”Osnäll till sinnes är hon med, rolös och flängig som om hon hade löss på själen. Så nog gör hon skäl för namnet alltid …”

”Osnäll till sinnes är hon med, rolös och flängig som om hon hade löss på själen. Så nog gör hon skäl för namnet alltid …”

I ett hus ute i skogen, så lågt att en vuxen måste böja sig för att komma in, bor tolvåriga Loella och hennes två yngre bröder. Närmsta granne är enstöringen Fredrik Olsson på flera kilometer bort. Loella har inte tid att gå i skolan, utan spenderar sina dagar i skogen med att samla ved, ris och mat till sig och bröderna. I byn talar de om henne, kallar henne Lopp-Loella och menar att hon säkert stjäl. Mamma är till sjöss som vanligt, hon hade lovat att komma hem till november men när hon får ett erbjudande om att jobba ett år i Amerika, och förhoppningsvis bli rik, så tar hon chansen. Utan att ens åka hem innan. Mamma har ordnat så att bröderna får bo hos Agda Lundkvist, men Loella placeras istället på ett barnhem. Bara över vintern, lovar mamma.

Detta är en bok som var en av mina absoluta favoriter när jag var yngre, jag har inte läst om den på säkert femton år åtminstone, men känslan av den har alltid dröjt sig kvar. Maria Gripe är så mästerlig på att bygga upp stämningen, många av de saker jag minns som avgörande för berättelsen visade sig vara små händelser i det stora och tog inte alls samma plats som i mitt minne.

Något som också var otroligt fascinerande med vuxenläsningen var den historiska aspekten. När en först börjar läsa boken, där Loella går runt i skogen i regnet, övergiven  och på jakt efter svamp så placerar jag den tidsmässigt innan 1900-tal, långt innan till och med. Hon bor i hus en eldar för att hålla varmt och går inte till skolan annat än när hon blir med våld tvingad. Men så kommer hon till barnhemmet, med bil mind you, så uppenbarligen inte 1800-tal. Och hennes rumskamrat har jeanskjol, tupperat hår och sjunger högljudd schlager som Sånt är livet. Det blir en mycket lyckad konflikt som får mig att inse att boken, som utkom 1963, snarare är en samtidsskildring än en historisk roman. Det visar också hur vitt skilda två geografiska platser kan vara i sin utveckling under samma tidpunkt.

En ytterligare sak som belyser detta är när Maria Gripe skriver dialog, där såväl gammeldags dialekt blandas med slangstarkt ungdomsprat beroende på vem som talar, för att ytterligare trycka på skillnader karaktärer emellan. Rent litterärt är den mycket spännande att läsa, att vända och vrida på Maria Gripes lösningar och språk. Handlingen i sig är också mycket fin, och Loella är lätt att tycka om, och hennes längtan och jakt efter såväl en pappa som att känna sig nyttig och omtyckt är mycket trovärdigt beskriven.
På det stora hela en fortsatt favoritbok som jag gärna läser om ytterligare ett par gånger.

Boken är ett recensions-ex från förlaget men finns att köpa tillexempel på Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *