Browsed by
Kategori: Illustrationer

Sparat på Instagram #2

Sparat på Instagram #2

Jag älskar att spara saker på Instagram, så jag tänkte att vi kunde ta en titt på vad jag har sparat sedan sist. Förra omgången sparat hittar du här.

@knivenivattnet var som vanligt spot on, @nayyirahwaheed lade upp ännu en genial dikt och hos @rebeccagreenillustration fick jag tips om denna magiska tidning som jag ska försöka få tag på från Amerikat.

Olika djur i grupp, det gulligaste som finns, dessa från @carolynj, @linziehunter, @carolynj igen och @annebenjamin.

img_0786

Detta spännande omslag från @rainbowrowell gjorde mig sugen att pröva på retellings igen, även om det var länge sedan jag läste senast.

Tre fina illisar, elefant av @pingszoo,  @katiekearillustation gjorde en finfin skelettgenomskärning och hos @maisieparadise syns ett helt hem i genomskärning. Älskar genomskärningar, speciellt denna.

img_0761

Ett Melker Melkersson citat från @astridlindgrensnas.

Olika sorters vinter, denna bok hos @designfortoday, ett fantastiskt hus hos @nalichniki (konto som egentligen bara består av fantastiska ryska hus med snickarglädje), och en karta av @kelseygarrityriley.

Blått badrum hos @shaunaglenndesign och blå kakaskar hos @monoinflao.

Färg, frukt och film. Tjejer att vilja vara från @artisticmood, frukt i genomskärning hos @dafi_polska och en påminnelse från @alexachung att se Cool runnings.

Lite stil- och sminkinspo från @silver_screens_and_daydreams och @heatherjeweldon.

img_0790

Och så tillsist visar @forlagetm hur de letar originalfärger till Tove Janssons Hur gick det sen med hjälp av Pantone.

❤ Astrid ❤ Ingrid ❤

❤ Astrid ❤ Ingrid ❤

Såhär dagen efter Astrid Lindgrens dödsdag tänkte jag passa på att tipsa om tre otroligt fina böcker som kom förra året. En om Astrid Lindgren och två om Pippi-illutstratören Ingrid Vang Nyman.

Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato (Modernista, 2016) är en illustrerad faktabok om Astrid Lindgren i kronologisk ordning. Boken är stor, färgrik och fullproppad med ett potpurri av fakta, kuriosa och citat för att förklara Astrid Lindgren och hennes liv. Tonen riktar sig snarare till barn än vuxna, men tänker att den senare gruppen har lika stor behållning av boken ändå. Främst skulle jag säga att detta snarast är en bok för fans som vill veta mer om Astrid Lindgren men som kanske tycker att en hel biografi blir för långläst. En kan läsa den i ett sträck eller som med andra riktigt bra faktaböcker, göra nedslag lite här och var och ändå få ut något av läsningen.

Vår Pippi – Vår Vang med Gunna Grähs och Ulla Rhedin som redaktörer (Salikon, 2016) är så fruktansvärt nördig att jag blir alldeles lycklig. Det jämförs bildrestaureringar med original, färgåtergivningar synas i sömmarna och perspektiv diskuteras. Vang Nymans förespråkare av illustratörers rättigheter och dennes ersättning hyllas, och hur detta påverkade relationen Nyman och Lindgren emellan lyfts också fram. En får se hur nutida illustratörer inspirerats av Vang Nyman, hur de tolkar hennes målningar och det förklaras varför Vang Nyman var så banbrytande. Det är fullt av bilder, intryck, fakta, hemligheter och otroligt spännande för den som är det minsta intresserad av bild och form. Där En fanfar för bilderboken var bred och grundläggande är Vår Pippi – Vår Vang på bästa möjliga vis närläsning av ett konstnärsliv.

Ingrid Vang Nyman – En biografi av Lena Törnqvist (Salikon, 2016) är precis det en vill att en biografi ska vara, lättsam ton trots mängder av fakta. Jag älskar särskilt att en tror sig ha relativ koll på Vang Nyman, i och med att en ställts inför hennes illustrationer hela sitt liv, men när en läser Törnqvists bok inser en att en har så gott som ingen koll alls. ”Visst kunde Vang Nyman framstå som stark, självständig och upprorisk, för att inte säga stridslysten, och precis som hos Pippi fanns där också under ytan en sårbarhet och längtan som hon i det längsta försökte dölja.” Både hennes privatliv och hennes yrkesliv berättas det här utförligt om, hur hon utvecklade sin stil, hur bilden av Pippi förändrades över tid och hur hon stred för sin rätt. Men biografin berättar också om hennes längtan ut i världen, om Amerika-resan hon aldrig kom att göra och om hennes illustrationer av platser långt borta, dit hon aldrig själv hann åka. Hon ville till ett så exotiskt ställe som möjligt och illustrerade barn från Grönland, Sydafrika, Japan och många, många ytterligare länder. En fantastiskt fin biografi om en inspirerande konstnär och ett sorgligt människoöde.

Böckerna är mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

Akvarium, museum, rävar och att flyga högt.

Akvarium, museum, rävar och att flyga högt.

barnbI dag är det äntligen onsdag och dags för en ny sak på bloggen, barnboksonsdag! En onsdag i månaden, till att börja med, kommer jag att presentera fem böcker som hör ihop på något vis. I dag fem bilderböcker, nästa gång troligtvis fem faktaböcker. De kommer inte ersätta söndagsrecensionerna, och heller inte vara mindre djupgående, men för att ta mig igenom den mängd böcker som finns här hemma, och som jag ju faktiskt gärna vill visa för er, så kändes det som att samlingsinlägg var bästa idéen.

Först ut har vi Listigt av Claudia Boldt (2016), från Urax förlag. Detta är en fantastiskt rolig bilderbok, jag skrattade högt flera gånger åt den torra och ganska kluriga humorn. Listigt är som en blandning av Den fantastiska räven av Roald Dahl, speciellt i Wes Andersons filmatisering, och Sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes- historier, men får mig också att tänka på den nyare När vargen är hungrig av Christine Naumann-Villemin och Kris Di Giacomo (Opal, 2016). Harald älskar ost och vill bli detektiv, men hans pappa menar att rävar behöver äta hönor, så Harald måste fånga en. Efter en lyckad fångst försvinner dock hönan, och som den detektiv Harald är inser han att detta är ett mysterium han måste lösa. Illustrationerna är fantastiska, och även om det är stora bilder och många öppna fält finns däri fullt av underfundigheter och humor att upptäcka. Exempel, varför intervjuar en varg en gris på tv:n i bakgrunden, alla som läst eller sett historien om de tre små grisarna bör bli lika fundersamma som jag. En rolig bilderbok där text och bild samspelar otroligt lyckat.

Processed with VSCO with c1 preset

Processed with VSCO with f2 preset

Gro Dahle och Svein Nyhus senaste bok Akvarium (Bokförlaget Daidalos, 2015) är precis den typen av bok en kan förvänta sig av duon, vacker, märklig, mycket hemsk men helt ur barnets perspektiv. I detta fall handlar boken om Moa vars mamma är en fisk som lever i ett akvarium i vardagsrummet. ”Det är Moa som går och handlar. Moa som ser till att mamma får rätt slags mat /…/ Moa gör rent i akvariumet och håller koll på temperaturen.” Oavsett om en vill tolka texten ordagrant, eller tolka det som att Moas mamma tillexempel är väldigt deprimerad eller svårt sjuk i en fysisk sjukdom som kräver slangar och pumpar (som ett akvarium) så går det inte att bortse ifrån att Moa tar ovanligt stort ansvar. Illustrationerna är dock en översättning av texten, det är en faktisk fisk och ett faktiskt akvarium, och det är en gröngrå stämning och Moas ögon är stora och håliga. Det är fullständigt hjärtskärande på vissa ställen: ”Andra gånger simmar mamma förbi utan att stanna, som om Moa inte betyder något, som om Moa inte ens finns till. Då är det som om luften sugs ut ur Mia, som om hon sjunker, som om det inte finns någon mening med någonting.” Precis som det brukar vara med Dahle och Nyhus böcker. De flesta vuxna brukar resonera att ”Får en verkligen göra sådana här böcker för barn?” och ja, det är klart en får det, hur annars ska barn som har det likadant, eller värre, få känna igen sig, få lite andrum i att inte var ensam? Och hur ska de annars lära sig empati, om de själva har det bättre? Jag tycker att samtliga böcker av duon bör finnas lättillgängliga i skolorna, och att en måste inse att bara för att det är en bilderbok betyder det inte att det är en godnattsaga, vissa böcker måste läsas i dagsljus och bör pratas om länge efteråt.

Processed with VSCO with f2 preset

Processed with VSCO with c1 preset

I Mitt eget museum av Emma Lewis (Urax, 2016) möter vi ett jag som för första gången ska besöka museum, som hen fått höra att hen kommer tycka om. De besöker bland annat Historiska museet där sakerna är jättegamla och från långt, långt borta, och Konstmuseet dit ”folk kommer för att se något annorlunda”. Och sedan kommer jaget hem, till sitt eget rum, och inser att det är som ett museum det med, ett över en själv. Boken är gjord i collageteknik som blir särskilt lyckad i de olika museernas utställningar, det känns självklart att tillexempel statyerna där skall vara såväl inklipp av verkliga statyer som illustrationer gjorda av Lewis. Boken avlutas med några fyll i sidor för läsaren, där en kan skriva om vad en samlar på, rita sina djur och skriva om vilka museum en besökt. Detta är en bok som med all säkerhet väcker längtan till att ta fram en karta, göra en utflykt och gå på ett museum.

Processed with VSCO with c1 preset

Processed with VSCO with c1 preset

Uppe bland molnen är Matilda Salméns (Opal, 2016) första egna bilderbok. Den handlar om den klassiska föreställningen om att en kommer till himlen när en dör. Inte den gudomliga himlen som beskrivs i Bibeln kanske, utan den faktiska himlen, uppe bland molnen. Vad gör en egentligen där bland allt vitt och fluffigt, förutom att äta sockervadd? En kan tillexempel gå på bio, och se Så som i himlen, gå på café, träffa gamla döda släktingar eller gömma sig för folk som hoppar fallskärm. Eller, om en längtar alldeles för mycket, slänga ner en repstege och hälsa och klappa på sin på jorden-person medan hen sover. Boken är härligt avdramatiserande och glad, det är god och trevlig stämning boken igenom. Som vuxen kanske en tycker det är skärrande mycket barn i himlen, men för en yngre person, som ska vara eller just varit med om sin första död tycker jag att detta är en perfekt ingång till att prata om döden utan att få existensiell ångest.

Processed with VSCO with c1 preset

Processed with VSCO with c1 preset

Dagens sista bok är Hannah Arnesens fantastiska debut På natten flyger vi (Natur & Kultur, 2016). Arnesens bildspråk och ton är fulltständigt ljuvligt, boken är uppbyggd på så vis att en på första uppslaget för veta vad en karaktär gör [för tråkigt] på dagen, varav följande uppslag visar vad hen istället för [för roligt] på natten. Det är inte en samlad, kronologisk historia utan nedslag i olika människors liv, där den gemensamma nämnaren är att de alla bor i samma betongkvarter. Adam, som synes här nere, blir tillexempel ett äpple på natten, ”bor bland grenar och är i sommaren utan slut.” Det syns ju näsan när en tittar på första uppslaget också, vilket ger en fin dialog mellan de olika uppslagen. En verkligt stor debut, och en bilderboksskapare jag verkligen ser fram emot att få följa!

333a1fed-8f81-420d-b99e-421433065f32

Vissa av böckerna är mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, oavsett om jag köpte böckerna ifråga eller inte, som alltid mina egna.

”Mamma vände sig om. Hon trodde ingen såg.”

”Mamma vände sig om. Hon trodde ingen såg.”

Dags för nästa par Augustnominerade böcker. Denna gång är det Oj, en polis av Eva Lindström och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta som gäller.

Oj, en polis är Eva Lindströms tolfte nominering till Augustpriset, hon har därmed nästan dubbelt så många nomineringar som den som har näst flest nomineringar, nämligen Anna Höglund med sju. Oj, en polis handlar om två personer i matroskostymer som träffar en pilot.

Som vanligt med Lindströms böcker är de lite kluriga, lite knepiga, med korta nedkokta texter och stora miljöer. En vet aldrig riktigt vart handlingen ska ta vägen. Denna gång var boken särskilt öppen för egna tolkningar med sina öppna miljöer, eller som Augustnomineringen formulerar det; ”I de enfärgade bakgrundsfälten finns en ödslighet som öppnar för fantasin. Inom lekens ramar blir allt möjligt.” Ett uppfriskande exempel att ha redo när folk menar att böcker för barn kräver en sensmoral eller att de är förutsägbara. Oj, en polis kan med fördel läsas om flertalet gånger och varje gång öppna för nya tolkningar och insikter.

Nästa bok är ett bilderbokssamarbete mellan debutanten Henrik Wallnäs som har skrivit text, och den tidigare bilderbokskaparen Matilda Ruta, som här har illustrerat. Jag har tidigare älskat Matilda Rutas böcker om Ninna, där hon har spännande persongallerier och bryter normer sida upp och sida ner. I detta fall är det otroligt intressant att se hur Ruta leder läsaren i genom berättelsen genom att belysa det allra viktigaste med färg medan större delen av illustrationerna är i dov gråblå skala. Åka buss handlar om ett barn och en mamma som tvingas sätta sig på en buss för att lämna landet som är kantat av krig och katastrofer. Kvar tvingas pappa och farmor stanna. Resan är, som de flesta flykter, på inget vis lätt, och den går på så väl vatten som land.

Kvar i hemlandet är farmor och pappa, pappa som lagar hål och längtar efter sin familj. För en vuxen läsare är boken hjärtskärande, inte så mycket att den explicit är hemsk i ord och bild, den bäddar fint in det hemska i poetiska formuleringar och mjukakattmänniskor, men för en vuxen är det lätt att läsa in verkligheten i den. Att läsa tillsammans med ett barn och sedan diskutera på en nivå som just det barnet klarar av tror jag däremot är lätt att anpassa. Och att det äntligen finns en så pass konstnärligt upphöjd bok, i stället för hyperrealistisk, för barn med liknande erfarenheter att känna igen sig i känns minst sagt på tiden.

Här kan en lyssna på en poddinpelning från nomineringskvällen där Henrik Wallnäs berättar om varifrån han fick idén, och Matilda Ruta förklarar varför hon ritar katter istället för människor.

Böckerna är mottagna från förlagen med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlagen i fråga är Alfabeta och Natur&Kultur.

”Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades.”

”Det var nattögat som Kloke hade förlorat, månögat, urtidsögat. Det onda ögat, som det också kallades.”

I en liten by för några hundra år sedan bor Klas och Klara tillsammans med sina föräldrar, mamma Sofia och pappa Albert som blåser det vackraste av glas, men som ingen vill köpa. En vårmarknad när de är för att sälja Alberts glas försvinner barnen. Och medan Albert stänger in sig i sin sorg och blåser vackrare glas än någonsin, som ser ut som tårar, plågas Sofia av skuld för att ha sagt att barnen mest var till besvär. Barnen å andra sidan, minns ingenting, för de har färdats över Glömskans å, de är en present från Härskaren till Härskarinnan.

Maria Gripe har länge varit en högt ansedd författare, och trots att jag är uppvuxen med henne har jag fortfarande mycket kvar att upptäcka. Tillexempel har jag aldrig tidigare läst Glasblåsarns barn, trots, eller kanske på grund av, att jag sett filmatiseringen så många gånger. Det gör det tyvärr omöjligt för mig att inte jämföra den med filmen, men det gör egentligen ingenting. Filmen har hållit sig nära förlagan och någon, för mig, ny kanon behöver inte etableras.

Boken är tunn, knappt 150 sidor, med stor skrift och fantastiska illustrationer av Maria Gripes man Hans. Men den är ändå tät, tung och suggestiv. En mörk roman för barn där förhållandevis lite fokus läggs på just barnen Klas och Klara. Istället är det känslor, tankar, och humör som skildras. Nära relationer synas i sömmarna, den mellan Albert och Sofia, den väldigt intressanta mellan Härskaren och Härskarinnan som en egentligen skulle vilja se en helt egen historia, men också syskonrelationer och kampen mellan ont och gott. Handlingen är en ständig balansgång mellan krafter som sliter åt båda håll på samma gång. Som Härskarinnans komplexa längtan efter något och besvikelsen i att få sina önskning uppfylld. Vad det gör med en människa att alltid få som en önskar jämfört med att aldrig ens kunna formulera en önskan för att det är så ouppnåeligt.

Maria Gripes språk och formuleringar är fantastiska, som detta, tagit från en på måfå uppslagen sida då varenda en är fylld av dem:
Och just där barnen satt kunde man höra alla klockorna ticka på en och samma gång. Det var som om deras ljud stämt möte här. Och Klas och Klara lyssnade ivrigt; det fanns en liten tröst i detta, ett litet hopp.

Det är fint att Modernista valt att ge ut Maria Gripes böcker på nytt, och jag ser fram emot att upptäcka, eller återupptäcka, fler favoriter som denna – speciellt hoppas jag på Skuggserien som jag hittills inte läst i sin helhet.

Boken är ett recensions-ex från förlaget men finns att köpa tillexempel på Adlibris eller Bokus.

Reimagination.

Reimagination.

Jag hade egentligen tänkt att vi skulle titta på resten av sommaren i dag, men i natt när jag kollade runt på Instagram hittade jag några skönheter som absolut måste delas. Lite bokporr en tisdag är ju aldrig fel.

pride_1000_1000

Denna bok hittade jag först Jane Austens Pride and Prejudice med fantastiska illustrationer av Alice Pattullo, åh, den verkar så stor och underbar och minutiöst genomtänkt.

Den åkte helt klart högst upp på önskelistan, men följdes snabbt av fler.

classics-reimagined-grimm-s-fairy-tales

Tillexempel av denna otroligt snygga Grimm’s fairy tales illustrerad av Yann Legendre.

Titta så otroligt snygg Askungen och Rödluvan ser ut!

9781592539888

Arthur Conan Doyles The Adventures of Sherlock Holmes illustrerad av Sophia Martineck.
classicsreimagined_1024x1024

Frank L. Baums fantastiska The Wonderful Wizard of Oz illustrerad av Olimpia Zagnoli.

ALICE-014-CoverBottomSide

Och så klart Lewis Carrolls Alice’s adventures in Wonderlandi detta fall illustrerad av Andrea D’Aquino. Älskar sådana här välgjorda böcker. Tyvärr har jag ju redan OZ och Alice i många andra fina utgåvor, men de övriga kan jag verkligen tänka mig att ersätta mina nuvarande, relativt fula, utgåvor med.

Lewis Carroll födelsedag!

Lewis Carroll födelsedag!

LewisCarrollSelfPhoto

Så har vi kommit till nästa födelsedagsbarn att fira! Denna gång en verklig favorit, och också en man vars författarskap har blivit ihågkommet på grund av endast två verk. Jag pratar om Lewis Carroll, eller Charles Dodgeson som han egentligen hette, som föddes den 27 januari 1832. Carroll skulle komma att skriva en av de mest avgörande nonsensromanerna genom tiderna, Alice i Underlandet och dess uppföljare Alice i Spegellandet. Böcker som ständigt finner nya läsare, adapteras om, illustreras om eller inspirerar nya kreaktörer till egna verk. 2015 firade verket 150 år och till jubileumet gav Puffin Books ut en ny utgåva av Alice i Underlandet illustrerad av Anna Bond, skapare och designer för det mycket fina företaget Rifle Paper co. På svenska har vi i år att se fram emot ett nytryck av utgåvan från 1966 med Tove Janssons fantastiska illustrationer, en utgåva som alltså firar 50 år i år.

Processed with VSCOcam with c1 preset
Något som fascinerar mig stort med Alice i Underlandet är just dess illustrationer. Jag gjorde ett arbete när jag gick på Konstfack förra våren där jag tittade närmare på illustrationerna i allmänhet, och de på Alice i synnerhet. De få personbeskrivningar av Alice som finns i boken nämner endast hennes förklädesficka – i vilken hon lägger svampar och annat. Det beskrivs inte i texten i övrigt hur Alice ser ut eller vad hon har på sig utöver förklädet.

Lewis Carroll hittade på historien om Alice under en båttur nedför Themsen tillsammans med systrarna Liddell, varav en av dem hette Alice, och skall ha varit inspiration till boken. Den första utgåvan av boken blev därefter en handtextad kopia som Carroll själv både textade och illustrerade, att ge till just Alice Liddell. Behovet av personbeskrivningar i detta stadie är företåeligen överflödiga. Ett antal år senare skulle boken dock publiceras för komerciellt bruk och illustratören Sir John Tenniel blev den första att få uppdraget. Carroll och Tenniel jobbade nära och Carroll hade stor påverkan på hur illustrationerna och Alice skulle se ut, och även där blev därför personbeskrivningar överflödiga i ord.

En annan viktig aspekt att ta in, som till viss del görs tydligt på ett väldigt pedagogiskt sätt i boken Alice i verkligheten av Inga-Karin Eriksson och Christina Björk, var att det fanns inte hur många sätt som helst en Alice kunde se ut på i det Viktorianska England. Till och med kjolslängden bestämdes av ens ålder. Och det ska ha varit rent ovanligt att Lorina Hanna Liddell valde att klippa sina döttrar i page. Märk dock att Alice i verkligheten hade mörkt hår med lugg, medan även de tidigaste illustrationerna återger en blond och långhårig Alice. Kanske beror det på att detta dock var normen och det eftersträvade idealet. Barn vid denna tid uppfattades som rena och oskyldiga och att illustrera dem på ett vis som en tyckte förstärkte den upplevelsen var inte ovanligt.

Alice som karaktär är däremot inte varken särskilt oskyldig eller angelic, hon har en komplex personlighet som inte nödvändigtvis står under rådande ideal. Hela handlingen beror ju på att hon somnar under en högläsning av en bok utan tal och bilder, något som skulle kunna ses som otrevligt och ouppfostrat även idag.

Processed with VSCOcam with c1 preset

Sedan 1865 har böckerna om Alice illustrerats om åtminstone 70 gånger. Ungefär en gång vartannat år alltså. Vad som driver en illustratör att illustrera om ett så betydande och välkänt verk även i vår tid skulle jag tro vore att få ge verket sin egna personliga prägel. Ruska om trädet. Bygga nya broar. Och så vidare. För som sagt, det finns ingen textuell beskrivning av Alices uppenbarelse i boken. Heller inte på detaljnivå om miljöerna. Och vi lever inte längre i ett Viktorianskt England, med dess normer och preferenser att ta hänsyn till. En illustratör har således väldigt fria händer.

Detta är dock vad jag sett vid en närmare granskning av Alice-illustrationerna. Mellan 1865 fram till 1951 så ser Alice ganska annorlunda ut från illustratör till illustratör. Snarare har de influerats av sin samtid än de första illustrationerna av Alice, men hon är genomgående vit, har så gott som alltid långt hår, ständigt iklädd klänning eller åtminstone kjol (kom ihåg att allt vi vet om hennes klädsel är förklädesfickan), och nästintill ständigt ljust hår. Väldigt många väljer dock att bortse från det förkroppsligande av Alice som texten erbjuder – förklädesfickan – och lika ofta som med avbildas hon utan förkläde, om inte oftare.

Två illustratörer från denna tidpunkt är Philip Gough och Leonard Weisgard, vars böcker båda kom ut 1949. Gough gjorde något drastiskt och valde att illustrera boken i rokokostil, vilket för tankarna till Marie Antoinettes samtid snarare än varken texten eller Goughs egen tid. Weisgard istället gör en otroligt modern tolkning som till sitt utförande inte alls liknar någon av sina föregångare. Bådas verk har dock blonda, vita Alicear.

1951 kommer Disneys filmatisering av Alice i technicolor. Vit, blond och i blå klänning. Och det är väl också därifrån vi ser alla popkulturella efterapningar nu för tiden, med bland annat maskeradutklädnader som bygger på filmatiseringen. Men sedan dess har både Tove Jansson och Salvador Dali tagit sig an texten, hennes karga, avskalade miljöer med en mättad färgpalett och hans surrealistiska färgskrik. 2009 kom en utgåva av John Vernon Lord där Alice inte är med på en enda illustration utan samtliga är sedda ur hennes tänkta perspektiv.

Processed with VSCOcam with c1 preset

Rober Ingpen gjorde en väldigt uppskattad utgåva 2009, och Anna Bonds 150-års utgåva från förra året har redan fått mycket ros. Bådas Alice är vit, blond och klädda i varsin blå klänning. Av ett 70-tal illustratörer, där jag utgår från att mörkertalet är stort, har jag inte lyckats hitta en enda Alice som inte har ett västerländskt utseende, inte en enda som bär byxor, inte en enda som representerar ett modernt, nutida barn.

I Underlandet kan katter prata och bebisar förvandlas till grisar, dronter har återuppstått och larver röker vattenpipa. Det finns pornografiska tolkningar av Alice i Underlandet, pop-up böcker, musikaler, filmer som utspelar sig i Alice 20års ålder, rockband har skrivit låtar om henne, allt verkar möjligt med Alice som utgångspunkt. Men att ge Alice en annan hudton, ett hår som inte tar två sekunder att kamma, eller att bara ge henne ett par byxor tycks fullständigt omöjligt. Trots att det också går hur bra som helst att exkludera ett förkläde som återkommande är närvarande i texten – var lägger Alice sina svampar när vissa barbariska illustratörer dragit fram?

”Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.”

”Allting är mycket osäkert och det är just det som lugnar mig.”

Idag, för redan 15 år sedan, gick underbara Tove Jansson bort. En ständig förebild, kompass när det stormar och outtömlig källa till inspiration.

6d52268f9563ebc0aba322d54995a3e6

Tove Jansson är så klart främst känd för sina böcker om Muminfamiljen, men tyvärr är det ändå allt för ofta folk tror att det är detsamma som den animerade tv-serien, och hur go den än må vara så är den ingenting i jämförelse med bokserien.

Men Tove skrev även realistisk skönlitteratur, novellsamlingar och självbiografiskt inspirerade verk som Lyssnerskan, Bildhuggarens dotter och Sommarboken.

 Tove Jansson illustrerade även böcker åt andra författare, tillexempel J.R.R. Tolkiens Bilbo, för vilken Astrid Lindgren dessutom var redaktör, samt Lewis Carrolls Alice i Underlandet

Hitlers-evakuering-av-Lappland.-GARM-10.10.1944-2

Hon var också illustratör i den politiska skämttidningen Garm, och gjorde många omslag och satirteckningar där hon bland annat, under rådande krig, kritiserade tillexempel Adolf Hitler.

Det är ett otroligt rikt liv och författarskap att upptäcka för den som inte redan har gjort det. Tillexempel kan en passa på att läsa Farlig midsommarså här i sviterna av den, eller läsa Sommarboken, som många rekommenderar att läsa varje år, eller läsa min personliga, ångestladdade favorit Pappan och haveteller läsa någon av böckerna om Tove, Arbeta och älska eller Muminvärlden och verkligheten

Always.

Always.

Idag är det den andra maj, vilket som bekant även Battle of Hogwarts-dagen, eller i folkmun också kallat Harry Potter-dagen. Jag tycker ju Harry Potter som litterär serie är the bomb, själva karaktären Harry kanske inte är min stora favorit, men många gånger får jag kanalisera min inre Hermione för att få saker gjort. I alla fall. Böckerna banade verkligen väg för fantastisk litteratur och normaliserade läsandet av den, och böckerna betydde, och betyder fortfarande, otroligt mycket för läsare världen över. Så idag tänkte jag att vi skulle gotta oss lite, låta våra inre fangirls komma fram ur garderoben helt enkelt.

Event:

anigif_enhanced-31793-1406241276-1_preview

Bland mina Facebook-event just nu gömmer sig inte mindre än två Harry Potter-relaterade. Det måste vara första gången någonsin, men likväl känns det så himla bra. På lördag, den 7 april alltså, är det dags för Potterfesten. Det är alltså – på riktigt – en Harry Potter temafest, för vuxna människor, med alkohol och utklädnad. Tycker det verkar som en kanongrej. Det verkar över 4 000 andra människor också tycka vilket bådar gott. Själv kommer jag dock inte gå, men hoppas på bildkavalkad från kvällen sen.

En riktig klassiker för Harry Potter-fan kommer utspela sig natten mellan den 30-31 juli i år. Den nya boken (DEN NYA BOKEN OMG OMG OMG, berättar mer om den snart.) släpps och i sedvanlig anda håller SF bokhandeln nattöppet för försäljning. Detta är också Harry Potters födelsedag och det kommer vara allmänt fir och fest med quiz och utklädnader. När de tidigare böckerna kom ut var jag ofta på sådana här event, inte på SF bokhandeln tyvärr, men olika bokhandlar i Norrtälje. Detta ska jag göra mitt bästa för att gå på.

Böcker:

book

Som sagt. Det kommer en ny bok. En åttonde Harry Potter. Alltså. P E P P E N. Det annonserades ju för att tag sedan att en åttonde historia skulle sättas upp som teater, och att J.K. Rowling tillsammans med Jack Thorne skrivit ett manus som utspelar sig 19 år efter den sista boken. Jack Thorne har tidigare gjort tillexempel Skins och This is England. Biljetterna till föreställningen sålde så klart slut direkt, men manuset alltså komma ut i tryck. Om en föredrar att läsa på svenska så ger Rabén och Sjögren ut Harry Potter och det fördömda barnet i oktober. Förhoppningsvis med ett omslag av Alvaro Tapia.

29701364_O_1

I oktober kommer även Harry Potter och hemligheternas kammare ut i den nya utgåvan med illustrationer av Jim Kay. Personligen tyckte jag att första boken var fantastisk, lyxigt stor och mycket fint illustrerad, men kanske lite väl nära filmens bildspråk vissa gånger. Ett måste i min bokhylla oavsett.

Som vanligt vill jag också passa på att pusha för Rainbow Rowells Fangirl som beskriver ett tvillingpars vuxenkommande i kölvattnet av en uppenbarligen parafraserad Harry Potter-värld. Superdupermeta blir det också i november när Rowells Gå vidare kommer ut på svenska (finns redan på engelska här). I Fangirl träffar vi alltså Cath som skriver homoerotisk fanfiction om Simon Snow, vilket är en parafras på Harry Potter och Draco Malfoy mer eller mindre, även om Harry Potter-böckerna också nämns i Fangirl. Gå vidare är den avslutande delen i Simon Snow-serien som Cath i Fangirl längtar efter, inte den hon själv skriver. Ja ni hör ju. Metametameta.

Film:

Snart kommer även en ny Harry Potter-film. Stor pepp. Dock handlar den om tiden långt före Harrys födelse, långt innan Ni-vet-vems också, och fokuserar på faktasamlandet till faunaboken Fantastiska vidunder och var man hittar dem av den fiktiva karaktären Newt Scamander. Det är alltså inte en filmatisering av boken i sig, utan hur det gick till när den skrevs. Den första delen denna tänkta trilogi kommer i november. Boken finns tyvärr inte längre tillgänglig på svenska, men däremot på engelska.

I och med Fantastics beasts, som jag har förstått det kommer utspela sig en hel del i Amerika?, så har J.K. Rowling också släppt en serie artiklar till sin hemsida Pottermore där magins historia i Nordamerika från 1300-talet och framåt tydliggörs. Obligatorisk läsning. Det finns även en Battle of Hogwarts-timeline och en genomgång av samtliga magiskolor för den som är intresserad.

Konst:

287367-58026dca904447659b5d240a085b802e

Nu när jag ska flytta har jag tänkt att fylla väggarna med bara bra konst, tillexempel har jag velat skaffa mig en av Elin Sandströms Sisterhood of saints jättelänge, kanske blir det Saint Hermione som får pryda en vägg.

Ett par andra saker jag är sugen på är ett Ginny-print, dessa turistposters, stiliserade filmomslag samt denna packlista för Hogwartselever.

Nu tror jag att jag har nördat nog för idag. Hur firar ni dagen?

8 mars: 7 kvinns att inspireras av.

8 mars: 7 kvinns att inspireras av.

Idag är det internationella kvinnodagen och jag vet att ni vet att det är en bra dag, att kampen behövs och att vi måste hjälpa varandra. Vi skulle kunna gotta oss i varför dagen behövs, men istället väljer jag att fokusera på vilka styrkor vi kan inspireras av. Mitt fält är och förblir ju det litterära och ännu mer specifikt det barnlitterära, varför det är lätt för mig att dela med mig om sådana verkare, men ni som har andra områden att belysa gör gärna det!

d566bc0db3fc83f900acb804f984ef27

1. Tove Jansson.
En av mina stora idoler som verkligen gick sin egen väg. Bröt mark och gjorde som hon själv ville. Skrev fantastiska böcker, målade som en gud, drack vodka och dansade tango. Tillbringade somrarna med sin tjej på deras ö i Finska viken. Läs Pappan och havet och lid med Muminmamman, känn igen dig i och lär dig se hur en kan komma att ge för mycket i ett förhållande, och försök att skapa ditt eget rum.

    image

    2. Katarina Taikon. 
    Katarina Taikon får fortfarande, från sin grav, stå upp för och försvara romers rättigheter. Tyvärr har alldeles för lite förändrats sedan hon började ta kampen, men hon har kommit att verka odödlig. I höstas kom filmen Taikon och Natur och Kultur fortsätter att ge ut Katarinas självbiografiska barnbokserie Katitzi.

    666c2b431800d0533924bb51ef469779

    3. Astrid Lindgren.
    Denna ständiga försvarare av barns rättigheter och deras rätt till litteratur. Hennes vettiga folkbildning av föräldrar och hennes opinionssvängande debatter. Också hon gick sin egna, kämpiga väg. Vill en läsa mer om just Astrid finns Denna dagen ett livmen om en vill läsa av henne rekommenderar jag istället Ronja Rövardotter och ser den som Mattis uppväxtskildring istället för Ronjas.

    Fanna-Ndow-Norrby-Fotograf-Sofia-Runarsdotter-3_1_

    4. Fanna Ndow Norrby. 
    2014 startade Fanna Ndow Norrby instagramkontot Svart kvinna som snabbt fick den uppmärksamhet det förtjänade. En efterlängtad plattform för icke-vita kvinnor att göra sina röster hörda och belysa vardagsrasismen de får uppleva dagligen, och ett ställe för vita att ta ett steg tillbaka och lyssna och lära. Förra året publicerades en del av materialet i boken Svart kvinna

    Barbro6

    5. Barbro Lindgren. 
    Barbro Lindgren har en otrolig produktion att imponeras av, och en banbrytande sådan dessutom. Hennes Loranga ifrågasatte kärnfamiljen, och var den första att visa upp en annorlunda, och hennes dagbokserie tog upp barndepressioner, något vi fortfarande knappast pratar om.

    bon-weekend-elsa-beskow

    6. Elsa Beskow
    Elsa Beskow skrev och illustrerade en uppsjö av barnböcker, och illustrerade även andras texter och folksagor, alla i samma detaljrika blandning av jugend och naturalism. Könsrollerna kan tyvärr vara lite stela, men som en historieskildring är de ändå ovärderliga, bara en väljer att prata om dem. Men det finns också exempel på friare roller, som skogsälvan i Solägget eller att tre tanter bor ihop istället för är gifta.

    isol

    7. Isol. 
    Argentinska bilderboksskaparen Isol är född så sent som 1972 men har ändå belönats med en rad priser däribland ALMA-priset, för sina fantastiska bilderböcker som ständigt revolutionerar och tar barnet på allvar. Stora känslor med få färger. Som i Nocture – Recept på drömmar.

    Bilderna kommer från min Pinterest där det också finns många fler queens.