Vinterns böcker – barn- och bilderböcker.

Vinterns böcker – barn- och bilderböcker.

Nu skulle en kunna tro att jag tagit ett helt orimligt långt jullov, med tanke på tystnaden här. Det har jag inte. Saker har HOPAT sig. Nu vill jag vända blad och gå vidare. Jag har sagt upp mig, och skaffat nya frilansuppdrag, och tänkte berätta mer om det snart, om ni vill läsa? Men först tänkte jag att vi sak riva igenom några av vinterns finaste böcker, vi börjar med dem för lite yngre kids.

BILDERBÖCKER:

Fågelfesten av Alice Lima de Faria (Natur&Kultur, 2017) var en av de mest oväntade och roliga böcker jag läste förra året. Det är en stor och rejäl bilderbok, lite längre än brukligt. Den handlar om kompisarna Flopps och Mark, en fladdermus och en lysmask som varit oåtskiljiga. Nu är bara den ena bjuden på fåglarnas kalas, och givetvis blir det hemskt då. Men inte alls på det vis jag har väntat mig. Illustrationerna är dessutom fantastiska.

Fler och fler av Èlisa Géhin (Urax förlag, 2017) är också otroligt estetiskt tilltalande bok. Den är som en litet vitsigare pekbok, av en som kombinerad associations- och steg-för-stegprincip. Det börjar med ett träd, och blir en skog. En droppe blir moln som blir en himmel. Stjärna blir natt blir rymden och så vidare. Det är trefärgstryck och illustrationerna är naivistiska och tydliga. Så väl yngre nybörjarläsare som den som vill gissa vas nästa steg ska bli har lycka i denna bok, som dessutom är längre än förväntat med sina 78 sidor.

Om dagen tar slut av Lisa Hyder och Per Gustavsson (Opal, 2017) var en av de Augustnominerade böckerna. Det är en fin bok om en person som oroar sig för att världen ska gå under, vad kommer då att ske? Hur går det till? Vad händer när en dör, och så vidare. En mycket finstämd bok som tar upp stora ämnen utan att bli för deprimerande. Hyder och Gustavsson är en fin kombo här, och boken skiljer sig ändå nämnvärt från deras tidigare verk – som i bådas fall har en lättsammare ton. Här syns också prov på hur väl Per Gustavsson kan illustrera realistiskt, vilket är fint att få se.

Sagor om natten av Almapristagaren Kitty Crowther är precis som det låter – nattsagor. De är inte den typiska läggdagsboken vi har att göra med här, utan lilla björn har blivit lovad att få höra tre sagor innan det är dags att sova. Sagorna i sig är uppfriskande och fint skrivna, men det som verkligen golvar mig är Crowthers illustrationer – och kanske främst den oväntade paletten. Allt det ljuvliga rosa, som kanske först tycks omöjligt, men sedan minns en att det är ju exakt i den tonen en skymning går. En fullständig fröjd som är svårt att se sig mätt på.

Kungen och drottningen av Eva Lindström (Alfabeta, 2017) är en av de första böckerna hon gjort på flera år som inte blivit Augustnominerad – hon håller dessutom rekordet med flest nomineringar. Denna bok är absolut inte sämre än hennes andra verk, utan håller samma fina, lite märkliga ton. Illustrationerna är karga och sparsmakade, på det sätt en förväntar sig att en Lindström-bok ska vara, med stora vida miljöer. Denna gång möter vi en häst som ”kommer gående utan anledning”. Och så Maj och Lennart, som tar hand om hästen för ett ögonblick, innan vi vänder blad och inser att boken är slut igen. Sådär som det brukar vara hos Eva Lindström, korta nedslag och ögonblicksbilder.

Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbågde (Alfabeta, 2017) däremot, den fick en nominering. Det är ett exempel på när vardagsrealismen i bilderböcker är som allra bäst. Den korta historien utspelar sig bara vid ett köksbord, men ändå skall ett helt krig vinnas. Stor igenkänningsfaktor där syskonrelationen är spot on.

Vem ser Dim? av Maria Nilsson Thore (Bonnier Carlsen, 2017) är ännu ett exempel på Nilsson Thores fantastiska världsbyggande. Miljöerna och uttryckssättet påminner om Sven Nordqvists men är lite mindre röriga, tonerna lite ljusare. I denna bok träffar vi djuret Dim som har problem med att han inte syns. Estetiskt först tankarna till Trolltider, men här finns också något helt eget.

Två av de finare julböckerna förra året stod Modernista för, Charles Dickens En julsaga och Julaftonsnatt av Clement Clarke Moore. Tyvärr kom de ut väldigt nära jul, så de kanske inte hanns läsas i tid av många. Detta är dock absoluta klassiker som kommer leva år efter år så att köpa nu och lägga undan är ingen dum idé. Alla känner väl Dickens saga, som ständigt parafraseras, här har en originalet. I bilderboksform, vilket kanske kräver väl mycket av den i ärlighet väldigt långa texten, men de fantastiska illustrationerna väger upp. En ska dock vara beredd på att denna bok inte läses i en sittning.

Vill en däremot ha en kortare godnattsaga är Julaftonsnatt perfekt. Boken, som är skriven av Clement Clarke More och illustrerad av Jessie Willcox Smith (Modernista, 2017), är också en riktig klassiker. Det är en otroligt lyxig utgåva Modernista har gett ut, med tyngd i papperet och en luftig sättning. Anfangerna sätter tonen för varje sida och Willcox Smiths originalillustrationer får verkligen ta plats. Hennes stil påminner om såväl Beatrix Potter som Arthur Rackham. Utan att ha läst originalet så tycker jag också att den svenska översättningen flyter på fint, trots att rim kan vara så svårt att få till. En fin julbilderbok som passar lika bra att låta ligga framme.

Jättejättebråttom av Ebba Forslind (Urax, 2017) är en fin och mysig bilderbok, med en lite sorglig underton. Den handlar om en mamma och ett barn, som till synes bor själva, fast visserligen i ett hus är det både bor vuxna tjejer och katter med bärnamn, men någon annan förälder eller syskon syns inte till. De har försovit sig. Trots att det varken är lördag eller söndag, så nu blir det jättebråttom. Jag tyckte så mycket om denna bok, som för övrigt är Ebba Forslins debut. Illustrationerna är mjuka och ser ut att vara gjorda i krita, och texten är poetisk. För den vuxne läsaren finns det dessutom extra mycket fint och hjärtskärande att lägga märke till. Jag hoppas verkligen att Forslind forsätter skapa bilderböcker, och ser fram emot att läsa kommande.

Alla frågar sig varför av Eva Susso och Annan Höglund (Lilla Piratförlaget, 2017) är mer av faktabokstuk än regelrätt bilderbok. Den passar dock lika bra som högläsning som att låta vetgiriga djupdyka i. Boken belyser existensiella frågor och filosofiska begrepp, och med finstämd ton och fantastiska illustrationer lyckas boken mycket väl med sitt uppdrag. Att boken är till sin storlek är stor och tar barnens verklighet på allvar ger den extra poäng. De olika citaten av filosofer, porträtterade som ansikten på djurkroppar, likaså.

Odd är ett ägg av Lisa Aisato (Bonnier Carlsen, 2017) är en ljuvlig bok om att våga leva och vara sig själv, eller slå sig fri som Elsa sjuger. Odd har ett ägghuvud, och även om vi vuxenläsare kan se det som en parafras för hans blyghet, så manifesterar den sig också i illustrationerna. Odds huvud är faktiskt ett ägg. Och han vågar inte göra någonting av rädsla för att krossas. Som säkert ni förstår är denna en bok om personlig utveckling för barn i skolålder, och även om likheterna i grundhistorien är stora med britternas Humpty Dumpty-karaktär, då gör det mycket mer finstämt här.

Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg (Mirando, 2017) inte bara nominerades till utan vann Augustpriset i kategorin barn- och ungdom. Och det är inte konstigt för det är en fullständigt fantastisk bok. Det är en längre bilderbok som riktar sig till lite äldre barn, med relativt mycket text och som handlar om konstnären Berta Hanssons uppväxt. Med ett poetiskt språk och fantastiska illustrationer är den ett ypperligt tillfälle att lära sig mer om ett kvinnoliv en kanske inte haft så bra koll på innan.

Det osynliga barnet och Granen av Tove Jansson (Förlaget, 2017) är en mininovellsamling bestående av just dem. Novellerna är tryckta i litet format, med fantastiskt omslag och passar i varje jackficka – och säljs till förmån för Oxfams arbete för flickor runt om i världen. Så fin, så bra historier, köpte denna till så många i julklapp. En perfekt introduktion till Muminvärlden då den också innehåller ett ABC.

Trolltider av Maria Gripe och Hans Gripe (Modernista, 2017) är en rolig bok! Speciellt för den som har sett julkalendetn, då denna delger sidohistorier som inte riktigt kommer med i kalendern. Boken handlar om när Kleva stjäl lördagsgodis från de stora, eller kanske främst Ulrika då. Ulrika och Vätten vet att Kleva gör det, men stoppar henne inte, det är ju trots allt modigt att någon så liten som Kleva ens törs. Boken är tydligt skapad efter julkalendern, vilket syns tydligt på Hans Gripes illustrationer, men det gör den inte mindre trevlig för det. Ett fint besök bland småfolk.

Låtsasheten av Nathalie Ruejas Jonson (Urax förlag, 2017) är också en debut, och ännu en stark sådan. Den handlar om en person, som bråkar med pratet. Pratet blir här porträtterad av en större hund, kanske en grand danios till och med. Pratet vill vara med och när och bestämma och göra sig hörd och leva om men personen vill inte. Så hen flyr till Låtsasheten, där hen själv får bestämma över orden. En träffande bok om hur det känns när alla kräver saker av en, och som är applicerbar på mycket mer än möjlig intro/extrovertism.

KAPITELBÖCKER

Haj-Jenny av Lisa Lundmark och med illustrationer av Charlotte Ramel (Natur&Kultur, 2017) är en efterlängtad mellanåldersbok. Jag gillar alla mellanåldersböcker där barn verkligen få ha en utvecklad karaktär, med eget humör och med preferenser. Många av de stora bokserierna, som tillexempel de om Lasse-Maja riktar ju sig till denna åldersgrupp, och även om de med är fina, så är fokuset där på en händelse – ett brott som ska lösas, vilket gör att karaktärerna och deras utveckling får spela andra fiolen, eller bli helt statiska. Här däremot är det runda karaktärer som gäller! Jenny tycker om att läsa om hajar, och att inte bli störd. Morfar däremot, vill bli störd. Så fin bok, och dessutom en debut, som verkligen sätter fingret på hur mångfacetterat ensamhet är.

Den förskräckliga historien om lilla hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson (Lilla Piratförlaget, 2017) var också en av de Augustnominerade böckerna förra året. Detta är en mysrysig gorerik skräckhistoria att jämföra med tillexempel de om familjen Addams eller Edward Goreys böcker. Kombinationen Ollmark+Gustavsson tycktes mig först otippad, då Lena Ollmark verkligen fokuserat på just skräck i sitt författarskap medan Per Gustavsson ju främst är känd för sina böcker om Prinsessan. Dock måste jag säga att detta var en match made in heaven, boken är rolig och illustrationerna kompleterar berättelsen mycket fint. Den känns också som ytterligare ett tecken på hur Gustavssons illustrationer utvecklas så det ska bli spännande att se hur det tar sig framåt.

Zoo – virala genier av Kaj Korkea-Aho och Ted Forsström (Förlaget, 2017) är en rolig bok, med tydlig inspiration av Dagbok för mina fans. Utan att ha läst den senare nämnda tror jag dock denna riktar sig till något äldre barn. Denna bok är dessutom skriven som en envägsmailkonversation, och inte som en dagbok. Atlas går i högstadiet och hans kompis Elliott har just flyttat i från honom, så det är till han Elliott skriver. Och medan skolkompisen Justus har blivit en viralsuccé kämpar Atlas på med sin webbserie. Jag väljer oftast bort böcker vars syfte är att vara roliga, men denna tycker jag var fin. På Bokmässan hörde jag också dessa författare berätta om boken, och de var så himla goa. De var inte alls grabbiga eller skräniga och det tycker jag märks i bokens ton också.

Försvunnen av Camilla Lagerqvist är en spännande historisk roman om ämnen som aldrig får glömmas bort. Den handlar om Disa som tvångsförflyttats till ett barnhem för resandefolk ska omhändertas. Disas morfar brukade dock besöka henne ändå, men en dag kommer han inte. Disa bestämmer sig för att ta reda på vart han tagit vägen och alla spår leder till rasbiologiska institutet. Jag tänker mig att denna bok är en perfekt högläsningsbok, så väl i klass som för barnen en har runt omkring sig. Kanske dock inte innan just läggdags då, även om den inte är läskig, så framkommer så mycket av människans grymheter i denna som måste pratas om, och som en kanske inte vill tänka på just innan läggdags. Skicklig historieskildring av Camilla Lagerqvist och första delen i en serie om Disa, som följdes upp av Vittnet innan 2017 tog slut, och som snart får en tredje del i Bortförda.

FAKTABÖCKER

Godnattsagor för rebelltjejer av Elena Favalli och Francesca Cavallo (Max Ström, 2017) var en av förra årets absolut mest hypeade böcker, och kom till under rask takt och lika raskt fanns den snart på varje språk och i varje hem. Boken har som ambition att vara ”100 berättelser om fantastiska kvinnor” vilket i kombination med just ”sagor” kanske ger en något felaktig bild. Detta är inte 100 godnattsagor, det är inte sagor alls. Men absolut, vi får här lära oss om 100 olika kvinnor Både kända som Ada Lovelace och Joan Jett, men också mer okända som Mary Anning och Claudia Ruggerini. Just produktionstakten kan märkas i texten i stort, och till viss del i översättningen, även om jag förstått att det skulle bli bättre i kommande utgåvor. Jag tycker det är en jätteviktig bok, och ett fantastiskt porättgalleri – inte bara av de kvinnor som visas, utan också av de 60 kvinnliga konstnärer som gemensamt illustrerat dessa. Men, jag tycker det är tråkigt att varje uppslaga försöks skrivas som en saga ändå, och börjar med saker som ”En gång i tiden …”, ”Det var en gång …” och dylikt, vilket jag tycker väsenskiljer personerna från läsaren. Dessutom vill jag ha ett allvarligare grepp, mer text, mer renodlad fakta. Inte att varje kvinnoliv ska kokas ned till en kortkort berättelse om en sida. Med det sagt är det dock en skatt, och en fantastisk introduktion till 100 kvinnor alla bör veta mer om.

I mitt hjärta finns du kvar av Jennie Persson och Elin Lindell (Natur&Kultur, 2017) är ännu en av de finare faktabökerna förlaget gett ut, där tidigare delar handlat om såväl feminism som skilsmässor. Nu benar Jennie Persson ut sorg, fint ackopangerat av Elin Lindells illustrationer. Här finns fakta vad sorg faktiskt är (en reaktion på förlust), hur begravningar går till, ordlista för döden och vad som händer i kroppen när en dör. En bok som egentligen alla borde läsa, för att vara beredd och ha verktygen när en drabbas av sorg, vilket ju tyvärr är något vi alla gör, oavsett ålder.

Tidsresan av Peter Goes (Alfabeta, 2017) är precis som det låter – en tidsresa. Det är en stor bok, både rent fysiskt då den mäter 17×27 cm och väger väl över ett kilo, men också stor i vad den har för anspråk att göra. Hela boken är en lång tidsresa som börjar i förhistorisk tid, närmare bestämt i livets ursprung, och slutar i vår samtid? Varje uppslag är ett nedslag i historien och det är ett myller av fakta, sådant jag aldrig vetat förr, sådant jag glömt och sådant jag faktiskt kan. Estetiskt sätt älskar jag trefärgstrycken, och tycker den valda paletten är fin, illustrationerna berikar verkligen upplevelsen. En fin bok att ha

Sist men inte minst klämde jag även in Houseplants and hotsause av Sally Nixon här, även om den inte är en barnbok. Men då den bygger på en riktigt klassisk barnbok, Where’s Waldo av Martin Handford, så fick den vara med. Sally är en av mina favoritkonstnärer och någon jag följt på Instagram i flera år. Hennes konst består så gott som uteslutande av kvinnor. Kvinnor som gör saker helt obrytt om vem som betraktar dem, betraktaren är inte ens en del av verken. Heller inte män. Och bejublande nog inte en del av denna bok heller. De karaktärer som skulle kunna kodas som cis-män är utan pardon bortvända läsaren, de ska inte få våran uppmärksamhet. Men i övrigt gäller det att vara vaken, att söka och hitta, precis som i de klassika Waldo-böckerna.

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *