”Dagsljuset avslöjade hur främlingarna vi hade delat en mörk bur med i sex veckor såg ut.”

”Dagsljuset avslöjade hur främlingarna vi hade delat en mörk bur med i sex veckor såg ut.”

Författare: Ruta Sepetys

Titel: Strimmor av hopp

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 352

Betyg: 5/5

Recensions-ex: Nej

Litauen 1941

Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under oumbärliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva. 

Det är svåra år och det är bara deras viljestyrka, kärlek och hopp som får Lina och hennes familj att ta sig igenom dagarna. Men är det nog för att de ska överleva?

En av de första sakerna jag tänkte på med denna bok var hur lent papperet i den var, vilket brukar tänka betyder att förlaget verkligen tror på boken och ger ut med finare papperskvalité. Men det kanske bara är som jag inbillar mig. Kort där efter kom jag även att reflektera över hur pass välskriven den är. Det var länge sedan jag fick läsa en sådan. Karaktärerna är väl uppbyggda och känns verklighetstrogna, miljöbeskrivningarna är avskalade men talande. Och det är ett rent vackert språk också. Ingen slang och inga ”typ” bara för att det är en ungdomsbok. Inga ord som får det att klia i mig av obehag.

Det är en fullkomligt förfärlig historia som rullas upp när man läser denna, en för mig helt ny. Mycket har jag läst om andra världskriget från mängder av olika synvinklar. Men att Ryssland skickade människor till Sibirien hade jag verkligen ingen aning om. Och det är fruktansvärt många gånger. Men precis som titeln säger så finns det strimmor av hopp. Linas mamma Elena är ofta den mest fantastiska människan i hela världen och flera gånger tänkte jag att finns det ingenting den människan inte är beredd att göra? Antagligen inte. Lina, hur mycket jag än kan förstå henne, irriterar mig ibland. Allt är så svart och vitt för henne. När hon väl har upptäckt vad det är, för på grund av hennes konstnärliga själ är det mycket som går henne förbi. Men det är också skönt att ha en som henne ibland i sådana här berättelser. Någon som inte slår tillbaka med hela sitt väsen hela tiden, även om hon gör det absolut ibland. Någon som trots att hon är utmärglad och fryser ändå vill måla. Som också tillåter sig att göra det.

Det är en fantastisk bok som griper tag och inte släpper på ett bra tag. Det enda jag har att invända med denna bok är att den slutade lite väl tvärt. Jag hade velat veta mer, hur gick det sedan? Det är i och för sig ett bra slut för en uppföljare och det hoppas jag också att det blir, även om jag inte har kunnat finna ut någonting om det skall bli det. Läs denna bok, läs den för dina barn och läs den för dina skolelever. Jag hittade denna länk där författaren berättar om boken och hur den kom till men där finns även diskussionsunderlag om man vill engagera hela sin skolklass i den. Läs bara läs.

0 thoughts on “”Dagsljuset avslöjade hur främlingarna vi hade delat en mörk bur med i sex veckor såg ut.”

    1. Åh vad roligt! Jag vet inte hur jag skall förklara den men det är nästan som en ryskutspelande Boktjuven med äldre huvudpersoner omd u förstår. Fullkomligt ljuvlig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *