blir det ändå något nytt.
Först och främst måste vi prata om språket, det formligen flyter fram. Boken är varken överdrivet poetisk eller jättelättläst utan en perfekt mellangång som gör att en aldrig fastnar i konstiga formuleringar eller måste stanna upp för att något känns fel. Och trots att Johanna Thydell använder sig av svårbehärskade saker som fotnötter (vilket för min del verkligen inte fungerade i tillexempel Jonathan Strange och Mr. Norrell eller Valda verk av T.S. Spivet) så känns det aldrig konstlat. Tvärtom kan det vara i fotnoten den verkliga humorn kommer fram, en svart, självironisk humor.
Men den största behållningen med boken är ändå de autentiska skildringarna av relationer, slitningen mellan Moa och Otto, Moas pappa som tillåts vara en komplex karaktär som trots att han älskade Hedvig inte gick under utan axlade papparollen (som en så klart ska) men också gick vidare i sitt kärleksliv. Och relationen mellan Moa och Hedvig. Som är så förbannat skavande att det verkligen känns att läsa den. Och trots att det är Moas berättelse lyckas Johanna Thydell skickligt föra en rakt in i Hedvigs känslor och tankegångar.
(M)ornitologen är en snabb läsning, mycket tack vare för att den är så välskriven. Det tog mig knappt två dagar att läsa den till och från jobb och på lediga ströstunder, perfekt läsning när en vill stänga världen ute ett par timmar.

Boken är ett recensions-ex från förlaget, den finns på tillexempel Adlibris eller Bokus.

”När din spegel får en psykos och skriker fula, elaka saker till dig. Keep calm and smash it. Du är hundra miljoner dollar. Alltid.”

”När din spegel får en psykos och skriker fula, elaka saker till dig. Keep calm and smash it. Du är hundra miljoner dollar. Alltid.”

img_0948

Jag har tänkt skriva om denna bok ett tag nu, egentligen sedan redan innan den kom ut; för den är så förbannat fin. Men i dag är det fredag och då kan denna bli något fint att hålla i handen.

Boken heter Det kändes lugnt när mina känslor dog och är skriven och ritad av Bim Eriksson. Många av er följer henne säkert redan på Instagram, @bimcamilla, och er andra rekommenderar jag verkligen att göra det, där finns tillexempel nyare genialiteer som denna.

img_0949

Det kändes lugnt när mina känslor dog är otroligt poetisk, Bims språk är helt enkelt ljuvligt. Den gör nedslag i olika relationer och avbildar uppbrott, hjärtvärk, svek, manlig svinighet och systraskap. Som det står på baksidan tillexempel: ”Jag minns inte riktigt när mina känslor dog. Om det var på hösten när du bytte stad utan att tala om det för mig och sen ljög eller om det var i samma ögonblick hamstern slog i golvet. Kanske var det när du var ett rövhål och sa att vi inte kunde ses mer för att jag skulle bli så himla kär i dig eller var det när du trodde att chokladsmulorna i min säng i själva verket var bajs?”

img_0951

Boken är smärtsamt full av igenkänning som får hjärtat att krypa ihop, och den är något av det mest samtida jag läst. Jag tycker ofta att nutidsskildringar är svåra för att de så lätt kan bli daterade och kännas orelevanta kort efter publicering, men inte denna. Jag tror att det kan bero på att den är så extremt fullpackad med känslor att en kommer känna igen sig lika väl om sex månader som om sex decennier. Det är som att läsa varje tjejs dagbok anno 2016, samtidigt som det också är extremt personligt och privat.

img_0950

Det är humor och det är smärtsamt, det är skratt som fastnar i halsen och tårar i ögonen, det är poetiskt och det är groteskt. Men det är också pepp och stöd och hålla om ryggen, grrrl power och kärlek till skräpmat. En rekommendation till alla som vill inse att den inte är ensam om att känna som den gör, eller till alla som inte förstår hur det känns men som måste förstå.

img_0952

Det växer.

Det växer.

Häromdagen satt jag och väntade på att min lägenhetsbesiktning skulle börja, drack kaffe och läste en serie. Jag plockade på måfå ut Julia Hansens Det växer ur hyllan. Den har stått där sedan Bokmässan i september men nu blev den äntligen läst från pärm till pärm.

Det växer är på ytan en självbiografisk roman om en ung kvinnas erfarenheter av att göra abort, för första och andra gången inom en kort period. Men den är också en kommentar på ett patriarkalt klassamhälle i stort, där kvinnor systematiskt skuldbeläggs, fattiga slår i motvind, och kvinnor förväntas bära hela ansvaret för inte bara en graviditet men också för att inte bli gravid i första början.

Jag är så glad åt denna typ av serier, då den i likhet med tillexempel Liv Strömquists Kunskapens frukt och antologin Kvinnor ritar bara serier om mens lär mig saker på ett lättillgängligt och informativt sätt. De både fyller i luckor i min bristfälliga sexualupplysning och fyller på med populärkulturella och triviala fakta, men visar också upp ett ojämnlikt samhälle och synar det i sömmarna.

Julia Hansens Det växer är inget undantag. I detta fall rör det sig dock om en serieroman, där de andra exemplen är styckade rutor, eller kortare sekvenser ofta fyllda med enbart med fakta, är detta en löpande skönlitterär historia som är mer eller mindre självbiografisk. Teckningsstilen är personlig och naivistisk, karaktärerna påminner mig om Ingrid Wang-Nymans serieversioner av Pippi Långstrump, där Wang-Nyman såg sig tvingad att förkorta och förknubba karaktärerna för att de skulle få plats i rutorna. Såväl miljöer som karaktärer är förenklade, men tappar i den stilistiska översättningen ingen avgörande information.

Boken har vissa dramaturgiska toppar och dalar, och historien i sig flyter på fint. Den största behållningen är dock att känna att en efter läsningen blivit berikad med kunskap, stöd och pepp. Att Julia Hansen är på sin egen sida, och på sina medsystrars sida i kampen är det ingen tvekan om. Hon belyser och ifrågasätter det problematiska med att kvinnor på det ena eller andra sättet proppar sig full av hormoner sedan tidig tonår, emedan män kan hävda att kondom inte fungerar för att det ”inte är lika skönt för dem att ha sex då”. Kvinnors viktförändringar, humörsvängningar, ständiga blödningar eller grov acne – alla som en reaktion på preventivmedel – är däremot fortfarande inte en adekvat anledning att inte ta dem eller att för den delen satsa på preventivmedel för män.

Jag tycker alla bör läsa denna bok, både för upplysning och underhållning. Och istället för att, som lätt hänt, rekommendera den till småsystrar och tjejer/kvinnor av olika slag skulle jag älska om den blev obligatorisk läsning för framförallt heterosexuella cis-män. Eller att de åtminstone fanns tillgänglig i samtliga de få skolbibliotek som finns kvar.