”Hans leende är som fyrens ljuskägla, någonting att klamra sig fast vid i ovisshet och mörker.”

”Hans leende är som fyrens ljuskägla, någonting att klamra sig fast vid i ovisshet och mörker.”

Titel: De Dödas Strand

Del i serie: De vassa tändernas skog #2

Författare: Carrie Ryan

Förlag: Styxx Fantasy

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 429

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

Gabry har haft en trygg uppväxt med sin mor Mary. Men en ödesdiger natt förändras allt, då Gabry och några av hennes jämnåriga tar sig över stadsmuren och in i det förbjudna området utanför. För i mörkret i den övergivna nöjes­parken lurar mardrömmen och på bara några minuter är flera av dem döda och resten blir snart tillfångatagna av stadens milis. Bara två av ungdomarna kommer undan: Catcher, som bär på den fruktansvärda smittan, och Gabry, som måste hitta en styrka inom sig som hon inte trodde att hon hade, lämna allt det trygga bakom sig och ge sig ut i det okända.

I onsdags när jag kom hem från skolan så låg det äntligen, efter lång längtan, ett paket i brevlådan. Efter månader av funderingar och förväntningar. Och så kom den äntligen. Två dagar innan recensionsdatum, i en tid fylld av opponeringar och andra uppbokningar, mitt i en annan bok. Det var som ett oförtjänt straff nästan. Den hade samma ljuvliga svarta kanter som De vassa tändernas skog men jag hade ändå inte tid att läsa den, även om en sådan liten detalj gör att det kryper i ögonen för att få läsa den. Men igår packade jag ändå ner den i skolväskan. Bussresan dit bestod dock bara av att läsa uppsatsanteckningar. Men på väg hem, då äntligen fick jag försvinna iväg till den värld jag saknat så, en värld full av zombier och värkande kärlek.

De dödas strand är alltså del två i trilogin av Carrie Ryan, och jag vet inte om jag hade hoppats det, men jag hade nog föreställt mig ändå att den skulle ta vid där De vassa tändernas skog. Att vi ännu en bok skulle få följa Mary. Och till viss del gör vi ju också det, Mary är där, men denna gång flyktigt och i marginalerna då det är hennes dotter Garbrielle som är huvudpersonen. Mary som är lite av ett mysterium för Garby och som blir det också för oss läsare, trots att vi redan vet så mycket om henne. Så mycket har hänt sedan sist, så mycket av det som hände ses tillbaka på med andra ögon. Så mycket har fallit i glömska eller förträngts.

Första kapitlet är en ren och skär fröjd, på precis samma sätt som De vassa tändernas skog var om den första slitande kärleken, är även De dödas stand också det till viss del. Och på samma sätt tillåts det inte heller denna gång bli något banalt. Det skildras trovärdigt och hjärtkramande och hade jag varit en sådan som strök under vackra meningar i böcker hade boken blivit full av streck.

Till en början slår det mig mest hur olika Garby och Mary är, och en kort sekund undrar jag om jag tycker mindre om Garby för det? För i Mary såg jag något att se upp till, något som, inledningsvis i alla fall, inte finns att finna i Garby. Men jag märker också att det finns andra saker att uppskatta och värdesätta hos Garby, och i och med att hon inte är Mary no.2 blir det möjlighet för en helt annan utveckling av hennes karaktär. Ett växande som inte på samma sätt skildrades i Marys historia, och som inte behövdes heller.

Boken från första början gripande och det krävs inte många sidor innan jag skall sätta hela min empati till Garbys förvar och följa med i hennes känslorivningar. På en handfull sidor har Ryan fått mig så fullständigt emotionellt engagerad. Det finns också en cirkulär form i dessa berättelser, för det går inte att bortse från De vassa tändernas skog, i alla fall inte för mig som har läst dem, som jag verkligen uppskattar. Att vi hela tiden cirkulerar runt kärleken, slitningarna, det hotande mörkret och hoppet på något annat och något nytt.

Där De vassa tändernas skog var en ständig längtan efter havet finns det ingen direkt motpol i De dödas stand, men den är i stället, på ett annat vis åtminstone, fylld av andra sorters uppbyggnader och tillkännagivanden, plotter man önskar sig kunna klura ut, men utan framgång. Och nu är vi där igen, i längtan och förväntningar efter den tredje och avslutande delen. Och denna gång nästan värre, vem kommer berätta fortsättningen och kommer vi ens få reda på vad som hände med Mary?

Styxx fantasy har återigen gjort ett makalöst jobb, formgivningen är underbar, de svarta kanterna, och översättningen, som jag tänker uttala mig om utan att ha läst den på originalspråk, är fullständigt flytande och felfri. De dödas strand är, på precis samma sätt som De vassa tändernas skog, en bok jag brutalt stjäl till mig tid för att läsa, sömn, vänner och skolarbete får snällt vänta på sin tur till den är färdigläst.

6 thoughts on “”Hans leende är som fyrens ljuskägla, någonting att klamra sig fast vid i ovisshet och mörker.”

  1. Om man absolut inte gillade De vassa tändernas skog, men älskade själva idéen med den, skulle du ändå tipsa om De dödas strand? Jag tyckte första var fylld av klichéer och tråkigheter, men som sagt, älskade tanken med boken… 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *