Browsed by
Kategori: Ungdom

”Åttonde gången jag följde efter Leaf till höskullen kysste jag honom med hela min själ, med allt jag hade, med allt som var dåligt och allt som var bra.”

”Åttonde gången jag följde efter Leaf till höskullen kysste jag honom med hela min själ, med allt jag hade, med allt som var dåligt och allt som var bra.”

Äntligen har bokveckan kommit till en ungdomsroman, och en riktigt bra sådan dessutom! Wink, Poppy, Midnight av April Genevieve Tucholke (Bonnier Carlsen, 2017) Först trodde jag att titeln syftade på något magiskt, kanske var orden en trollformel? Men nej, det är namnen på tre personer. En rödhårig sagoberättare, en elak flicka och en kärlekskrank tonårskille. Så klart är det ett triangeldrama som ska spelas upp.

Men denna bok, och detta triangeldrama är inte som annars. Det är allvarligare, blodigare, viktigare. Berättelsen är febrig och språket poetiskt. En kan känna både söderns hetta och paniken i bröstet smittar. Det är omöjligt att förutse vad som ska komma att hända, och det går heller inte att vara säkert på vad som är verkligt eller inbillning. Eller magi. Wink, Poppy, Midnight får mig att tänka på böcker som Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut och Madeleine L’Engles Ett veck i tiden, trots att alla tre skiljer sig vitt åt i så väl målgrupp som genre. Men det är något med stämningen, och den ständiga osäkerheten en som läsare vaggas in i. Vem är ond, vem är god? Och så hettan, som genomsyrar alla tre.

Wink, Poppy, Midnight är en coming of age-historia doppas i första kärleken och hämnd, där en kan vara förtjust i en karaktär en sida för att nästa tänka ”Hur kunde hen?”. Och för att återigen tio sidor senare försonas. Det är en bladvändare där historien driver en framåt, men där språket får en att vilja backa, läsa långsammare och stryka under varannan mening.

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

Fyra fina saker.

Fyra fina saker.

Konstnären Sally Nixon släpper bok! Hon är en av mina favoriter, hennes verk består oftast av kvinnor som inte gives a damn om betraktaren. Här kan en läsa mer om hennes konstnärskap och verk. Hur som, hennes bok, Houseplants and hot sauce, ska blir som en Where’s Waldo för vuxna, och den ser onekligen fantastisk ut. Släpps den 12 september.

En ny favoritapp! Google Calender. Jag älskar Googleapparna, de gör mig aldrig besviken och är så sjukt smidiga att använda, och dessutom älskar jag att de är så enkla att använda på både mobil och dator. Hursom. Nu har min dj-trio skaffat en familjekalender. Så att vi enkelt kan se vilka datum vi kan ta bokningar, när någon av oss är upptagen och när gärna vi vill gå på andras spelningar. Så smidigt att veta direkt, så en slipper vänta om en av oss är i jobbmöte eller dylikt.

Robert Forster kommer till Stockholm! Robert Foster frontade tidigare 80-tals popbandet The Go-Betweens, med drömskivan 16 lovers lane, men har sedan det bandets slut haft en gedigen solokarriär där tillexempel låten Let your light in, babe är min favorit, och den 21 september spelar han på Debaser, tillsammans med Peter Morén från Peter, Bjorn & John.

The hate u give av Angie Thomas kommer på svenska i höst! Jag ska göra ett ordentligt blogginlägg med höstböcker jag ser fram emot, men denna fick jag hem som okorrigerat ex, och översättningen av Amanda  Svensson är hittills fenomenal. Så viktig bok som handlar om det allt för ofta intäffandet av att en vit polis skjuter en svart person.

It’s Friday, I’m in love.

It’s Friday, I’m in love.

Hallå! Glad påsk! Hoppas ni mår fint? Jag var ute sent med Annika och Amanda i går. Det var skärtorsdagsindie på Södra teatern och i början spelade de hitshitshitshits. Vid två började de spela sämre, jag tröttnade på ölskvimp och bestämde mig för att ta mig hem. Bussen ville dock inte det då det dröjde en halvtimma innan den kom. Nåja. Tillslut kom jag hem. Och i dag är det fredag. Jag ska få äta potatis och hänga med Amanda och Annika i kväll igen. Det firar vi med fem fina fredagsgrejor.

325049-0

Morrissey med påskliljor. Det enda påskkort du behöver.

how-to-make-Egg-Yolk-Peach-Custard-Tarts-Vegan-and-Gluten-Free-feature

Dessa veganska persikotarts ser magiska ut, hade jag haft ett större sällskap som kom över hade jag lätt tagit mig tid att baka dem. Recept finns här.

Minns inte hur, men hittade denna asbra låt för ett tag sedan. Det är ett tjejband som uppenbarligen äger. Kom ut som kassett 1981 men har pressats på vinyl nu. Tycker de påminner om Shitkid?

17916193_120332000154039847_1608116428_o

Vill också tipsa alla som inte läser påskdeckare om denna juvel, Wink Poppy Midnight av April Genevieve Tucholke. Den är inte så tung, så har halat med mig den över hela stan den senaste tiden och haft som väskbok. Läst på bussar, på barer innan folk en väntar på kommer, i väntan på bussar och så. Ska skriva ordentligare om den sen, men så otroligt spännande, tät och febrig stämning och språket är fantastiskt.

Och så sist ut. Denna låt kanske inte är så pepp, men så sjukt bra. Vi pratade om den i går och Amanda hade aldrig sett, så här är en kulturgärning till henne och er andra <3

”Det finns hemliga rum. Hemliga gångar. Helt dolda husflyglar som bara visar sig om man kan den rätta besvärjelsen eller har det rätta föremålet.”

”Det finns hemliga rum. Hemliga gångar. Helt dolda husflyglar som bara visar sig om man kan den rätta besvärjelsen eller har det rätta föremålet.”

Gå vidare av Rainbow Rowell var 2016 års mest efterlängtade bok för mig. Detta trots att Harry Potter and the cursed child också släpptes (jag tyckte den var ganska mycket definitionen av skräp). Med Rainbow Rowells böcker har jag kommit att förvänta mig en snällhet och empati mot karaktärerna, även när de inte framstår i sin bästa dager, att karaktärerna inte är klassiska skönheter eller sportkillar utan bryter normen på något vis, att böckerna innehåller en stor dos populärkulturella referenser, och en otroligt nutida ton, även när hon skrev en bok om tidsresor till 80-talet. Jag tycker att hon är allt en samtida författare ska vara.

Gå vidare kommer från hennes tidigare roman Fangirl, vilken handlar om Cath som skriver fanfiction om Simon Snow. Simon Snow är en litterär parafras på bland annat allas vår Harry Potter, och i Caths värld skall den sista och sjunde boken, Gå vidare skriven av den påhittade [för oss, inte för Cath] författaren Gemma T. Leslie, skall släppas och Cath stressar för att skriva sin version av boken innan Gemmas släpps. Efter Fangirl kände Rowell att hon ville skriva sin egen version av Gå vidare, en som varken var Gemmas eller Caths. Det är alltså den boken vi nu kan läsa.

Boken handlar om Simon Snow, han går sista året på Watfords Magiskola och är enligt profetian den magivärlden har väntat på, den starkaste trollkarlen i världen. Simon är dock inte så jävla bra på magi. Han kan inte lära sig hantera den så som andra gör. Och inte blir det bättre av att olika väsen och fiender ständigt vill döda honom heller, samt att han tvingas bo med Baz, den elitistiska överklassaren som förmodligen dessutom är vampyr. Turligt nog har Simon dock sin bästis Penelope och det finns alltid scones att äta.

Den är såklart jättefin. Det fanns ingen anledning att oroa sig när det gällde huruvida Rainbow Rowell skulle leverera eller inte. Boken är trovärdig, karaktärerna är fantastiska, romantiken pirrar. Det är spänning, drakar, mord och svek. Den känns lika på riktigt som tillexempel Skam, och en blir lika deppad när den tar slut. Hamnade i en fullständig bokbaksmälla efter denna så har börjat läsa om Fangirl för att få stanna lite till. Har ni inte ännu upptäckt Rainbow Rowell så har ni så mycket fint framför er. Och ni som redan läst Gå vidare får gärna tipsa om hur en tar sig framåt efter den.

Boken är inte ett recensions-ex men kommer från Berghs förlag och finns att köpa tillexempel på Adlibris, Bokus eller Cdon.

”Med ens blev hon medveten om att hennes hjärta bultade fort i bröstkorgens bur. Hade det stått stilla förut? Vad hade satt igång det igen?”

”Med ens blev hon medveten om att hennes hjärta bultade fort i bröstkorgens bur. Hade det stått stilla förut? Vad hade satt igång det igen?”

13652183_1287847614593745_120876663_n

Jag har sugit på karamellen som är Ett veck i tiden oväntat länge, med tanke på dess tjocklek. Jag började läsa den en kväll i augusti, på i Folkbarens guldbar med en öl, och den tog inte slut förrän strax innan jul. Denna bild på Instagram gav mig dessutom en hel bunt nya vänner för gulligaste Karoline såg den och tyckte att vi skulle bli kompisar, världens bästa grej! <3 Hur som.
Boken handlar om Meg Murry, skolans, och egentligen även familjens, misfit. Pappa är försvunnen, mamma är sådär vacker som Meg inte ens kan föreställa sig själv att bli, lillebror Charles Wallace är ett geni och tvillingarna har varandra. Under dagen har Meg hamnat i bråk i skolan, och nu, mitt i natten, kan hon inte sova utan lyssnar på stormen som viner där ute istället. Så bestämmer hon sig för att gå ner i köket för att koka en kopp choklad. Och det är då Fru Vadå kliver in i hennes liv.
Jag älskar hur omaka Meg är, hon är obekväm, inte så söt, inte så smart, rastlös, otålig och arg, men aldrig osympatisk. Hon är lätt att känna med och känna igen sig i. Jag tycker språket och stämningen är fantastiskt, världsbyggandet är intelligent och välutformat, och tidresorna, vecken, är så pass genomtänkta att de känns genomförbara och inte som nödlösningar. Allt får inte sin förklaring i denna bok, men så är det också första boken i en kvintett så det är verkligen inget jag begär av boken heller. Där de skaver lite för mig är kanske dialogerna mellan Meg och jämnårige Calvin, och hur Charles Wallace ibland uttrycker sig, det är där berättelsen känns något daterad, men med 55 år på nacken är det ju inget konstigt att den skevar lite heller. På samma vis känns de religösa undertonerna lite daterade, men det är inget värre än när en läser tillexempel Narnia-serien.
Jag tycker det är en otroligt fin bok att ha läst, den påminner mig en hel del om den betydligt nutidare Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman både i tid och rum och den lockande stämningen som kryper närmare. Dock känns det extra viktigt att ha läst Ett veck i tiden då den var så nyskapande både för barnböckerna i stort men också i sci fi-genren, det alltid bra att veta vad nutida författare tar inspiration och referenser i från. Och dessutom är L’Engle en fullständig citatmaskin, så avslutar med detta hjärtskärande:

”Fru Murray hade flammande rött hår, gräddvit hy och mörkblå ögon med långa, mörka ögonfransar, och hennes utseende strök liksom under det faktum att Meg var ovanligt lite tilldragande.”

Boken är ett recensions-ex från förlaget Modernista, den finns på tillexempel Adlibris eller Bokus.

Midvintertid och julsagor.

Midvintertid och julsagor.

I dag är det bara en vecka kvar till julafton, och hög tid att bunkra upp böcker, bygga ett fort av kuddar och täcken och läsa sig in i myset. Jag plockade ut några julfavoriter och klassiker som fanns här hemma, men tänkte också tipsa om några nyheter. Mer julböcker till folket! TIPSEXTRA! Jullistan är påfylld med lite nytt för i år, lyssna, läs och mys.

Först ut två bilderböcker, riktiga klassiker, Pettson får julbesök av Sven Nordqvist och Sagan om Karl-Bertil Johnssons julafton av Tage Danielsson och Per Åhlin. Båda är så fina, fyllda av gemenskap, givmildhet och godhet. Andra juliga bilderböcker är tillexempel Mamma Mu och Kråkans jul av Jujja Wieslander och Sven Nordqvist, Jultomten av Raymond Briggs och Babar och jultomten av Jean De Brunhoff.


Böcker med magiskt fina illustrationer är tillexempel Elsa Beskows Petters och Lottas jul, Charles Dickens En julsaga med illisar av Robert Ingpen samt J.K. Rowlings Harry Potter och de vises sten illustrerad av Jim Kay. Andra fina är Skorstensjul av Mårten Sandén och Lina BodénTro på tomten av Lotta Olsson och Benjamin Chaud samt Astrid Lindgrens jul med illustrationer av tillexempel Ilon Wikland och Björn Berg, och med uppläsning av Astrid själv!

För sådana som vill läsa lite mer text tycker jag mycket om dessa, Greenglass house av Kate Milford, Tre trappor upp med hiss av Maria Gripe, Madicken av Astrid Lindgren och Trollvinter av Tove Jansson. Maria Gripe-trilogin finns tyvärr inte i tryck längre, men enligt Libris finns den på 22 bibliotek, och en kan hoppas att den trycks om nu när Modernista börjat ge ut Gripe igen. Häxan och lejonet av C.S. Lewis är också en toppen julbok, samt Ture Sventon i Stockholm av Åke Holmberg.

Och vill en ha lite äldre karaktärer och kanske saker som hångel i snö är My true love gave to me av tolv författare, bland annat Rainbow Rowell och Kelly Link ett måste. På svenska har i år även Let it snow av John Green med flera kommit ut och Dash och Lilys utmaningsbok av David Levithan och Rachel Cohen är så gott som en klassiker.

Vilka julböcker är era favoriter?

”Så kommer mullret från underjorden och fortplantar sig upp genom lagten och når ytan. Jag vill hålla för öronen men får inte. Jag måste höra om det låter annorlunda.”

”Så kommer mullret från underjorden och fortplantar sig upp genom lagten och når ytan. Jag vill hålla för öronen men får inte. Jag måste höra om det låter annorlunda.”

Sista Augustnominerade boken i kategorin barn- och ungdomslitteratur är Tio över ett av Ann-Helén Laestadius.

Tio över ett handlar om Maja som bor i Kiruna. I Kiruna där det är mörkt tre veckor om året från morgon till kväll, inte becksvart men mörkt. I Kiruna där det är svårt att bo om en inte är sport eller friluftsintresserad, vilket Maja inte är. I Kiruna som måste flytta tre kilometer innan hela staden rasar ned i malmgruvan. I malmgruvan långt under jord, där pappa jobbar, där farfar har jobbat, där de som jobbar där verkar åldras fortare än alla andra. I Kiruna finns också Albin med svart hår och mörka ögon som Maja brukar tjuvfota på skolbussen. Och bästa vännen Julia som bara bor ett hundratal steg bort, innan flytten i alla fall.

”Varje natt förbereder man för sprängningarna under jord. Kilometer under markytan. Men kilometer kan bli till ingenting om marken inte håller. Då spricker det, då börjar det skaka och sedan rasar det. Flytande sprängmedel injiceras i flera borrhål i orterna, gruvgångarna. Alla flyttar på behörigt avstånd. Ingen får vara kvar när de spränger, eller skjuter som de också säger, och en bra stund efteråt. Det bildas farliga gaser i orterna. Sedan dånar det och järnmalmen lossnar. Järnmalmen som gör att Kiruna lever. Pappa säger att det är den som får hela Sverige att snurra. Vi skeppar miljarder till Stockholm och så tror de att vi lever på bidrag här.”

Jag tyckte så himla mycket om denna bok. Dels älskar jag Norrlandsskildringar, vilket jag läser allt för lite ut av, men jag tycker också att det kommer ut alldeles för få. Speciellt för denna målgrupp. Jag tycker Maja så skickligt beskriven att hon är så lätt att känna igen sig i, ångesten över flytten och över att dö. Till viss del får hon mig också att tänka på Barbro Lindgrens dagboksserie där katastroftankarna och döden också genomsyrar berättelsen. Det är också en historisk roman i realtid, detta är historia som skrivs här och nu. Men som det inte skriva nästan någonting alls om, speciellt inte i sydligare Sverige. Boken andas sci-fi och armageddon, och det är viktigt att stanna upp och påminna sig själv om att detta händer på riktigt. En otroligt läsvärd bok.

Vill du höra Ann-Helén Laestadius prata mer om sin bok kan du lyssna på Augustpoddens avsnitt tillsammans med henne här:

Vill en se ett otroligt träffande och roligt klipp om Kirunaflytten vs. Slussenombyggnaden och dess ombyggnad så rekommenderar jag denna.

Boken är mottagen från förlaget med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlaget i fråga är Rabén och Sjögren. 

”För jag tänkte att framtiden måste lukta fisk, annars är den inte min.”

”För jag tänkte att framtiden måste lukta fisk, annars är den inte min.”

Den näst sista av årets Augustnomineringar i kategorin barn- och ungdom är Ormbunkslandet av Elin Bengtsson.

Boken handlar om Margit. Året är 2009 och Margit är 18 år gammal, om två månader skall hon ta studenten. Men så bestämmer sig hennes Mika för att göra lumpen och helt plötsligt ska Margit klara sig utan honom, fastän det alltid varit de två, mot hela världen och alla andra. Så Margit hoppar av skolan och flyttar till Malmö där hon inte känner någon, hon får jobb på en kyrkogård och rum i ett kollektiv med rivningskontrakt. Där bor Ina och Paco som är intresserade av politik och skrattar och bryr sig och bråkar, och helt plötsligt är Margit del av något helt nytt.

”Mika, när du krälar på marken. Vapnets och packningens tyngd, din stötiga andhämtning. Är jag där i ditt huvud då, krälar jag bredvid? Pressar du dig framåt, hårdare, för du tänker att vi gör det tillsammans, för att det är den enda anledningen att fortsätta, att uthärda smärtan, förolämpningarna, tröttheten?”

Detta är en väldigt speciell bok. Margit är en speciell karaktär. Hon är absolut trovärdig, men inte särskilt lätt att tycka om eller känna igen sig i. Lite sträv. Boken varvas med nutidsskildringar från Margits liv samt tillbaka blickar från hennes och Mikas gemensamma innan allt förändrades. Det är som om hon kommit från yttre rymden och för första gången ser andra människor, för första gången läser av ansiktsuttryck, gester och meningar som inte är Mikas. Eller åtminstone för första gör ett försök att förstå och inte direkt avvisa alla som inte är han. Mest tycker jag om Margit när hon i sådana stunder bryts ned lite, kan vila lite i till exempel Inas blick och när hon gör ett försök att vara som alla andra, när hon läser på för att kunna vara med i diskussion eller lyssnar på musik – för det gör ju folk.

Det går som inte att förklara boken mer utan att spoila den, och jag är heller inte säker på att jag direkt tycker om den, men jag gillar att den är utmanande, den tvingar en att fundera och dessutom så är språket på många ställen smått fantastiskt.

Här kan ni höra Elin Bengtsson prata mer om Ormbunkslandet:

Boken är mottagen från förlaget med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlaget i fråga är Natur&Kultur.

Helgen vecka 47.

Helgen vecka 47.

Så var det fredag igen. Jag har spenderat förmiddagen med allt som är tråkigt, betala räkningar, ringa till fackföreningar (jag är tydligen med i fel samt dessutom flera) och  försäkringsbolag som är kopplade till fackföreningar, ringt och sagt upp prenumerationer och tjänster som inte längre känns aktuella för 2017. Väntar fortfarande på att få ringa till DIK, facket jag tydligen ska vara med i, samt att Unionen skall ringa upp mig, och halv tre har jag tid hos AF Kultur, alltid bra att se vad som gäller nu när jag bara är 10 % anställd.. Otroligt mycket meck och härj, men så skönt när det är gjort. Men som sagt, det är ju fredag, allt är inte tråkigt! Tillexempel:

3231551304.jpg

Jag lyckades i sista sekund få tag på biljetter till Håkan Hellström på Stadion nästa år, otroligt taggat!

rs_634x939-161017123227-634-gilmore-girls-a-year-in-the-life-key-art-ch-2-101716

Nya Gilmore Girls-säsongen släpps på Netflix i dag! Absolut perfekt för en stanna-hemma-helg.

9789150221756-1

Eftersom det är black friday så har Adlibris 10 % rabatt på allt, så i natt beställde jag äntligen hem Rainbow Rowells Gå vidare. 

Resten av helgen tänkte jag spendera med att läsa, blogga och frilansa lite, samt gå på Konstfacks julmarknad. Tänker att det ska bli en så lugn och skön helg. Vad har ni för helgplaner?

Årets Augustnomineringar.

Årets Augustnomineringar.

a%cc%8aretsbarn

Här är årets sex nominerade titlar till Augustpriset i barn- och ungdomskategorin: Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, från Urax förlag, Ormbunkslandet av Elin Bengtsson, från Natur och Kultur, Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam, från Berghs/Förlaget, Tio över ett av Ann-Helén Laestadius, från Rabén och Sjögren, Oj, en polis av Eva Lindström, från Alfabeta, och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta, från Natur och Kultur.

Överlag tycker jag att det var väldigt fina nomineringar, vissa har jag redan läst hela eller delar av och jag ser fram emot att grotta ner mig i alla och berätta om dem för er.

Men som vanligt kändes kategorin för trång, där fanns inte en enda mellanåldersbok, serieroman eller faktabok, vilket är synd för tanken är ju att även de ska rymmas i denna kategori som för länge sedan borde blivit minst två. En kan också diskutera huruvida det var nödvändigt att ge Eva Lindström ytterligare en nominering, hon har redan blivit nominerad 11 gånger, kanske en börjar se sig blind på henne istället för att göra en rejäl djupdykning i 9-12 årsgruppen och se vad för fantastiskt som finns där. Som vanligt var också upphovspersonerna i samtliga kategorier väldigt vita och det fanns ingen genrelitteratur alls att tala om.

Och som vanligt var också medias bevakning under all kritik när det kommer till barn och ungdomskategorin, av de större medierna tror jag faktiskt bara DN:s Lotta Olsson och Expressen rapporterat. Vilket gjorde att Urax startade ett uppror mot främst SVT där de skriver ”Detta under en tid när läsandet och läskunnigheten bland barn och unga sjunker, en utveckling som alla verkar vara eniga om att vi måste stoppa. Trots detta ges barnlitteraturen knappt något utrymme i media och är ständigt satt på undantag. När vi såg inslaget om Augustnomineringarna på Kulturnyheterna igår blev vi både upprörda och besvikna, men tyvärr inte särskilt förvånade, över att barnböckerna ännu en gång var bortprioriterade.” Så nu hoppas vi det får genomslag och bättring sker.

Jag ska så klart berätta om årets nominerade till Lilla Augustpriset också, men vi spar det någon dag, dock tror jag att det är första gången en redan debuterad författare blir nominerad där, mycket imponerande oavsett!

Vad tycker ni om årets nomineringar?