Trilogi recension.

Trilogi recension.

Författare: Maria Gripe

Titel: Tre trappor upp med hiss, Eget rum, Egna världar

Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsår: 1991, 1992, 1994

Sidantal: 246, 263, 271

Betyg: 3,5

Recencions-ex: Nej

Det är år 1937. Lotten och hennes mamma har blivit lämnade ensamma. De äger ingenting och måste klara sig på egen hand. Tillfälligt har de bott ute på landet i en liten dragig vindskupa, där de inte varit särskilt välsedda. Men så söker mamma plats inne i stan, och de kommer till en stor våning i ett fint hus med hiss. Mamma får gärna ha Lotten boende hos sig, och hon börjar skolan inne i stan. En helt ny värld öppnar sig för henne. I familjen där mamma arbetar finns en flicka, något år äldre än Lotten. Hon heter Marion och anses vara ”besvärlig”. Mamma försöker av olika skäl hålla Lotten borta från Marion – liksom hon förbjuder henne att på egen hand ge sig ut i våningen. Lotten måste hålla sig inne i deras rum. Men det blir inte så lät eftersom Marion i hemlighet uppsöker Lotten… En viss roll spelar också en förmodligen stulen kattunge, Rosita, och en gosse vid namn Hjalmar.

Jag måste ha varit nio år gammal när jag först läste de här böckerna. Kanske yngre ändå. Men på insidan av Tre trappor upp med hiss har jag i alla fall glatt klistrat en exlibris och med snirkliga bokstäver präntat Clara 10 år. Och innan jag själv fick den hade jag lånat dem på biblioteket. De två andra böckerna har varit omöjliga att få tag i och det var först för några månader sedan jag hittade Eget rum. Jag började läsa om dem för några dagar sedan för jag hade ett svagt minne av att Marions pappa, Direktören, vankade av och ann i väntan på snö. Precis som jag gör. Och då var det dags tyckte jag.

Jag älskade dem verkligen när jag var yngre, hade jag varit tio år nu hade de fått en solklar femma. Och visst håller de fortfarande, språket är bra och de är spännande, men mycket beror det säkerligen på nostalgi. Det är lite för mycket kattprat om man inte har det som huvudintresse. Det är lite för mycket konspirerande mellan Lotten och Marion, och det är på tok för mycket förminskande av sig själv av Lottens mamma Elsa. Men det tyckte jag redan för alla dessa år sedan. Att Elsa borde göra lite mer vad hon vill och inte låta Lotten styra med henne så mycket.

Olga kommer för alltid vara något av en första bokförälskelse för mig och jag undrar i mitt stilla sinne om det är på grund av henne jag började färga håret rött. Hon framställs som något från en helt annan värld och har den absolut komplexaste personligheten i boken. De mörkaste hemligheterna och det gladaste skrattet. Jag hade hemskt gärna läst en bok ur hennes synvinkel också. För något jag älskar med de här böckerna, även om det också irriterar ihjäl mig också, är just att Olgas flesta hemligheter förblir hemliga även när serien är över. Även Direktören har jag alltid tyckt om trots att han framställs som den värsta pappan i världen. I alla fall den värsta Marion kan ha.

Så, kort sagt, det var värt att läsa om dem ändå. Trean speciellt med den fantastiska midsommarfesten. Och har man inte läst dem tidigare men älskar Skuggserien kan jag också tycka att det är värt det. Men annars är det tyvärr böcker som verkar gå de flesta obemärkt förbi.

0 thoughts on “Trilogi recension.

  1. Jag har läst om ettan och tvåan och ska väl inom en snar framtid också ta mig igenom trean. Men åh, ja. Olga. Alltså. Så fin och hemlig. Jag håller med dig om nostalgin. Jag är lite mer att jag inte kommer ihåg någonting efter ett par år, så det blir som att läsa på nytt och efter ett tag minns jag allt (med lite tur), till och med känslan som jag hade då, som med Olga och kärleken till henne. Då blir det en liten jordbävning inom mig, som att mitt tioåriga jag och mitt nutida jag möts.

    1. Jag förstår precis vad du menar, hade inte läst om på säkert sju, åtta år så jag mindes inte ens den spännande upplösningen i detalj, mest att Direktören längtade efter snö som sagt. Ja det är som att hälsa på sig själv och umgås!

  2. Jag har läst om ettan och tvåan och ska väl inom en snar framtid också ta mig igenom trean. Men åh, ja. Olga. Alltså. Så fin och hemlig. Jag håller med dig om nostalgin. Jag är lite mer att jag inte kommer ihåg någonting efter ett par år, så det blir som att läsa på nytt och efter ett tag minns jag allt (med lite tur), till och med känslan som jag hade då, som med Olga och kärleken till henne. Då blir det en liten jordbävning inom mig, som att mitt tioåriga jag och mitt nutida jag möts.

  3. Jag älskade den här serien som flicka och skulle hemskt gärna vilja läsa om den igen. Dags att ringa mamma och be henne rota i förrådet tror jag.

    1. Ja de är fantastiska, Miranda böckerna vill jag minnas att jag läste, i alla fall Miranda och den blå skålen som jag tror den heter. Men de väcker egentligen inga minnen alls hos mig förutom att de alltid stod vid Katitzi böckerna i skolbiblioteket när jag var liten. Våga läsa om!

      1. Aha, min favorit var ”Miranda och pärlhalsbandet” som jag faktiskt har köpt i ny utgåva i vuxen ålder så nu har jag två stycken. 🙂 Jaa, jag kanske ska våga mig på Maria Gripe såhär 16 år senare…

    1. Ja de är fantastiska, Miranda böckerna vill jag minnas att jag läste, i alla fall Miranda och den blå skålen som jag tror den heter. Men de väcker egentligen inga minnen alls hos mig förutom att de alltid stod vid Katitzi böckerna i skolbiblioteket när jag var liten. Våga läsa om!

      1. Aha, min favorit var ”Miranda och pärlhalsbandet” som jag faktiskt har köpt i ny utgåva i vuxen ålder så nu har jag två stycken. 🙂 Jaa, jag kanske ska våga mig på Maria Gripe såhär 16 år senare…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *