”Inte ens i vinterskogen är kojan i trädet lätt att få syn på. Ett gömställe.”

”Inte ens i vinterskogen är kojan i trädet lätt att få syn på. Ett gömställe.”

Annas himmel och Morkels alfabet av Stian Hole

I Morkels alfabet (2016) av Stian Hole, är vi tillbaka i Annas värld. Anna som vi först mötte i Annas himmel (2013). Jag började denna läsning med att läsa Morkels alfabet utan att ens koppla att den kunde ha någonting med Annas himmel att göra, trots att jag i praktiken visste om det, så olika är de. Jag hade däremot Holes böcker i allmänhet i bakhuvudet under läsningen, och även från dem skiljer Morkels alfabet sig. Men efter någon vecka läste jag om Annas himmel, och läste Morkels alfabet ännu en gång och kunde då hitta ännu fler brännpunkter där dessa titlar, som i praktiken ju ändå bildar en serie, skiljer sig åt.
    Annas himmel är väldigt lätt att läsa, lätt att förstå. Bilden och texten i kombination (men inte nödvändigtvis var för sig – vilket alltså gör den till en genial bilderbok, som jag som sagt älskar) låter oss förstå att Annas mamma gått bort, och att Anna och pappa är på väg till begravningen. Färgspråket och bilderna i Annas himmel är sprakande och myllrande, det är fyllt av populärkulturella referenser och personligheter, både Elvis Presley, Pablo Picasso och mannen från Holes bok Den gamle mannen och valen figurerar. Ett drag som vana Hole-läsare känner igen från hans trilogi om Herman. Det är sommar, Anna har en solklänning på sig, det blommar, pappans kostym ser både varm och trång ut. Boken utspelar sig under en kort period, kyrkklockorna börjar slå för begravningen redan på andra uppslaget, men när boken är slut är de ändå inte försenade till sagda event. Kanske kan det handla om en kvart som mest.
    Morkels alfabet däremot. Redan på framsidan görs en distinktion, det är vinter, kalt och kallt, det är ett enda objekt på framsidan, Morkel. Väl inuti boken fortsätter det på samma spår, det är kallt. Det är realistiskt. Sparsmakade bilder och text som heller inte avslöjar för mycket. Detta är ute i verkligheten medan Annas himmel var inuti Anna, och enda bilden i Morkels alfabet där det faktiskt myllrar är just när hon ligger och drömmer och hennes insida väller ut över boksidorna.
    Boken börjar med att Anna hittar lappar på åkern, på en av dem står det ”Hej”. Efter lite lappkommunicerande hittar Anna Morkel i en koja i skogen. Morkel som knappt är i skolan och inte är bra på något, enligt honom själv. Men sen kommer det fram att han är bra på fåglar, och att de båda samlar på ord. De kollar på fåglar, utbyter ord och värmer sig vid primusköket i kojan. Tiden går. Det antyds saker om att det inte är så roligt hemma hos Morkel. Att det finns en anledning till att han spenderar hela dagarna i kojan, han har till och med en sovsäck i den.
    Men en dag är Morkel inte i kojan när Anna kommer från skolan. Han är faktiskt ingenstans. ”Och på natten går det inte att sova. Anna smyger sig ut genom fönstret och springer in i skogen över skaren. Men Morkel är inte där på natten heller.” Morkels alfabet tar tid, årstider växlar. Vinter blir till vår.
    Trots att det är i Annas himmel som en mamma har dött så är det i Morkels alfabet jag blir riktigt berörd. Ovissheten sköljer över mig, och som vuxen läsare har jag inga problem med att läsa in all jords hemskheter där Stian Hole mycket skickligt väljer att inte sätta ord på dem. Där en mamma har dött sprakar världen i färg och liv, och där två barn hittat en koja, ett eget gömställe råder mörker och förtvivlan. Och det är så ljuvligt paradoxalt som läsning, det sätter det en lärt sig på sin spets och en måste bläddra tillbaka och läsa om, titta noga både på texten, typografin och bilderna. Ingen förklaring ges gratis med dessa böcker, vilket gör läsningen så mycket mer givande.

Annas himmel och Morkels alfabet av Stian Hole

Recensions-ex från bokförlaget Alfabeta.

0 thoughts on “”Inte ens i vinterskogen är kojan i trädet lätt att få syn på. Ett gömställe.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *