”För mej var det inte lätt att hata men det ödesdigra var att låta bli”

”För mej var det inte lätt att hata men det ödesdigra var att låta bli”

I dag vaknade jag och allt var grått. Jag har gjort förtielva stories, alla tonsatta med Kjell Höglunds Man vänjer sig, det kanske säger något om dagens mood.
Och okej, det blev bara sex stories hittills. Men ändå.
I lördags däremot vaknade jag med måst i blodet. Jag behövde innerligt en ny Århundradets kärlekssaga. 
Jag har för vana att köpa den direkt jag hittar på loppis, men sedan ge bort till kompisar pga så bra. Och nu ville jag ha den senaste versionen, med Liv Strömqvists förord.
Sagt och gjort, in på internet. Slut överallt. Fanns inte på Bokbörsen heller. Inte på Antikvariat.net. Hatade alla som satt och höll på sin fina bok. Googlade. Gjorde efterlysning i Litteraturgäris. Och fick typ napp. Jag hade letat efter Forums version, men eftersom Märta Tikkanen var finlandssvensk så gavs den även ut i Finland, från Schildts & Söderström.
Och Akademibokhandeln i Ringen hade ett ex inne!
Jag reserverade! Och rejsade dit!
Där stod Chrissy och var drömmig i kassan och hade min bok redo, hurra!
Resten av söndagen spenderade jag med Amanda, vi köpte vintagekläder och hade det bara bra.
Men i morse, när allt var grått. Då packade jag med mig Århundrades kärlekssaga och åkte till skolan.

På grund av mina jobb läser jag knappt vuxenböcker längre, men denna har jag läst säkert fem gånger de senaste åren. Det är som att vara i feber, vissa stycken läser en i frenesi, medan andra måste en vila ifrån.

Århundradets kärlekssaga skrevs av Märta Tikkanen och kom ut 1978. Det är en diktsvit som läses i ett sjok som en roman.

Den handlar om hennes relation till maken Henrik Tikkanen, alkoholist, illustratör och också han författare.

Ibland är det så fruktansvärt grovt, och en vill ropa till Märta att ”GÅ DÄR IFRÅN!”. Men hon stannar. Hela boken börjar faktiskt med en dikt där folk undrar varför hon stannar, när hon bestämt sig för vart gränsen ska gå, hur hon ständigt förflyttar den gränsen. Så hon vet, mycket väl, att vi vill att hon ska gå, och behöver inte höra det igen.

Henrik super och härskar, lever djävulskap och stör. Men när han sover, då är Märta fri. Fri att skriva, fri att göra vad hon vill, fri att hoppas att det ska bli annorlunda.

Språket är fullständigt felfritt, och vissa formuleringar har funnits i min existens alltid, för det är sådant som klottras på toalettväggar, skrivs i dödsrunor, sådant som rabblas och upprepas, skickas i brev till krossade hjärtan. Ord och handlingar som alla, för många, kan känna igen sig i. Även om en aldrig varit gift och haft fyra barn med en Henrik.

Vissa gånger försöker hon förklara hur det blev som det blev, men det finns inga förklaringar nog, inget försvar som duger. Här kan alla hamna. Även de som kommer från ett älskande hem med en bra barndom.

När boken kommer ut träffades de redan för tjugo år sedan. Tjugo år har de känt varandra, varit i varandras liv. Tjugo. Och Märta stannar hos Henrik ända fram till 1984. Inte för att hon går därifrån, utan för att Henrik dör. Hon säger att hon fick många brev, tack från folk som äntligen gick, och hat från män som blev lämnade.
Jag vet att det är fel, men jag är besviken på att Märta själv stannade kvar.

Jag tycker det är svindlande, både läsningen och verkligheten. Märta var 28 när de gifte sig. Henrik 39. Och Århundrades kärlekssaga skrev hon på hela tiden fram till publicering. På nätter och stulna stunder, tanken var aldrig att den skulle publiceras.

De första gångerna jag läste Århundrades kärlekssaga fick jag, precis som Liv Strömqvist säger i förordet, stanna upp och andas. Men denna gång läste jag klart den på två kortraster och en lunch.

Det finns så mycket värt att stryka under i denna bok, att bära med sig och att sörja med. Den borde finnas i varje hem, borde tummas sönder, borde läsas ofta.

Och Märta Tikkanen, hon lever än. 35 år efter Henrik försvann från den här jorden. I juni kommer samling av hennes gamla brev ut, Måste försöka skri, skickade till Åsa Moberg, till Bodil Malmsten, till Birgitta Stenberg. Valda och nutidskommenterade av Märta själv. Förmodligen svindlande läsning att se fram emot, det med.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.