”Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades.”

”Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades.”

I en liten by för några hundra år sedan bor Klas och Klara tillsammans med sina föräldrar, mamma Sofia och pappa Albert som blåser det vackraste av glas, men som ingen vill köpa. En vårmarknad när de är för att sälja Alberts glas försvinner barnen. Och medan Albert stänger in sig i sin sorg och blåser vackrare glas än någonsin, som ser ut som tårar, plågas Sofia av skuld för att ha sagt att barnen mest var till besvär. Barnen å andra sidan, minns ingenting, för de har färdats över Glömskans å, de är en present från Härskaren till Härskarinnan.

Maria Gripe har länge varit en högt ansedd författare, och trots att jag är uppvuxen med henne har jag fortfarande mycket kvar att upptäcka. Tillexempel har jag aldrig tidigare läst Glasblåsarns barn, trots, eller kanske på grund av, att jag sett filmatiseringen så många gånger. Det gör det tyvärr omöjligt för mig att inte jämföra den med filmen, men det gör egentligen ingenting. Filmen har hållit sig nära förlagan och någon, för mig, ny kanon behöver inte etableras.

Boken är tunn, knappt 150 sidor, med stor skrift och fantastiska illustrationer av Maria Gripes man Hans. Men den är ändå tät, tung och suggestiv. En mörk roman för barn där förhållandevis lite fokus läggs på just barnen Klas och Klara. Istället är det känslor, tankar, och humör som skildras. Nära relationer synas i sömmarna, den mellan Albert och Sofia, den väldigt intressanta mellan Härskaren och Härskarinnan som en egentligen skulle vilja se en helt egen historia, men också syskonrelationer och kampen mellan ont och gott. Handlingen är en ständig balansgång mellan krafter som sliter åt båda håll på samma gång. Som Härskarinnans komplexa längtan efter något och besvikelsen i att få sina önskning uppfylld. Vad det gör med en människa att alltid få som en önskar jämfört med att aldrig ens kunna formulera en önskan för att det är så ouppnåeligt.

Maria Gripes språk och formuleringar är fantastiska, som detta, tagit från en på måfå uppslagen sida då varenda en är fylld av dem:
Och just där barnen satt kunde man höra alla klockorna ticka på en och samma gång. Det var som om deras ljud stämt möte här. Och Klas och Klara lyssnade ivrigt; det fanns en liten tröst i detta, ett litet hopp.

Det är fint att Modernista valt att ge ut Maria Gripes böcker på nytt, och jag ser fram emot att upptäcka, eller återupptäcka, fler favoriter som denna – speciellt hoppas jag på Skuggserien som jag hittills inte läst i sin helhet.

Boken är ett recensions-ex från förlaget men finns att köpa tillexempel på Adlibris eller Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *