Browsed by
Kategori: Musik

Fredagsspellistan: I wanna be your raincoat, for those frequent rainy days.

Fredagsspellistan: I wanna be your raincoat, for those frequent rainy days.

Det är fredag, helg om bara ett par timmar och solen tycks inte vilja gå upp i dag. Jag slog därför ihop en spellista med sådant jag blir extra glad av just nu; mycket svenskt en bunt klassisker och som vanligt väldigt textdriven musik. Tjugo låtar, över en timma hits, och med KentaStoffe som posterboys pga babes. En spellista värdig varje fredag med andra ord!

10 anledningar till varför Magnus Ugglas ”Vittring” är din räddning i julstressen.

10 anledningar till varför Magnus Ugglas ”Vittring” är din räddning i julstressen.

Okej. Något clickbaitig rubrik kanske. Men också helt sann. Varje terminsslut, när deadlinesen lägger sig i drivor runt en, är det enda jag vill lyssna på Magnus Ugglas 70-tals skivor. Jag DJ:ar ju också, och försöker ständigt övertala Annika och Amanda om hans storhet. Det är inte en lätt kamp. Så här kommer mitt brandtal till hans genialitet, varför skivan är stressreducerande och varför du bör byta ut Mer jul mot Asfaltbarn nu när december lider mot sitt slut.

  1. Året är 1978 när Vittring släppsinspelad under och med hela 77-punksrörelsen i ryggen. Med sig in i studion hade Magnus Uggla punkbandet Stadium Dogs och influenserna är tydliga. Här här spår från Davod Bowie, Talking Heads, Sex Pistols, Ramones och Rolling Stones. Gillar en punk måste en också acceptera att Magnus Uggla banade väg för den i Sverige.
  2. På tal om Talking heads, hur mycket låter inte Nungen som deras Psycho killer? Andra anledningar att gilla Nugen är dess spot on text: ”Ingen idé att sitta hemma och vänta på att telefon ska ringa. Det är bara att dra iväg, då kan jag tänka att du har nog ringt medans jag var ute”.
  3. Med på skivan finns två regelrätta covers, med Ugglas karakteristiska språkbruk på svenska. Först ut är Stjärnluder vilken är en cover av Rolling Stones Starfucker och textuellt är berättelsen densamma. Ugglas version är dock betydligt råare, snabbare och med mer distade gitarrer. Mer punkrock där Stones snarare är bluesrock.
  4. Uggla valde också att göra en cover av den klassiska The he kisses me som The Chrystals gjorde populär på 60-talet. Även The Beach Boys gjorde en cover av låten, dock under namnet Then I kissed her. Där Beach boys valde att vara hetronormativa bestämde sig Uggla för att vara normbrytande och behålla sig nära originalet. I hans Å, han kysste mig är det inte tal om att någon tjej hånglar upp Uggla, utan det är en man som kysser honom och får honom att smälta. ”Nog hade jag blitt kysst men aldrig så förut.”
  5. Överlag är hela skivan upptempo i ett närmast hyperventilerande tempo, vilket passar perfekt när deadlinesen hotar. Allt en behöver göra är att sätta på skivan, komma upp i Ugglas takt och sen köra på tills allt är klart.
  6. Vittring. Titelspåret är Ugglas livsbejakande och mer välformulerade variant av det klassiska uttrycket ”Carpe diem”. Dagen ska fångas och ingenting är omöjligt. Han sjunger till och med ”Om man är positiv som fan så går allting bra”. Mer självhjälpstext blir det inte. Här är han också härligt självironisk och i sticket sjunger han följande:
    ”Jag mötte en brud nere på gatan,
    – Tjena, vart är du på väg?
    – Det ska du ge fan i!
    Nobben direkt, spelar roll då när man har flytet nästan jämt”
  7. På samma vis är Gud, jag ska bli bra full av självinsikt och mañana mañana som alla kan känna igen sig i. Full av nytänding ska en bli bättre, börja motionera och ta tag i allt som hopar sig. Men hur en än bär sig åt så behöver det vänta till i morgon.
  8. Hela skivan andas ungdomsrevolt och en känga uppåt. Magnus Uggla är här, fjärde skivan till trots, bara 24 år gammal när skivan kommer ut. Visst handlar mycket om mellanmänskliga kärleksrelationer, men i de två första låtarna Drömmen som gick i kras och Jag vill inte gå hit handlar om hur han slås i motvind för att bli rockstjärna, hur folk vill göra tester för att se vad det är för fel på honom, och att han helt enkelt inte trivs i rollerna samhället försöker få honom att formas i.
  9. Överlag är han väldigt lätt att känna igen sig i på ett romantiskt plan. Han skriver självutlämnande rader utan att försköna som ”Så på kvällen ringde hon upp gråtande, och bad att få komma hem igen, och visst fan har man stoltheten att tänka på, men är man kär då skiter man i den” i Hjärtkrossare.
  10. Sist men inte minst. Asfaltbarn. Där Hurula 38 år senare valde att vara politisk i sin Betongbarn, och belysa problem med att vara ett betongbarn, att Gun på socialen inte hjälper till, så hyllar snarare Uggla asfalten. Han åker ut på landet och trivs inte alls. Denna otroligt svängiga låt blir en kärlekshyllning till huvudstan som en gärna lyssnar på om och om igen.

När du lyssnar klart på Vittring och vill ha mer av Magnus Ugglas tidiga glamrockpunk, men inte vet var du ska börja, så har jag din rygg. Här är en spellista med Ugglas alla bästa låtar innan 86 kom, och karln klev in på svensktoppen med Joey Killer.

Musiken på Spotify 2017.

Musiken på Spotify 2017.

Spotify har äntligen släppt sina årssammanställningar, så att en kan se vad en lyssnat på under det gångna året – hurra! Vi tittar på vad jag lyssnat på mest.

Tydligen lyssnade jag på ungefär 74 000 minuter musik på Spotify – alltså nästan ett dygn i veckan! Vilket känns ofantligt mycket med tanke på hur mycket jag lyssnar på vinyl, att jag dj:ar analogt och att jag ofta är ute och på spelning. Men det känns härligt också, såklart!
Att Tove Jansson toppar känns tryggt, henne lyssnar jag på när jag ska somna. Att det inte blev någon Leonard Cohen på toppfem i år förvånar mig, men Richard Hawley och Franska Trion fick tydligen stå för årets gubbighet. Och tack och lov för att Annika Norlin finns!

Här har ni mina 100 mest lyssnade låtar:

Indiepop, krossade hjärtan, arga melodislingor och spelningar. 20 nya låtar!

Indiepop, krossade hjärtan, arga melodislingor och spelningar. 20 nya låtar!

Jag har gjort en spellista! Denna gång med definitionen av ny musik. Någon av låtarna släpptes i går, och ingen är nog äldre än augusti. Vilket jag tyckte var roligt så en kunde skaffa nya favoriter att sedan se ute live.

Vasas flora och fauna tillexempel är på turné och var på Kägelbanan i går med Dolce som förband. Där kommer även Mattias Alkberg spela den 21 oktober. Fredagen den 13 spelar Timo Räisänen på Debaser. På torsdagen den 18 oktober kan en se antingen både Makeout Point och Mama Sonic (vars intro till Loranga bitit sig fast i mig) på Under Brons kväll med bara indiepop eller Svart Katt på Obaren.
Nikolai Dunger kör turné och stannar den 19 oktober till på Rönnells Antikvariat, 7 november på Under bron. 27 oktober spelar Shout out louds på Vasateatern, och 7 november spelar Det är kärlek på Kafé 44. Psykofant ska göra sin sista spelning någonsin på Debaser den 24 november, och dagen efter spelar Makthaverskan där. Pale Honey spelar i slutet av november och en kan fira jul med Franska trion.

Det är en samling av tjugo låtar med ung förkrossande indiepop, arg punk, stökig jazz och melodier som sätter hjärtat i brand. Perfekt för höst och lördagskväll!

”Monday you can fall apart Tuesday, Wednesday break my heart, Thursday doesn’t even start, It’s Friday I’m in love”

”Monday you can fall apart Tuesday, Wednesday break my heart, Thursday doesn’t even start, It’s Friday I’m in love”

Hörni! Det är fredag! <3 Veckans finaste dag, och den förtjänar således lite morgonpepp. Själv ska jag till ett slott vid Sigtunafjärden med Toppar&Dalar, spela på konferens och sova över. Och få frukost. Jag ska vara ordentlig och fota så att ni också kan få se. Men nu, tre fina grejer att pigga till sig med. (Förutom The Cure då, som får vara en ständig fredagsbonus!)

Någonstans på internet snubblade jag över denna gamla Maybelline-annons från 70-talet. Den gröna skuggan är så fin, och jag älskar att det är en vit toppliner. Sedan hittade jag denna steg-för-steg-guide på Pinterest:

Det är kanske inte hjärnkirurgi men ändå så himla konkret och pedagogisk. Måste köpa en vit ögonpenna nu. Och sedan fixa något liknande ikväll. Så kan en lägga sin egen favoritögonfärg bakom, det behöver ju inte vara grön.

Eftersom jag älskar Halloween och att klä ut mig kunde jag inte låta bli att reka Asos utbud även i år, trots att jag redan har min utklädnad klar. En uppsjö oklara, men tighta, svarta och sexistiska jumpsuits fanns att tillgå till tjejer. Och olika diadem med öron på. Men där fann också jag denna fantastiska Mr Fox-mask. Sådan geniutklädnad till gullig kille. En kan såklart pyssla ihop något liknande om en inte gillar transatlantic frakt. Eller om en hellre vill göra en helvit räv och klä ut sig till Kristofferson istället!

Och så, för att göra mig riktigt lycklig så släppte Mattias Alkberg sin nya skiva i dag, Åtminstone artificiell intelligens.På en fredag! Dansantare och melodiösare än på länge, men precis lika bra som alltid. Singlarna som släppts tidigare, Obeskjuten och Långsam och fet, har varit fantastiska, och texterna är så bra. Men av de nya tycker jag att tillexempel Vem vill kramas är perfekt en fredag som denna. Och när det helgen är över och söndagen kommer, så kommer jag lyssna på Relativt Norrbotten om och om igen.

Hoppas er fredag blir fin!

Bilder som aldrig skulle bloggas: gig, bokhyllor och loppis.

Bilder som aldrig skulle bloggas: gig, bokhyllor och loppis.

Jag föll ur bloggen lite, eller snarare, allt annat tog över. Jag tänkte att vi tar en titt på sådant som hänt, som jag fotat utan att ha någon ambition om att blogga det.

Här tillexempel var Anja och jag på författarsamtal med Jonathan Safran Foer om hans nya bok Här är jag, samtalet var intressant när Jonathan hade mer en monolog, men killen som hade samtalet ställde fåniga frågor och Jonathan blev himla dryg då.

En annan kväll gick jag på Avantgardet som hade turnéavslutning, det var för tidigt på kvällen och inte riktigt stämning i början, men det blev bara bättre och bättre och sen blev det en perfekt start på en utekväll.

En lördag var jag med Johanna på loppis på Nytorget och på Bondens marknad. Allt detta kom jag hem med för nästan inga pengar alls. Kylväskan längtar redan till nästa sommar, blusen och jag har firat flera kvällar ihop, potatisarna var nog livets godaste och Sent i november var en förstautgåva för en tjuga.

Dagen efter gick jag tillbaka igen, då med min moster. Denna gång kom jag bland annat hem med livets mjukaste filt, en prickbegonia, världens bästa coverskiva och också, tre ölbackar!

Vilket ledde till detta kaos. Skivorna hade tidigare stått under, utan backar, men nu hade jag tillräckligt många. Dock tar de ju mer plats i backar. Så jag fick flytta på böcker, vilket ledde till grov rensning. Som tog tid.

När det var rensat såg det ut så här, varenda bok på sin plats. Tjejer till fronten, och till och med bakre raderna är fina.

Och med lite mer möbler är det så här tjusigt nu.

Sen hade vi ju som sagt spelningar. På Popaganda, på Söders hjärta, på Vox by Opal-fest, på Bleck och på Söders hjärta igen. Det har såklart varit svinkul. Vi har en del till bokade i höst, ska börja med utelivsguider igen nästa vecka så ni märker när det händer.

Så här blev en med blusen på, helt klart värt en tia.

I lördags spelade vi på Söders hjärta, och här tar Annika kort på oss innan det bär av. Vi var regnvåta och drack kaffedrinkar.

På Vox-spelningen fick jag med mig en bukett ballonger hem, som jag sedan tvingade Kajsa och Nikke att posera med, typiskt söta båda två.

Annat som jag gör om dagarna: äter lunch. Detta är favon just nu, välsaltade avokadomackor med scharlottenlök och tomater, med saltstekta broccolibuketter till.

Jag skaffade en tatuering också. Ett litet pappersplan för min storebror Aron fyller 30 snart och han pilotar ju.

I söndags var himlen så här rosa och fin och kall.

Då hade jag varit på loppis i Aspudden med mamma och Annika hela dagen, och bland annat kommit hem med denna magiska tisha. Världshuset är förresten till salu just nu, på rea.

Och denna garagerockskiva med fyra snygga killar.

Det var allt för nu! <3

Trettio musikfilmer för sommarregn

Trettio musikfilmer för sommarregn

Jag älskar musik, obvi, och även film. Musikaler och musikalfilmer med, och ingenting passar bättre att se en kväll i en stuga i Norrland, dit jag ju sak på söndag. Varje år ser jag om åtminstone The Commitments, High Fidelity och Skönheten och odjuret. Och Dirty dancing, såklart. Ni hör, fort kommer en på nya pärlor. Jag ska här räkna upp ett pyttelitet urval av alla mina favoriter, och berätta varför, och jag kommer ständigt på nya favvisar, så bare with me, detta blir ett kaskadlångt inlägg. Speciellt sedan jag bestämde mig för även att inkludera tv-serier.

Almost Famous

Världens finast comming of age-film om 15-årige William som på uppdrag av Rolling Stone Magazine följer med bandet Stillwater på deras turné. Så otroligt mycket bra musik i denna film, så mycket fest, så mycket längtan till en tid innan en var född. Jag har sett denna förmodligen tusen gånger och den är lika bra varje gång.

Amadeus

Detta är ytterligare en klassiker, Amadeus från 1984 belönades med åtta Oscars och det kan en förstå. Två timmar och 40 minuter ren och skär pampighet musiksatt med det bästa wienklassicismen har att ge. Strössla sedan över otroliga miljöer och kostymer, rivalitet, galenskap och kärlek så har du här en av livets bästa filmer.

Anvil

Denna dokumentär berättar historien om det kanadensiska heavy metalbandet Anvil. Hur de var precis lika bra som tillexempel Scorpions och Bon Jovi, och också turnerade med dem, men som ändå inte klarade sig ekonomiskt. Denna doku från 2008 följer bandet år 2006, när deras nya manager bokat dem en europaturné, och allt rörande som händer på den. Förmodligen den mest hjärtknpiande filmen på denna lista.

Billy Elliott

Hela denna lista kom sig egentligen av att jag började tänka på bra strejkfilmer, varav Billy Elliott, förutom att vara en bra dans- och musikfilm, också är en. 11-årige Billy är tunn, har en mamma som just dött och växer upp i ett fattigt gruvsamhälle i norra England på 80-talet. Trots matchokulturen som omger honom lyckas han finna sig i en balettstudio och där äntligen hitta något han är bra på. Fantastiskt soundtrack av bland annat The Jam.

The Boat That Rocked

Något lättsam porträttering av tiden i Storbritannien då rockmusik var förbjudet på radion, och folk sände från båtar på öppet hav. Denna fiktivisering handlar om unge Karl som, efter att blivit relegerad, blir skickad till just en sådan båt för att växa upp. Så många bra skådisar, så färgglatt, så mycket bra musik.

 Cadillac Records

Cadillac Records handlar om en tid när det var så gott som omöjligt för svarta musiker att spela in sin musik och Leonard Chess, här spelad av mange babeiga Adrien Brody, startar ett skivbolag för detta. Till honom kommer tillexempel Muddy Waters, Chuck Berry och herregud vem bryr sig, allt handlar ju såklart om magiska Beyoncé som spelar fantastiska Etta James.

The Commitments

Irrland, 80-tal, fattigdom och soul. Jimmy Rabbit går och stämplar och hittar ingenting vettigt att göra förutom att intervjua sig själv i badkaret, tills han en dag bestämmer sig för att starta ett band och bli dess manager.

Control

Control handlar om Ian Cutris, mannen som frontade bandet Joy Division och som gav oss låtar som Love will tear us apart, och som också dog alldeles för ung. Snyggare film är svårt att hitta!

Dirty Dancing

Kanske med mer fokus på dans, men med ett fantastiskt soundtrack (och det går ju inte att dansa utan musik) så är Dirty Dancing utan tvekan en klassiker en bör se minst en gång per år. Handlar om Baby och hennes överklassfamilj som kommer till ett sommar retreat där hon lär känna knegaren Johnny Castle. För en något mer välformulerad analys av denna fantastiska film, rekommenderar jag denna artikel.

Fame

Först och främst. SE INTE REMAKEN FRÅN 2009. Se denna ljuvliga, skräniga och pampiga film från 1980 som handlar om en musik- och performansskola i New York på 70-talet, där alla vill komma in och där vi får följa de som faktiskt gjorde det. Om du någonsin hört Irene Caras låt med samma namn, men inte sett filmen, nu är det dags.

Flight Of The Concords

Indie-tv-serie om kompisarna Brett och Jermaine, de bor ihop, är akward och skriver fantastiska låtar om saker som vackraste tjejen i rummet och business time. Torr humor och ordlekar. Söta australienare.

Frost

Visst, jag kanske vuxit upp med helt andra Disneyklassiker, och borde kanske välja tidigare nämnda Skönheten och Odjuret eller Lilla Sjöjungfrun istället. MEN. Belle är offer för Stockholmssyndromet och Ariel säljer sin röst för att vara med en man hon aldrig ens träffat. Elza och Anna är fucking badass och ingenting i denna films handling står och faller på en relation mellan en kvinna och en man, där en kvinna måste göra sig mindre, utan istället värdesätts systerskapet över allt annat.

Glee

Med sex säsonger lång serie vars grundhistoria handlar om en high school-kör så kommer det såklart finnas ups and downs, men visa mig en serie som varit perfekt i sex säsonger innan ni bashar Glee. Om ingenting annat så är det musikal, första kärleken, misfits och klassiska hierarkier.

Hair

När musikalen Hair blev film så blev den också en riktig grundsten i musikalfilmernas historia. Men, förutom att vara fylld av det mest fantastiska score komponerat av Galt McDermont, så handlar det också om hippierörelsen, som ofta kanske novaliserats men som grundade sig i en önskan om fri kärlek, att själva få välja hur en uttrycker sig, antirasism och en värld utan krig, teman som alla tas upp i denna film.

High Fidelity

En av de få riktigt bra John Cusack-filmerna baserad på en bok av Nick Hornby. Vid första anblicken kanske detta tycks handla om tre nördiga män i en skivbutik, men handlar minst lika mycket om en mans osäkerhet och hans försök att förstå sitt nuvarande förhållande genom att kontakta samtliga före detta.

I’m Not There

När en ska försöka förklara denna film låter allt fel. Filmen har som anspråk att porträttera Bob Dylan, jordens tjurigaste musiker som sällan ens tillåter sin musik i filmer. Och dessutom vill denna film göra det genom att låta sex olika skådisar porträttera delar av Dylans liv. Den måste helt enkelt ses för att, förhoppningsvis, förstås.

Inside Llewyn Davis

Denna film av bröderna Coen utspelar sig under en vecka 1961, där Llewyn Davis försöker slå igenom som musiker. Lågmäld men intensiv, dova färger, strålande musik och fantastiskt skådespeleri av Oscar Isaac och som vanligt av Carey Mulligan.

La Vie En Rose

Vrålsnygg filmatisering om sparven, Edith Piaf, hennes liv och hennes sånger. Högintensivt, brutalt och vackert med en hjärtskärande skådespelartolkning av Marion Cotillard.

Little Shop Of Horrors

En av de mest lättsamma filmerna på denna lista, det är humor, trallvänligt och gore. Om Seymore, hopplöst förälskad i Audrey, som får tag på en planta som lever på blod.

Moulin Rouge!

Modern klassiker av Baz Luhrman som redan är över 15 år. Om bohemen Christian som kommer till Paris på tidigt 1900-tal och där kommer till bordellen Moulin Rouge, var han möter stjärnan Satine. Denna musikal är också speciell eftersom den istället för att ha ett originalscore klipper ihop samtida musik till nya tolkningar.

Oh, Brother, Where Art Thou

Ytterligare en bröderna Coen-film, som denna gång, med George Clooney i huvudrollen, gör en fri tolkning av Homeros Odysséen och försätter den i Mississippi under depressionens 30-tal. Med underbar musik av bland annat Emmylou Harris, Gillian Welch och Alison Krauss som sirenerna.

Nowhere Boy

Innan geniet John Lennon blev just geniet John Lennon från The Beatles så var han bara en arg, övergiven pojke, som slogs, hamnade i trubbel, bodde hos sin karga moster och gjorde sitt yttersta för att få sin mammas uppmärksamhet. Det är denna period, just innan The Beatles slog igenom, eller ens fanns som vi tänker oss dem nu, denna film beskriver.

The Punk Singer

Kathleen Hannas påverkan på feminismen, punkmusiken eller riot grrrl-scenen kommer aldrig kunna pratas om nog. Men denna dokumentär gör i alla fall ett försök att beskriva hennes storhet. Vi får se hur det kom sig att Bikini Kill bildades, hur alla killar fick flytta längst bak på spelningarna, den visar upp hennes förhållande med maken från Beastie Boys och förklarar varför hon försvann från musiken så länge.

Pushing Dasies

Visserligen en deckarserie som inte alls handlar om musik i första hand. Men med skådisar som Kristin Chenoweth och Ellen Greene (som också spelar Audrey i tidigare nämnda Little Shop Of Horrors) så vore skaparna idioter om de inte lade till ett par musiknummer. Och eftersom detta är en av de bästa serierna någonsin, så lade skaparna såklart till lite musik.

Rocky Horror Picture Show

En musikal så kultförklarad att kidsen i Fame till och med går på en audience participation visning av filmen, i sin film, och Glee gjorde ett helt specialavsnitt om filmen. Mycket meta. Handlar om Janet och Brad som kommer vilse och hamnar hemma hos Dr. Frank-N-Furter. Varenda scen är perfektion och varenda låt likaså. Varje år visar biografen Zita i Stocholm den, också med publikdeltagande. Och det är den film som visats på bio under längst tid, då den aldrig inte visats på bio sedan sin premiär.

The Runaways

Varken Dakota Fanning eller Kristin Stewart är några favoritskådisar för mig, men glamtjejrockband från 70-talet däremot är. The Runaways visar Joan Jett och Cherie Curries uppgång och fall med bandet The Runaways, hur de var det första tjejbandet att verkligen slå, såklart sevärd bara därför, men dessutom bra i övrigt med. Och snygg.

Sister Act 2

Jaa, en Woopie Goldberg-film. Småcheasy om en Las Vegas-sångerska som utger sig för att vara nunna för att lära bråkiga high school-elever sjunga. Men gosspeltolkningarna av samtida hits är fantastiska och en väldigt ung Lauryn Hill är magisk.

Spinal Tap

Mokumentär om det fiktiva bandet Spinal Tap och deras come back. Som såklart inte blir som någon tänkt sig. Kultfilm en bör ha sett om inte annat för att för att förstå vad folk menar när folk säger ”This one goes to eleven”.

The Stones In Exile

Min absoluta favoritdokumentär är Stones In Exile som handlar om Rolling Stones under en tid då de tvingades betala sådana kopiösa mängder skatt att de gick i exil till Frankrike. Det är 70-tal, alla är gudomligt vackra, musiken är otrolig och det är sommar.

Walk The Line

Filmatisering om legenden Johnny Cash, hans drogberoende, hans familjerelationer, hans fängelsespelningar och inte minst hans relation med June Carter.

Det var de 30 filmerna, men som en sista bonus. En film att se fram emot: England Is Mine, film om Morrissey, Johnny Marr och deras The Smiths. Premiär i augusti.

Tre fina saker.

Tre fina saker.

Hej! I dag är det måndag, och en hel massa deadlines hopar sig såhär i slutet av maj. Jag har bestämt mig för att i juni ska jag sakta ned, och ha att som går att göra färdigt gjort, men tills dess är det full fart framåt. Men, vi kan ju ändå omge oss med sådant som är fint. Här är tre sådana saker.

Denna kortfilm från Vouge med Elle Fanning som fanar olika saker. Färgen, musiken, stylingen, allt är så genomtänkt!

Ni minns kanske att jag, Annika och Amanda bestämde oss för att börja dj:a ihop under namnet Toppar och dalar? Hur som, på fredag spelar vi på Popagandas #appaganda, det är släppfest för resterande band som ska spela på festivalen och en kan vinna biljetter. Är så himla peppad, tror det hela kommer bli magiskt! Eventet hittar ni här!

I fredags släppte Les Big Byrd sin nya singel Two man ganghar längtat efter denna sedan de förade för Hurula i november. Nu längtar jag efter en fullängdare och merch, helst en patch med motivet ovan. (Om en är intresserad av icke-fina saker så kan jag att berätta att mitt hjärta formligen brast när jag insåg att Avantgardet spelade live på Joakim Åhlunds axlar på Babylon i fredags, och jag var inte där.)

”Fem minuter till, snooza med mig”

”Fem minuter till, snooza med mig”

I dag ska jag hålla kalas och uppdaterar väderappen var femte sekund, så för att lugna ner mig lite tänkte jag att vi skulle titta lite på Annika Norlin. Hon släppte ju ny skiva som Säkert! för ett tag sedan (som jag då skrev mer om här). Den var på alla sätt och vis fantastisk, så vi hängde på det digitala låset när biljetter till hennes spelning släpptes, fick tag på tio platser långt från scenen, gick och såg och dog av hur fint allt var. Så här ungefär såg det ut.