”Jag funderar på vad mamma skulle säga om jag slutade gymnasiet och istället stannade kvar här i Paris.”

”Jag funderar på vad mamma skulle säga om jag slutade gymnasiet och istället stannade kvar här i Paris.”

Titel: Paris, chérie – så där säger folk, alltså

Författare: Ida Pyk

Förlag: Rabén och Sjögren

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 221

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Ja

Stockholm. Kärrtorps gymnasium är betonggrått och trist. Sjuttonåriga Alva delar tillvaron mellan mamma på Söder och hos pappa i Årsta. Pappa som dricker. En dag går han för långt och Alva flyr ut på stan. Iväg bara. Då händer nåt som bara inte händer: Precis då, när det enda Alva vill är att komma bort. En kvinna på tunnelbanan säger att hon borde jobba som modell och ger henne ett visitkort.

Så plötsligt är det modellsommar i Paris och allt är i färg. Parisfärger. Paris är tunna crêpes med glass och chokladströssel på en smutsig bänk vid Seine. En Serge Gainsbourg-låt i iPoden. Paris är Olga, den rödhåriga modellen som blir Alvas vän och som är både destruktiv och livsbejakande. Och Sébastien med de blå, blå ögonen. Svårfångad och knepig får han hela Alva att pirra.

Modellvärlden är originella modenördar, som Monsieur på kontoret som går i högklackat. I modekretsarna får Alva plötsligt uppmärksamhet. Inträde till fester och vip-rum. Men hon får också känna på konkurrens, utseendefixering och folk som vill vara med henne bara för att hon är modell.

Sommaren i Paris får Alva att känna sig starkare men också yngre och naivare än någonsin förut. Och tankarna på Sverige kommer ikapp.

Jag älskar Paris och är alltid förtrollad av skildringar därifrån. Och jag gillar verkligen att en svensk ungdomsroman inte behöver utspela sig i Sverige, det går lika bra i Paris. Och det är ett fint skildrat Paris, även om vädret är för varmt ibland eller för regnigt, eller grått. Det finns färskt bröd för en euro styck, Eiffeltorn och Luxemburgträdgårdar.

Men det finns tyvärr annat också som jag inte faller för. Som det eviga namedroppandet som faktiskt inte fyller någon som helst funktion alls, oavsett om man själv vet vem personen i fråga är eller inte, Alva vet oftast inte och det tillför sällan något till berättelsen. Det blir som ett ytligt lager av ingenting och tar allt för mycket plats från berättelsen. Det spelar ingen roll om det är hippa fotografer som namnges eller ställen som man borde vara på, jag tycker inte om sådana diskussioner i verkliga livet heller och i skönlitterära böcker stör det mig allt som oftast. Speciellt när det blir allt för många och det blir det här.

Alva som person är alldeles för ambivalent tycker jag, hon är för mycket fram och tillbaka och hela världens sorger ligger på hennes axlar, när hon inte är lyckligast i hela vida världen. Sebastién är för full av sig själv och egentligen, det jag saknar mest, är lite förankring i Alvas relationer. Det blir svårt att relatera till hennes känslospann när det gäller personer hon knappt själv ens känner, eller, som med hennes föräldrar, när det är för mycket vi inte vet. Att bygga ut romanen med kanske hundra sidor och fokuserat på det hade inte skadat. Relationen med Olga, som jag vissa gånger tyckte allra mest om då hon anas som den mest dynamiska personen, skulle jag verkligen velat se ännu mer utbyggd, då jag tycker den får ett för kort uppgång och fall.

Men annars är det en fin bok, språket är många gånger ljuvligt och Alva är i vissa stunder realaterbar. Paris är underbart och sorgligt och det sker trots allt förändringar för karaktärerna, vi står inte och pratar om kända fotografer hela boken, utan det händer faktiskt andra saker också. Det är en fin debut, och boken i sig är också mycket tjusigt formgiven med illustrationer, fint format och ett mycket fint omslag. Och den passade väldigt bra att läsa nu när regnet bara vräkt ned fastän det skall vara sommar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.