Browsed by
Kategori: Recensioner 2012

Tre lite längre, korta recensioner.

Tre lite längre, korta recensioner.

Imorgon skall årets sista hemtenta in, terminens sista skall in någon gång i januari, så visavi har jag nästintill jullov imorgon = tid för julbak, flytta alla böcker, julstädning, uppackning av garderob och ni vet, vanliga härliga saker. Mina böcker är alltså nu nedpackade och jag har i skrivande stund dåligt minne av vilka böcker jag läst på senaste tiden. Men dessa tre kan jag svära på att jag har läst, även om jag för mitt liv inte vet vilken pappkasse de just nu befinner sig i.

Rubinröd

Titel: Rubinröd

Serie: Tidlös kärlek #1

Författare: Kerstin Gier

Förlag: Bonnier Carlsen

Sidantal: 365

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 3/5

Gwendolyn Shepherd lever med sin stora och speciella familj i London. I väntan på att hennes malliga kusin ska göra sin första tidsresa, fördriver Gwen tiden med att plugga och hänga med sin bästa kompis efter skolan. Ända tills den dag hon plötsligt befinner sig i det viktorianska London i slutet av 1800-talet!

Jag tänker börja med att åsidose den lilla könsdebatten som härjats kring denna bok, dels för att jag har glömt allt bra jag skulle säga om det, men också främst för att när jag läste boken var det inte ett stort problem för mig. Det var inte det mitt läsande huvud valde att lägga fokus på då, utan det är snarare i efterhand jag har stört mig på det. För när jag läste boken tyckte jag mycket om den, visst den kunde kännas väl ung ibland och med många stereotyper med perfekta kusiner, stänga mormödrar, hänförande karlakarlar och huvudpersoner som ser sig själva som mer märkliga än vad omvärlden i alla fall borde göra. Men den var medryckande och spännande och många frågor lämnades obesvarade vilket får mig att vilja läsa del två snarast. Det som stör mig en aning är dock att det växlar väldigt från kvalitativa och trovärdiga karaktärer till helt otroliga sådana så att man nästan kan dra ett streck mellan dem – dessa kan finnas medan dessa är helt orimliga. Och jag menar inte att alla karaktärer skall vara ”normala” för att vara trovärdiga, men det hade inte skadat om även de mer utsvävande personerna hade fått några extra lager djup.

6f3648a4-93fb-41d3-ba6d-1d7523a9843e

Titel: Fyren och stjärnorna

Författare: Annika och Per Thor

Förlag: Bonnier Carlsen

Sidantal: 272

Utgivningsår: 2009

Recensions-ex: Nej

Betyg: 2/5

Blenda Stjärnöga. Det var så pappa kallade henne. Men nu har Blendas och Eriks pappa varit borta i sju långa år. Kanske i Amerika, ingen vet. Barnens mamma, Tora, har slutat att vänta och hoppas. Likaså har Eriks minnesbilder bleknat, men i Blendas snäckskalsskrin har traven av prydligt hopvikta brev till pappa vuxit för varje dag.

För några år sedan läste jag Thors En ö i havet-serie och älskade den verkligen, rätt mängd historik och djup och välutvecklade karaktärer som man fick lov att bli mångsidiga med tiden. Men det var också en svit om fyra böcker så de hade också sidantalet på sig att göra det, även om jag inte tror att jag skulle vara lika begeistrad vid en omläsning idag. Men det Fyren och stjärnorna saknar är faktiskt sidantal. Det är ingen dålig bok. Men det känns som en extremt förkortad schablonbild av den förlorade fadern, mammans nya man, som vill vara lika elak som han i Fanny och Alexander, men det finns helt enkelt inte plats för det. Jag hade kanske önskat mig att det skulle vara lite grymmare, lite mörkare innan gryningen om ni förstår vad jag menar. Det är för små nivåer emellan dalarna och topparna för att det verkligen skall kännas. En fortsättning eller en förlängning av denna bok hade den verkligen klarat av.

9174992317

Titel: Divergent

Del i serie: Divergent #1

Författare: Veronica Roth

Förlag: Modernista

Sidantal: 362

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

 Beatrice Pryors dystopiska hemstad Chicago är samhället uppdelat i fem falanger: De ärliga, De osjälviska, De tappra, De fridfulla och De lärda. En särskild dag varje år måste alla sextonåringar välja vilken falang de vill tillhöra för resten av livet. För Beatrice står valet mellan att stanna kvar med sin familj hos De osjälviska eller att vara den hon innerst inne är.

Detta var verkligen en sådan bok jag öppnade och helt plötsligt hade ett hundratal sidor bara rivit förbi, både på ont och gott. Men mest på gott. Det fanns uppenbarligen ingenting som direkt störde mitt läsande nog för att jag skulle behöva stanna upp. Det var först framåt slutet det började hacka lite, både i historien och omgivningen där jag läste den blev det aningen oopptimalt. Vissa saker kändes påskyndade eller som nödlösningar, men även om boken är relativt lång tycker jag att den hade klarat av en förlängning av slutet. Eller kanske att man inte lät bokens 300 första sidor utspela sig på en vecka ungefär. Nåväl, trots detta är det verkligen en full tillräcklig bok, och tillfredsställande på många andra vid, och en mycket bra första del. Förhoppningsvis är del två ändå bättre!

“Sometimes you gotta bust apart to get yourself put back together.”

“Sometimes you gotta bust apart to get yourself put back together.”

Titel: I dödsskuggans land

Författare: Alden Bell

Förlag: Mix förlag

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 252

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

I en värld av zombier gäller det att överleva – eller dö på riktigt. 

Gud är en skämtare. Temple vet. Hon vet eftersom det fortfarande finns superfina mirakel att uppleva, här på vårt förödda klot.

Så inleds I dödsskuggans land, en bok som är lika vacker och underbar som den är otäck. Temple är en huvudperson att ta till sitt hjärta, och hennes öde gör läsaren andlös. I en värld fylld av zombier är varje dag en kamp för att överleva – eller få dö på riktigt.

Denna bok var inte riktigt vad jag trodde att den skulle bli. Under den första eller andra sidan fanns det något form av slang, just nu minns jag inte vad, men det började krypa i mig och jag tänkte att det här kommer aldrig att gå vägen, det här kommer jag inte tycka om. Och det vore ju sorgligt, för jag hade hört så mycket bra om den.

Men jag fortsatte i alla fall läsa den, och helt plötsligt var den slut. Och den hade varit fantastisk på alla sätt och vis. Den är fascinerande och spännande och har ett oväntat djup. Språket håller faktiskt en bra nivå i boken och det blir inte mycket till slang efter det första att störa sig på. Karaktärerna känns verkliga och kan överraska och är mångsidiga. Det enda jag egentligen känner mig benägen att klaga på är att den skulle gärna fått vara i alla fall kanske hundra sidor till, just nu blev det för mycket ”roadtrip”, även om begreppet kanske klingar lite fel i just detta sammanhang. Men läs den, den är hemsk och fin på samma gång.

Kolor, jazz och bakverk.

Kolor, jazz och bakverk.

Titel: Pärlans konfektyrer, kolor, jazz och bakverk.

Författare: Klara Ejermyr, Miriam Parkman, Isabella Wong, Lisa Ericson, Sandra Abi-Khalil

Förlag: Natur och Kultur

Sidantal: 95

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

En fäbless för 30- och 40-talets elegans och ett brinnande intresse för vackra, välgjorda sötsaker är melodin för Pärlans Konfektyr. Kopparkastruller fyllda med färsk ekologisk grädde, äkta smör, socker och glykos går här varma från morgon till kväll och de oemotståndliga kolorna tjusar både gammal och ung. Nu delar pärlorna med sig av hemligheterna bakom de populära kolorna samt bortglömda bakverk och desserter från 1900-talets svängigaste årtionden. Därtill bjuds det på såväl frisyr- som musiktips för att försätta dig i den omtalade stämning som har blivit Pärlans signum.

Detta känns som den perfekta boken att recensera en fredag när folk börjar komma hem från jobbet och skall göra helg. Jag fullkomligt älskar den och den kommer passa så ypperligt i mitt nya kök. Väldigt lätt förstådd är den också, och jag önskar verkligen att jag hade haft den första gången jag skulle ta mig an det där med att koka kola, vi minns väl alla när jag skvätte ned handen och magen och knappt kunde blogga på en vecka? Alltså, koka INTE kola i bara magtröja och småbyxor, jag kan faktiskt inte förstå hur jag kunde tänka så dumt, jag som är så livrädd för varma saker. Jag har fortfarande ett ärr på magen som kan övertyga er.

Men tillbaka till boken, den inleds med ett fint och lättöverskådligt grundrecept på kola, eller egentligen är det en genomgång av manicker och råvaror först, men i början kommer i alla fall det där fina receptet. Och det hade egentligen räckt med bara det, men sedan följer en oas av variationer och smaker, något för alla verkligen. Och det är verkligen en ypperlig gå bort på julsoaré present att ha med sig, hemmagjord kola. I smörpapper helst. Och olika bakverk, frisyr förslag och allmänt trevliga saker döljs även de innanför dessa tygbeklädda pärmar.

Bilderna andas nostalgi och man kan nästan känna lukten av hemtrevlighet men det blir aldrig murrigt och allt för gammaldags utan håller sig hela tiden hur ska vi säga, i tiden med blickar bakåt? Inga förlagda mått som ingen kan tyda härjar här utan det är uppfräschat men ändå gediget. Precis som de bästa godisböckerna skall vara. Nämnde jag förresten att kafferepsetik även är med i slutet? En synnerligen perfekt julklapp till sig själv alltså. Den 24 november är det dessutom provsmakning av deras godsaker, här kan ni läsa mer!

5 aningen kortare recensioner för att beta av berget.

5 aningen kortare recensioner för att beta av berget.

Jag har aldrig provat på det här med att medvetet skriva kortare recensioner, de har fått bli som de blivit helt enkelt. Men nu har jag helt enkelt för många att jobba undan så jag ger det en chans. Formen blir detsamma men lite mindre fakta, ingen beskrivning och bara en kort personlig reflektion och betyg. Vi får se vad ni tycker om det hela.

Titel: Soulless #1

Författare: Gail Carriger, Rem.

Recensions-ex: Nej

Betyg: 4/5

Det var jättelänge sedan jag läste en klassisk manga så det var verkligen upplyftande. Och jag tycker att adaptionen gjorde sig bra, karaktärerna blev fint porträtterade även om jag inte föreställt mig Lorden som blond, men jag kanske missat det i boken? och det var fint att läsa om historien utan att ”behöva” plöja igenom hela boken igen. Högst beroendeframkallande så tur nog kom del 2 just ut till försäljning.

Titel: Nattens Cirkus

Författare: Erin Morgenstern

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

Fullständigt fantastisk bok som i början var lite lurig att hänga med i, innan jag religiöst började läsa tidsmarkörerna för att vara helt säkert på vilken tid vi befinner oss i. Makalösa beskrivningar och man kan verkligen känna lukten av cirkuspopcorn. Stämningsfull så att man helt glömmer av tid och rum och tunnelbanor och bussar försvinner förbi en medan man sitter kvar och läser på en bänk. Får mig att tänka på den några år gamla serien Carnevale som tyvärr lades ned efter två säsonger.

Titel: Aomanjuskogen #1

Författare: Hisae Iwaoka

Recensions-ex: Ja

Betyg: 3/5

Helt klart en fin manga, men den fångade mig inte tillräckligt, aningen krånglig och jag tyckte att det hoppades lite för mycket hit och dit innan jag fick något riktigt grepp om den. Även om den var väldigt stämningsfull och som sagt väldigt fin räckte det inte hela vägen. Antagligen kan det kanske bero på att det är första delen och det kanske struktureras upp bättre i fortsättningarna, men just nu är det ingenting jag längtar efter att kasta mig på. Dessutom tog det mig flera dagar att läsa den, och när har det någonsin hänt med en manga av klassisk längd?

Titel: Cirkoli

Författare: Patrik Stigsson

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Jag vet inte varför men jag har alltid en fördom om att svenska författare inte kan skriva saker som sci-fi eller fantasy. Sagor absolut, men inte de genomarbetade romanerna. Jag älskar när jag blir motbevisad det. Som tidigare i år med Bergtings Legenden om Morwayle. Cirkoli hade jag på grund av mina förutfattade meningar försökt att inte läsa något om för att verkligen ge den en ärlig chans. Men det hade inte behövts då den är mycket välskriven och underhållande på alla sätt och vis. En mycket, mycket glad överraskning blev det att läsa denna bok.

Titel: Sista testamentet

Författare: James Frey

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Första boken jag läser av Frey men helt klart inte den sista. Otroligt intressant skriven och fint skriven också för den delen. Den känns smart och hur ska vi säga, modern? Det är en väldigt stor roman och jag tycker att det finns en jämnhet i den som andra böcker skulle behöva. Den borde verkligen läsas, inte minst för att kunna hänga med i all den uppståndelse den skapade när den först kom.

Brace yourself, the graphic novel is coming.

Brace yourself, the graphic novel is coming.

Titel: Kampen om Järntronen

Serie: A game of Thrones #1

Författare: George R.R. Martin m.fl.

Förlag: Apart Förlag

Sidantal: 192

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Nej

Betyg: 4/5

Välkommen till den första samlingsvolymen av A Game of Thrones, serie­­­romanen baserad på min fantasybok med samma namn.

Låt mig klargöra en sak: Detta är inget komplement till TV-serien. Det du nu ska få läsa är en helt egen bearbetning av mina romaner. Kreatörerna bakom de olika versionerna av min saga – Daniel Abraham och Tommy Pattersonvad gäller serietidningen – utgick från samma källmaterial och stötte på delvis samma utmaningar, men de var samtidigt tvungna att hantera problem som är unika för deras respektive medium. I vissa fall hittade de kanske samma lösning, i andra fick de gå helt olika vägar. Men om du gillar TV-serien och undrar varför historierna skiljer sig lite åt, och varför karaktärerna inte liknar skådespelarna du sett på din platt-TV ? så vet du nu.

För egen del älskar jag TV-serien, och jag älskar serieromanen också. Detta är min värld, det är mina människor, och det är fortfarande min historia, som nu berättas på ett annat sätt i ett annat medium, där en helt ny publik kan njuta av den.

Ur George R.R. Martins förord. Jag är, som ni kanske märkt, en riktig sucker för serietidningsförord, de kan i min åsikt verkligen höja ett albums ännu ett snäpp. I detta fall är det ett synnerligen välskrivet och roande förord som mjukt slussar mig in världen jag längtat efter sedan tv-serien fick säongsavbrott, och innan jag känner mig mogen för böckerna.

Att komma tillbaka är som att återse en gammal vän, och jag vet att det kanske kan ses som att svära i kyrkan då jag inte läst böckerna ännu, men det är så fint ändå. Och jag trivs verkligen med att ha böckerna oläsa, jag sparar på dem tills de verkligen behövs.

Just i detta album är det inte så mycket som skiljer sig från tv-serien, med undantag från de väldigt informativa tillbakablickarna där händelser i dåtid spelas upp. I tv-serien har man endast talat om dessa händelser, medan de här gestaltas på ett väldigt lyckat sätt som jag verkligen uppskattade.

Teckningsstilen är utsökt och låt mig bara säga detta, den är i färg. En gång till för de billiga platserna längst bak, F-Ä-R-G! Och inte har priset stigit till oanade höjder för det, helt fantastiskt. Sedan kan vi absolut diskutera varför alla donnor är så hopplöst vackra och yppiga och smala och männen så vältränade och gigantiska, men samtidigt vet jag att det vi hittills har sett är bara en liten del av den värld vi har att utforska och se fram emot, så mångfald bland kroppsporträteringen kan komma.

Just nu är jag extremt nöjd med hur den var ändå, och längtar verkligen till del två, som om man får tro adlibris är planerad till december redan. En perfekt julklapp till sig själv!

”Lady Maccon undrade om hon någonsin bettet sig lika fånigt när det gällde Lord Maccon.”

”Lady Maccon undrade om hon någonsin bettet sig lika fånigt när det gällde Lord Maccon.”

”Men sedan kom hon ihåg att hennes ömhetsbetygelser ofta tog formen av hot och verbala pikar. I tankarna gav hon sig själv en klapp på ryggen för att hon inte hänföll sentimentalt dravel.”

Titel: Chanslös

Författare: Gail Carriger

Del i serie: Alexia Tarabotti #2

Förlag: Styxx fantasy

Sidantal: 326

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Alexia Tarabotti, numera Lady Maccon, trivs i sin nya tillvaro som fru till Conall Maccon, Londonvarulvarnas alfa. Men hennes idylliska tillvaro störs snart då varulvsregementet återvänder från utlandet och slår ner sina tältpinnar på hennes gräsmätta. samtidigt sveper en farsot in över London, och den påverkar stadens övernaturliga invånare på ett skrämmande sätt.

På order av drottningen fattar Alexia sitt para­soll, går ombord på ett luftskepp och ger sig av mot Skottland, ursinniga varulvar och en märklig egyptisk mumie. Men det verkar som om någon helst ser att hon inte når sin destination och Alexia måste inse att det finns situationer som inte ens en kopp te kan rädda!

Jag hade verkligen längtat till fortsättningen på berättelsen om den själlösa Alexia Tarabotti, och när den äntligen kom var det som ett svar på ett rop. Det är lika lättläst, lättroande och lättsmält som tidigare. Och jag tycker personligen inte att boken för dess skull tappar i kvalitet, detta är en mycket bra serie och en mycket bra bok. Men som vanligt har jag en förmåga att inte bli lika begeistrad över del två som första delen. I alla fall i större serier, som denna som är fem böcker totalt, brukar jag oftast tycka att del två mest är bukfylla.

Det är visserligen mycket nytt i denna bok, eller snarare en annan sorts fördjupning i jämförelse med del ett. Vi får närmare lära känna personerna som inte är huvudrollsinnehavare och det är mer manicker som utförligare förklaras än i del ett då vi blott snuddade vid det steam punkiga, även om det helt klart var där ända från början. Denna gång åker också Alexia luftskepp, i förra boken såg hon de endast, något som gjorde mig aningen snopen då. Trots detta hinner vi dessutom också stöta på nya bekantskaper och lära oss mer om paret Maccon.

Det jag älskar mest med denna serie är att även om bokens huvudsakliga mysterium alltid löses i slutet av boken finns det alltid kvar trådar som inte gör det, alla frågor får man inte svar på och säcken knyts inte helt ihop. Det är irriterande och det är underbart på samma gång.

Språket och översättningen är som vanligt felfri och jag kunde inte hittat ett enda korrekturfel att störa mig på, vilket för min del verkligen förhöjer läsningen otroligt.

Och med den otroliga cliff hanger denna bok bjöd på kan jag inte låta bli att undra, får man verkligen göra så mot sina stackars läsare? Och när i herrans namn skall jag äntligen få läsa del tre?

Mamette krossar mitt hjärta ena sekunden, och tröstar det nästa.

Mamette krossar mitt hjärta ena sekunden, och tröstar det nästa.

Titel: Mamette – änglar och duvor

Del i serie: Mamette #1

Författare: Nob

Förlag: Wibom Books

Sidantal: 48

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 5/5

Rund och med håret i en knut – så som vi ofta tänker oss gamla damer men Mamette är en mormor som har glömt bort att bli gammal. Hon är nyfiken på livet och hänger med varierad framgång med i teknikens utveckling. Kvarterets ungar får sig kanske en uppsträckning i hyfs av Mamette ibland men i utbyte lär hon sig de senaste SMS-förkortningarna.

Denna bok låg i brevlådan när jag var på väg till bussen mot Kontrast, och trots att jag redan hade några böcker i väskan stoppade jag på mig den och läste den sedan på bussen. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, något roligt och fint tecknat, absolut. Men inte det här.

Det är det absolut mest hjärtskärande jag läst på länge. I stil med den så rörande Leo Gursky i Kärlekens historia, fast lyckligare och med en fastare hand. Mamette är så karikatyriskt pytteliten att man vill stoppa henne i jackfickan som en pyssling, men samtidigt är hon så plågsamt verklig. Det är så fint hela tiden att det stockar sig i halsen och kramar om hjärtat. Som det absolut bitterljuvaste med att bli gammal.

Bilderna är makalöst söta, och formen passar väldigt bra, det är rundade hörn och allting stämmer överens, färgerna, typsnitt, format, allting. Det är nästan som ensides strippar, som ibland blir längre, och kronologin är precis som typen av strippserier brukar vara, icke existerande. Dock blir det inte på det viset, i likhet med tillexempel ett Simpsons avsnitt, i och med varje ny stripp eller avsnitt att all vetskap vi fått sköljs bort inför det nya. Karaktärerna utvecklas och historien leds framåt, det är inte ett evigt cirkulerande som börjar om på noll efter ett varv. Vilket jag älskar, vilket gör att jag vill läsa mer.

Jag har försökt att googla, men min skolfranska är verkligen på bristningsgränsen när det kommer till denna typ av uppgifter. Men vad jag kan utläsa så finns det åtminstone fem Mamette böcker på franska, och jag hoppas verkligen Wibom tar sig an att översätta alla, dels för att de verkligen gjort ett makalöst fint jobb, men också för den otroliga cliff hangern som denna slutade med.

”I samma ögonblick som det första av de åtta mörkbruna benen snuddar vid den gamle mannens kalla hud vaknar han igen.”

”I samma ögonblick som det första av de åtta mörkbruna benen snuddar vid den gamle mannens kalla hud vaknar han igen.”

Titel: Klappa händer små

Författare: Dan Rhodes

Förlag: Basil

Sidantal: 224

Utgivningsår: 2011

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Någonstans i en liten stad i Tyskland finns ett bisarrt museum där en spindelätande gammal man och stadens doktor utgör de märkligaste av bundsförvanter. Samtidigt, i en by långt borta, förälskar sig den vackraste av flickor i den vackraste av pojkar, en bagare med brustet hjärta spelar valthorn och stadens mest ineffektiva poliskonstapel avslöjar, med viss hjälp av hunden Hans, ett brott så groteskt att det kommer att skaka världen.

Sedan långt tillbaka har jag älskat Dan Rhodes, och då främst på grund av hans Skeppsbrott som kom ut för flera år sedan på svenska. Den finns dock inte att få tag i längre på svenska, men på engelska under namnet Anthropology har den kommit i nytryck, i en utgåva som matchar den engelska utgåvan av Little hand clapping. 2013 kommer även en fortsättning på Skeppsbrott/Anthropology som heter Mary Me.

Att Rhodes är speciell märktes redan i Skeppsbrott, men saken med den boken var ju att det var 101 noveller på exakt 101 ord vardera. Det var som att skrapa på ytan att läsa den, det var fantastiskt och kärlek vid första ögonkastet för mig, jag minns att jag gjorde hundöron på nästan varje sida när jag läste den. Bara för att sedan kunna läsa favoritbitar. Skillnaden emot Klappa händer små är att det är en roman, en hel bok där läsaren verkligen får dyka ned och gotta sig i denna värld.

Trots att berättelsen på inget vis är linjär, och det är dessutom många personer att hålla reda på, åtminstone åtta stycken kommer man riktigt nära, så kommer man dem verkligen inpå djupet. Det är förtvivlande vackert, äckligt, sorgligt, kärleksfullt och fullständigt tidlöst, som om personerna vi läser om lever i en lucka av tiden dit dagens nymodigheter tack och lov inte tagit sig in. På bokens baksida beskrivs Klappa händer små som att ”Bröderna Grimm möter Tim Burton.” Och absolut, det kan jag verkligen hålla med om, även om jag tycker att Rhodes med denna bok gjort sin egen specialitet så självklart att han inte behöver liknas med någon annan.

Rhodes kom också i år ut med en bok, This is life, som har en helt fantastik bokvideo, kolla här;

Och en Chris Gavin har gjort en animation till Little hands clapping, också den värld att se;

”ÅH LÄTTYOGHURT”, utbrast Polly, bara för att kolla om någon fortfarande brydde sig om att lyssna.

”ÅH LÄTTYOGHURT”, utbrast Polly, bara för att kolla om någon fortfarande brydde sig om att lyssna.

Titel: Du är en gräslig man, herr Grums

Del i serie: #1

Författare: Andy Stanton

Förlag: Argasso

Sidantal: 155

Utgivningsår: 2010

Recensions-ex: Ja

Betyg: 2/5

Titel: Herr Grums och kraftkristallerna

Författare: Andy Stanton

Del i serie: #4

Förlag: Argasso

Sidantal: 196

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 2/5

Herr Grums är en riktig plåga som hatar barn, djur, nöjen och kokta majskolvar. Den här boken handlar enbart om honom.
Och om en ilsken älva som bor i hans badkar, och en liten flicka som heter Polly och en elak slaktare som älskar att smida otäcka planer tillsammans med herr Grums. Och om hjältedåd, äventyr, godis och hunden Jack, som Polly måste rädda från ett fruktansvärt öde …

Det vilar en förbannelse över den lilla staden Stora Pimplarby, och naturligtvis är den gräslige herr Grums och hans kumpan Wille Wilhelm inblandade på något lömskt vis. Men som tur är har hjältarna Polly och Fredag beslutat sig för att lägga näsan i blöt, allt för att sätta stopp för herr Grums och rädda staden.

Jag, som många av er säkert vet, tycker att Roald Dahl är ett fullkomligt geni. Och när jag såg att dessa böcker om Herr Grums hade erhållit Roald Dahl Funny Prize, tyckte jag att de definitivt var värda en chans. Givetvis skulle det inte vara som att nya Dahl böcker, jag är fullt medveten om att det inte är det utmärkelser av detta slag går ut på. Men jag måste dock säga att jag blev besviken.

Antagligen är jag verkligen inte den tilltänkta läsaren i fallet med detta böcker, men det brukar jag själv aldrig bry mig om. Är en bok bra så är en bok bra. Punkt. I detta fall så växlar det så fruktansvärt. När Stanton skriver, hur ska vi säga, vanliga saker fungerar allting ypperligt, och historierna har ett bra driv framåt. Men sedan har han den osmakliga att skjuta in ”roligheter”, som att gammelfarmor dricker allt för mycket sherry och att sedan kalla henne för fyllbult och att hon sitter och fiser. Då blir det bara billigt.

Givetvis finns det säkerligen de som uppskattar denna typ av böcker och humor, uppenbarligen då de både kommit i tryck, blivit prisbelönta och översatta. Men det är tyvärr inte jag. För att dock ta fasta på några positiva saker med dessa böcker vill jag först börja med formatet, storleken av en ungefär inbunden pocketbok, helst skulle jag se fler vuxenböcker i denna form också. Och även om Stanton oftast drar saker allt för långt för min smak, så har han ibland en lurighet som jag uppskattar, som slutet i första boken.

Är det någon annans om har läst dessa böcker?

”FINDUS! Ska du hålla på och låta sådär så får du vara tyst!”

”FINDUS! Ska du hålla på och låta sådär så får du vara tyst!”

Titel: Findus flyttar ut

Författare: Sven Nordqvist

Förlag: Opal

Sidantal: 32

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Nej

Betyg: 4/5

Varje morgon vaknar Pettson på samma sätt, av Findus som hoppar i sängen. Inte nog med att han hoppar heller, han börjar hoppa redan klockan fyra! Pettson blir tokig. Antingen får Findus lova att han slutar upp med hoppandet eller så är det dags för honom att flytta hemifrån. Findus väljer att flytta. Tillsammans inreder de det gamla dasset och tar bort bajstunnan så att Findus inte ska råka landa i den när han hoppar i sängen. Men så när Findus ska gå och lägga sig blir han lite orolig för räven…

Äntligen har jag den i min hand. Efter månader av längtan och uppbyggnad, fantasier och förhoppningar. Jag tyckte givetvis om den, såklart gjorde jag det. Nordqvist levererar som alltid. Bilderna är lika spännande som vanlig och texten är lagom lurig och mjuk.

Gubben är som vanligt och Findus är som vanligt. Kossorna rör sig som vanligt i tavelramarna och det finns alltid något nytt att hitta i varje bild. Det är som det ska, tryggt och utan förnyelse. I alla fall för mig som läsare. För Pettson och Findus förändras situationen dock lite i och med att Findus flyttar hemifrån.

Jag tyckte om boken, såklart gjorde jag det. Och det var som att komma hem, till ett nytt och outforskat äventyr. Men lite, pyttelite, besviken är jag. Det finns egentligen inget som helst belägg för denna besvikelse. Kanske enbart att den inte blev en favorit direkt. Men samtidigt måste jag ju tänka rationellt här, jag har ju inte läst den flera gånger per år i likhet med tillexempel Stackars Pettson, om fem, tio år, kanske även denna är en riktig klassiker för mig.

Just nu är den dock enbart väldigt, väldigt bra. Och det är inte fy skam det heller.