Browsed by
Kategori: Deckare

Mars Attacks!

Mars Attacks!

veronica-mars-cast

För ett par veckor sedan köpte jag alla tre säsonger av Veronica Mars. Jag hade ingen riktig uppfattning om vad det var för typ av serie, förutom att den var kult och utspelade sig på highschool i princip. Nåja, tänkte jag, och köpte det hela för 30 kr. Värre hade jag ju säkert spenderat pengar. Och bara efter ett par avsnitt var jag fast och fick snart börja hushålla med avsnitten för att de inte skulle ta slut för fort. Men igår hände det. Jag såg sista avsnittet. UTAN ATT VETA OM DET! Jag trodde det skulle finnas fler på den sista DVD-skivan men det var bara extramaterial. Så det blev pannkaksantiklimax av det hela. Och jag vill bara ha mer, mer, mer.

Tur att den nya Veronica Mars-filmen släpps på DVD i maj. Lagom länge dit så att jag fått vänta lite med att se den, måste se om sista avsnittet med rätt inställning först. Sedan finns det även första boken i en planerad serie; Veronica Mars: The Thousand-Dollar Tan Line som utspelar sig efter filmen. På detta vis skall jag nog kunna hålla abstinensen under kontroll.

Och som plåster på såren börjar ju säsong fyra av Game of Thrones idag.

18209454

Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

Så föll ett långsamt regn genom trädgården.

Det är sannerligen dags att beta av några recensioner igen, känner att jag måste komma ikapp och helst inte ha mer oskrivna än två lästa böcker ungefär, det känns mer hållbart.

i-kroppen-min-resan-mot-livets-slut-och-alltings-borjan (1)Titel: I kroppen min

Författare: Kristian Gidlund

Förlag: Forum

Betyg: 5/5

Recensions-ex: Ja

Denna bok, denna bok, det är nog den som jag bävat för allra mest för att recensera. Det går omöjligen att göra den rättvisa. Allt jag kan säga är att ni måste läsa den. Älska den och krama sönder den. Jag själv klarade bara av att läsa delar av den i taget, det är verkligen ingen bok man sträckläser, hjärtat orkar helt enkelt inte med. Och var beredd på tårar. Hulkande, krampaktiga tårar. Och lyssna på Kristians sommarprat. Denna bok och hela han är som något från en annan värld, han må vara borta nu, men denna bok kommer jag bevara för alltid. Och som jag har förstått det skall det komma en till? Hur som helst, läs, älska gråt, ge bort i julklapp, tyck om dina nära lite extra.

den-tomma-stolen

Titel: Den tomma stolen

Författare: J.K. Rowling

Förlag: Wahlström & Widstrand

Betyg: Det går inte att sätta ett rättvist betyg här.

Recensions-ex: Ja

Ja ni. Denna har tagit obeskrivlig tid att läsa, och sedan ännu längre att samla tankarna kring.  Det är inte det att den var dålig. Och givetvis visste jag såklart att det inte skulle vara en ny Harry Potter, eller att deckare faktiskt inte är min genre. Men förväntningarna var ändock allt för höga. Och infriades tyvärr inte. Kanske kan det helt enkelt vara så att tiden var fel, att jag tycker mer om den vid en omläsning när jag inte förväntar mig allt. För det är ju inget direkt fel på boken alls, den har bra handling och bra karaktärer och stämning och allt man önskar sig. Det enda konkreta jag kan säga är tyvärr ett så lågt uttalande som att ”Det är inte Harry Potter.” Och jag vet, det är en barnslig sak att ens tänka, men det gör ändå att jag kommer vänta ett bra tag tills jag läser hennes senaste bok, den som kom under pseudonym ni vet.

en-valbevarad-hemlighet

Titel: En välbevarad hemlighet

Författare: Kate Morton

Förlag: Forum

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

Min mamma har älskat Kate Mortons böcker och jag har varit stilla nyfiken men inte tokintresserad, dock verkade denna falla mig i smaken så jag bestämde mig för att ge henne en chans. Och jag gillade den faktiskt, jag kanske inte är lika frälst som mamma men den är helt klart läsvärd. Den påminner mig en aning om Den trettonde historien av Diane Setterfield, något med stämningen och hur det luckras upp sakta. Egentligen känns detta som en perfekt jullovsbok, när man bara kan ligga på sofflocket och läsa och tiden sakta går framåt.

barnmorskan-i-east-end-en-sann-berattelse-fran-1950-talets-londonbarnmorskan-i-east-end-d-2

Titel: Barnmorskan i East End 1 & 2

Författare: Jennifer Worth

Förlag: Lind Co

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

Egentligen föredrar jag att läsa böckerna innan jag ser filmen/serien, men jag tror faktiskt inte att jag hade plockat upp denna bok om jag inte hade blivit alldeles tagen av serien. Men det är jag verkligen glad att jag gjorde. Precis som serien är böckerna omhändertagande när man som bäst behöver det. När jag har en dålig dag kan Chummy vara den enda som kan bota mig. Givetvis är det mycket hemskt som berättas, saker som jag inte ens kunde föreställa mig, men den är ändå så varm att den är som att dricka choklad framför en brasa. Jag vet att jag någon gång i en annan recension sa att den fick mig att tänka ”Vad skulle Sookie göra?” när jag befann mig i vissa situationer. Men jag vill ta tillbaka det, jag vill göra som Chummy, jag vill vara driftig och klok och god, hon kan vara en av mina favoritkaraktärer genom tiderna.

blod-och-guld

Titel: Blod och guld

Författare: John Steinbeck

Förlag: Sjösala förlag

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

Jag tror att jag var kanske 13 när jag läste min första John Steinbeck-bok, och det måste vara den där brådmogna sommaren när jag bara läste klassiker. Det var Möss och människor jag läste då, och sedan dess försökte jag övertala mamma och pappa att visst hade de döpt mig efter faster Clara? Blod och guld är Steinbecka debutroman, och det märks faktiskt. Den skiljer sig en del både i handling och språk från hans senare romaner, pirater istället för den Amerikanska depressionen, så min personliga favorit, som är Riddarna kring Dannys bord, är den väldigt olik. Det finns dock passager som gör att man kan ana vad som komma skall, och hur hans författarskap skulle komma att bli. Det är en fascinerande och gripande bok, som jag verkligen är glad att jag har läst. Och det kan också vara, utan större konkurrens en av de snyggaste böckerna jag har, med sina tidstypiska illustrationer och den ständigt närvarande doften av tjära.

lyktgubben-skogsfrun-och-andra-vasen

Titel: Lyktgubben, skogfrun och andra väsen

Författare: Tor Jäger och Jan Jäger

Förlag: Berghs

Betyg: 2/5

Recensions-ex: Ja

Just nu när jag skriver denna recension är det såklart omöjligt att inte försöka jämföra den med Nordiska väsen, tyvärr, men eftersom jag bara har börjat läsa den skall jag försöka låta bli. Jag har alltid gillat folktro och de väsen som existerar där, det finns något evigt och tidlöst över dem. Vilket samtidigt är problemet för mig med denna bok. Illustrationerna är för moderna, oavsett hur fina de är, jag gillar inte det personliga tilltalet som blir snudd på uppfostrande på vissa ställen, typsnittet klaffar inte heller med evigheten och känns för datoriserat det med. Det är lite för oseriöst och buskis över det hela för att jag skall bli betagen. Det går inte tillräckligt djupt ned och jag försöker fundera på vem denna bok egentligen är riktad till, då denna typ av bok egentligen skulle kunna göras både tidlös och åldersöverstigande men istället känns barnslig på ett sätt som jag inte tror att barn skulle föredra heller. Men det som stör mig mest är faktiskt att föreställningen av dessa väsen inte matchar utförandet, det är för nytt, för blankt och inte tillräckligt hemskt.

Videorecension, eller Clara kan aldrig sluta prata.

Videorecension, eller Clara kan aldrig sluta prata.

Jag låg hemma i sängen igår och tänkte hur trevligt det vore att få blogga lite. Svårt utan internet ni vet. SÅ jag kom på genidraget att jag kunde ju spela in en video, få lite (läs mycket) bokprat ur mig, och ladda upp det idag istället. Sagt och gjort. 

Till att börja med, jag pratar sjukt mycket. Och av någon anledning svär jag dessutom ännu mer. Och ljuset är lite si så där och jag borde antagligen gjort några anteckningar att följa innan. Men men, säg till om allt var åt skogen så gör jag aldrig en videorecension någonsin igen!

Här i första videon pratar jag om dessa böcker;

Sookie Stackhouse #8, #9, #10, #11, Miss Peregrines hem för besynnerliga barn, Hex Hall och Kretsen.

Och här pratar jag istället om;

Den mörka staden, De utvalda: hemligheternas rike, Jellicoe Road och Francesca.

Jag vet att det blev toklånga videor, snabbspola eller titta inte alls om ni inte pallar!

Trillionrecension.

Trillionrecension.

Okej, kanske missvisande namn på detta inlägg, men det fastnade på huvudet. Jag tänkte försöka beta av så många recensioner som möjligt, få ett blankt blad efter det att börja om på. Men antagligen blir jag inte klar med alla.

9163869624

Först ut är Safirblå av Kerstin Gier, det är en underhållande serie det här. Gwendolyn är festlig, även om jag stör mig på hur fort hon faller för Gideon. Jag gillar dock hur detta kompliceras en aning mer i denna bok än i Rubinröd där det bara var klassiska knall och fall. Karaktärerna utvecklas mer, det tillkommer nya som faktiskt tillför saker till handlingen, och hela situationen blir mer problematisk och ett djup börjar anas där det mest var humor och hängivna blickar i förra boken. Med denna utveckling kan det tänkas att Smaragdgrön, som kommer i augusti, blir riktigt lyckad.

 

 

 

9186509136Alena av Kim V. Andersson har jag haft hemma hur länge som helst utan att läsa, av någon outgrundlig anledning. När jag väl gjorde det visade den sig inte alls vara så som jag hade tänkt mig, som det gärna blir. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig, kanske mer ond bråd död? Även om det fanns en del sådan också. Hur som helst, var den så fruktansvärt snyggt gjort att jag satt och hade dåndimpen sida upp och sida ned. Tidigare har jag läst några strödda Love Hurts ur Utopi, och varit förtjust, och Alena är som väldigt lyckad förlängning av en sådan.

 

9173553042

Äntligen! var det dags för Hemlös av Gail Carriger att bli läst! Jag har fått hejda mig något fruktansvärt för att inte läsa fortsättningarna på engelska, till fördel för bokhyllan givetvis. Chanslös slutade ju med en sådan cliffhanger att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Men besviken blev jag verkligen inte! Jag älskar verkligen denna serie, de fantastiska karaktärerna, Alexias principer, världen de lever i, alla fantastiska manicker och att det verkligen blir en utveckling bok för bok. Det är inte bara roligt och tedrickande kombinerat med ett mysterium som lockar, främst är jag intresserad av hur det skall gå för alla. Nu sitter jag som på nålar igen och väntar på fjärde boken, (Hjärtlös?), men den skymtar inte ens i horisonten ännu.

 

 

9113048139

Jag har sedan en tid läst Emma Sundhs blogg, och hon verkar ju vara en av de raraste människorna på denna jord, på riktigt. Så när hon och ett par fantastiska vintagebloggare till skulle släppa bok blev jag ju såklart pepp. Vintageparty är fantastisk fin, och det är en bra blandning av gammalt och nytt. Det blir inte tungt och dammigt utan en hjälpande inspiration till hur nutida fester kan få lite dåtida flärd. Personligen gillar jag recepten mer än pysslen, då det snarare är dem jag kommer följa till punkt och pricka, men om inget annat är bilderna så pass ljuvliga att bara titta på så boken är värd allt bara för dom.

 

 

fallasonder2_517f4f80e087c319d913ad92

För ett tag sedan läste jag Falla söder. Det är alltså en novell som utspelar sig mellan Rör mig inte och Rädda mig inte, men skriven ur Warners perspektiv. Tyvärr mindes jag Rör mig inte lite väl dåligt, speciellt namnen och sådär, men det kom tillbaka snabbt även om jag hade önskat att jag hade haft bättre koll. Hur som helst älskar jag Falla sönder och den extra dimension den ger till Rör mig inte. Warner är så fascinerande och komplex, den bästa sortens karaktär, även om jag tidvis måste avsky honom.

Sedan kom äntligen Rädda mig inte också, och nu var minnet uppfriskat. Jag tror att Falla sönder verkligen gjorde läsningen av den bättre, och jag tycker det är synd om inte alla som läser Rädda mig inte, inte först läst den. Jag har blandade känslor till Juliette, halva tiden vill jag ta hand om henne och andra ruska om henne så att hon tar sig samman. Men det är skönt med karaktärer som engagerar så ändå, att de är så pass nyanserade.

9132161972            Det enda jag egentligen ställer mig emot i denna bok är ordvalet ”älskade”, jag tycker det känns konstlat och obekvämt, om det heter ”lover” i den engelska utgåvan är jag inte nöjd med det heller. Men det är å andra sidan en hemskt liten sak att bråka om i en i övrigt så fin bok. Vissa partier är så välskrivna och vackra att det verkligen värker i hjärtat att läsa dem. Språket är egentligen det jag uppskattar mest med Mafis böcker, även om handlingen och spänningen såklart är något jag tycker om också hamnar det lite i skymundan. Så förväntningarna är nu skyhöga för mig, det skall komma en till novell till, och jag skulle älska om den var ur ännu en annan karaktärs perspektiv. Och sen kommer den sista boken äntligen 2014, vilket tyvärr känns allt för långt bort just nu.

 

9186953389

Betvingade av Simona Ahrnstedt läste jag i det fantastiska Excess-formatet, och det är nog den enda moderna romancen jag läst. Jag är lite ljummen inställd, det är absolut välskrivet och historiken känns tillräckligt trovärdig, men jag är tyvärr inte överväldigad. Det kan också vara så att jag började läsa denna lite väl nära inpå avslutandet av Sagan om Isfolket sviten att jag helt enkelt var mätt på denna typ av genre. Jag är dock väldigt intresserad av att läsa Ahrnstedts senaste roman, De skandalösa, när tillfälle ges, så helt avskräckt gjorde Betvingade mig verkligen inte.

0062007203

Jill Kargman må verka vara en fantastisk person, men The Rock Star in Seat 3A var inte mitt livs bästa läsning. Jag gillar visserligen att det är ett väldans svärande och inte så mycket gulligull som jag annars förväntar mig av chick-lit men det räcker inte riktigt för mig att man bara smutsar ned det hela. Särskilt ställer jag mig emot de sångtexter som presenteras i boken, vilket jag till att börja med sällan tycker tillför något, och i detta specifika fall känns väldigt klichéartade. Nej, fan girl växer upp och träffar idolen är inte riktigt min kopp te, tyvärr.

 

 

 

 

Okej, det kommer behöva bli minst ett par trillionrecension-inlägg till, för det här var allt jag hann med idag. Säg till om ni inte tycker om formen på dessa inlägg så prövar jag något nytt nästa gång!

Bortglömd bokning.

Bortglömd bokning.

Idag låg boken De bortglömda av Sara Bladel i brevlådan, den lyckades jag snärja till mig från Booked och det tackar vi för! Jag är ju verkligen inte den som läser deckare egentligen, men min nästa kurs (efter den helvetiska tentan i fantasy som jag håller på med nu) heter Detektivromanen 1850-1950 eller något sådant. Och sådana tycker jag ju om, det är bland annat Agatha Christie, Åke Holmberg och Sir Arthur Conan Doyle på kurlistan. Men jag kände att det kunde vara roligt att läsa något modernt i genren också, ge det hela ett försök i alla fall. Så det här ska bli spännande!

Edit!

Efter att ha läst insidans författarporträtt, börjar jag fundera på en sak, som egentligen inte specifikt har med enbart denna bok med denna bok att göra, men där går att läsa ”Sara Blaedel, född 1964, har arbetat som journalistik och redaktionschef på dansk tv, och är idag en av Danmarks största kvinnliga deckarförfattare.” Denna mening fick mig att undra på detta; varför slopade vi ordet författarinna när vi ändå så ofta skiljer på manliga och kvinnliga författare, och det skulle aldrig stå ”Stig Blaedel, född 1964, … en av Danmarks största manliga deckarförfattare.” En man som är deckarförfattare är just det, en av de största. Men kan en kvinnlig deckarförfattare inte bara få vara en av de största deckarförfattarna? Eller kvalar hon inte ens in till toppen på grund av sitt kön? Kalla det författarinna eller strunta i könsmarkörerna helt och hållet. Det blir i alla fall inte bättre på det där viset. Eller vi kanske ska börja med neutrala författarHe(n)? Det som stör mig kommer jag nu också på är att denna typ av text får mig ögonblickligen att utgå från att de kvinnliga (deckar)författarna är mindre än de manliga, även om de är en av de största. Samtidigt har jag ingen aning om huruvida det kanske istället är helt tvärt om, och jag tänker inte svänga mig mer termer som patriarkat och liknande, men det är ändå sorgligt att bara för att det står kvinnligt framför så får det mig att anta att det är mindre lönsamt/säljande/inte lika stort.

”I samma ögonblick som det första av de åtta mörkbruna benen snuddar vid den gamle mannens kalla hud vaknar han igen.”

”I samma ögonblick som det första av de åtta mörkbruna benen snuddar vid den gamle mannens kalla hud vaknar han igen.”

Titel: Klappa händer små

Författare: Dan Rhodes

Förlag: Basil

Sidantal: 224

Utgivningsår: 2011

Recensions-ex: Ja

Betyg: 4/5

Någonstans i en liten stad i Tyskland finns ett bisarrt museum där en spindelätande gammal man och stadens doktor utgör de märkligaste av bundsförvanter. Samtidigt, i en by långt borta, förälskar sig den vackraste av flickor i den vackraste av pojkar, en bagare med brustet hjärta spelar valthorn och stadens mest ineffektiva poliskonstapel avslöjar, med viss hjälp av hunden Hans, ett brott så groteskt att det kommer att skaka världen.

Sedan långt tillbaka har jag älskat Dan Rhodes, och då främst på grund av hans Skeppsbrott som kom ut för flera år sedan på svenska. Den finns dock inte att få tag i längre på svenska, men på engelska under namnet Anthropology har den kommit i nytryck, i en utgåva som matchar den engelska utgåvan av Little hand clapping. 2013 kommer även en fortsättning på Skeppsbrott/Anthropology som heter Mary Me.

Att Rhodes är speciell märktes redan i Skeppsbrott, men saken med den boken var ju att det var 101 noveller på exakt 101 ord vardera. Det var som att skrapa på ytan att läsa den, det var fantastiskt och kärlek vid första ögonkastet för mig, jag minns att jag gjorde hundöron på nästan varje sida när jag läste den. Bara för att sedan kunna läsa favoritbitar. Skillnaden emot Klappa händer små är att det är en roman, en hel bok där läsaren verkligen får dyka ned och gotta sig i denna värld.

Trots att berättelsen på inget vis är linjär, och det är dessutom många personer att hålla reda på, åtminstone åtta stycken kommer man riktigt nära, så kommer man dem verkligen inpå djupet. Det är förtvivlande vackert, äckligt, sorgligt, kärleksfullt och fullständigt tidlöst, som om personerna vi läser om lever i en lucka av tiden dit dagens nymodigheter tack och lov inte tagit sig in. På bokens baksida beskrivs Klappa händer små som att ”Bröderna Grimm möter Tim Burton.” Och absolut, det kan jag verkligen hålla med om, även om jag tycker att Rhodes med denna bok gjort sin egen specialitet så självklart att han inte behöver liknas med någon annan.

Rhodes kom också i år ut med en bok, This is life, som har en helt fantastik bokvideo, kolla här;

Och en Chris Gavin har gjort en animation till Little hands clapping, också den värld att se;

”De tog på sig flipflops och gick ut och förbi köksfönstret och Anna såg mamma böja sig över diskbänken som om hon inte kunde andas.”

”De tog på sig flipflops och gick ut och förbi köksfönstret och Anna såg mamma böja sig över diskbänken som om hon inte kunde andas.”

Titel: Kaninhjärta

Författare: Christin Ljungqvist

Förlag: Gilla böcker

Sidantal: 273

Utgivningsår: 2012

Recensions-ex: Ja

Betyg: 3,5/5

Mary och Anne är enäggstvillingar, och det är svårt att veta var den ena börjar och den andra slutar. De ser sig båda som den starka, den som bär den andra, den som har ansvaret. Sedan de var små har de sett sådant som andra inte ser, känt sådant som andra inte känner. Anne ser andar, och Mary känner dem inta hennes kropp. Tillsammans utgör de ett medium.

    Av vad som tycks vara en slump kommer de i kontakt med en medial grupp, som söker efter en liten flicka. Hon försvann för nio månader sen, och förmodas vara bortrövad och kanske mördad. Polisen har inga misstankar om vem gärningsmannen är, men med gruppens hjälp närmar sig Mary och Anne ett svar.

    De är tvillingar och nästan som ett, och samtidigt så skrämmande skilda. Båda har de ett kaninhjärta som bultar, båda är de rädda, men för olika saker. Mary fasar för att deras sökande ska sluta i en grav. Anne är rädd för att Mary ska ta livet av sig.

Låt oss börja med det flärdfulla, och ta det mörka sedan. Hur tjusig boken är. Den är tung och härligt bunden, och papperna är strävt matta och tjocka. Omslaget är obehagligt men passande och titeln är mycket bra. Tidigare har jag bara läst en bok från Gilla böcker och då var det Jag är tyvärr död och kan inte komma till skolan idag, men jag älskar att de, med undantag från deras nyliga barnböcker, kontinuerligt behållit samma form på böckerna. Nåja, nog om utseendet och till innehållet.

Vi har väl alla, i alla fall de som inte är tvillingar, en fascination vid dem. Som om de skall gömma något mytiskt, något som vi inte kan förstå, ett eget språk och en egen värld vi aldrig kan penetrera då vi inte är del av de två ifråga. Och i detta fallet är det verkligen så. Mary och Anne, Maryanne, Marieanne, är mytiska och mystiska, de hade det där egna språket. Och vi som läsare får ta del av deras särskilda tvåsamhet.

Även om den är ensidigt berättad, det är Anne som berättar, endast. De berättar inte tillsammans, inte vartannat kapitel. Marys historia blir berättad av någon annan, någon identisk, ja visst, till utsidan absolut. Men inuti är de så olika att jag undrar om jag kanske hade behövt höra mer av Marys röst för att sympatisera med henne. För som det är nu klarar jag inte av henne. Och det är inte den vanliga irritationen jag kan få av någon våpig high school tjej i andra böcker, detta är en berörande irritation. Till viss del smittar den givetvis av sig till Anne också, jag vill ömsom ruska om dem och stega i väg med dem från allting, vara det där berget, trösta och säga nej.

Det är omöjligt, om man har läst den vill säga, att inte dra paralleller till Peter Pohl och Kinna Gieths Jag saknar dig, jag saknar dig! och även om likheterna finns där, med de två tvillingsystrarna, så lika och olika på väg åt olika håll, med det ruvande stora över dem så är Kaninhjärta definitivt en självständig roman. Språket slingrar sig fram och gör långa omvägar och vi hoppar mellan presens och imperfekt men det spelar ingen roll. Det går rakt in i magen ändå.

“Is a person worth more because they have someone to grieve for them?”

“Is a person worth more because they have someone to grieve for them?”

Titel: Jellicoe Road

Författare: Melina Marchetta

Förlag: X Publishing

Utgivningsår: 2012

Sidantal: 351

Betyg: 5/5

Recensions-ex: Nej

Som barn överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Sex år senare hinner det förflutna ikapp henne. Samtidigt pågår gängkriget på Jellicoe internatskola, där ännu en i Taylors närhet försvinner och någon återvänder.

Jag har velat läsa den länge. Och jag har gömt mig från recensioner och inte velat veta alls vad den handlar om. Bara det där om 7-Eleven hade jag råkat läsa. Och på vissa bokbloggar sett att de första sidorna är litet förvirrande. Men annars kunde den innehålla vad som helst.

Och vad den sedan innehöll var det absolut ljuvligaste på länge. Det går egentligen inte ens att skriva denna recension för jag vet varken var jag skall börja eller sluta. Det är så mycket kärlek i denna bok och till denna bok som aldrig kommer kunna beskrivas rättvist. Och jag tänker inte ens försöka. Jag bara sitter här och sakta förbannar att jag lånade ut boken till min mor efter utläsandet, så nu befinner den sig i norrland.

Boken tog mig en regnig dag att läsa. Och det var underbart på alla sätt och vis. Det är en makalös bok. Och ni vet redan att ni borde läsa den om ni inte redan har gjort det så jag behöver inte ens säga det.

(Om min ömma moder knäcker ryggen eller viker hundöron får hon köpa en ny.)

Zombier och annat i brevlådan.

Zombier och annat i brevlådan.

De böcker jag talar om i videon är följande:

Opsis bankultur #2 2012

Helena av Josephine Angelini

Ett rum hos Daisy av Jill Marsell

Susannah av Megan Chance

Livsfarlig utsikt av Nora Roberts

Cell av Stephen King

The Golden Lily av Richelle Mead

Själlös av av Gail Carriger

Jellicoe Road av Melina Marchetta

Köttets lustar av Robert Kirkman, Charlie Adlard och Cliff Rathburn

I tryggt förvar av Robert Kirkman, Charlie Adlard och Cliff Rathburn

Zombie Tarot

5:15. Röda, vita rosen.

5:15. Röda, vita rosen.

20120608-022624.jpg

Nummer fem, en bok som påminner mig om min barndom.

Astrid Lindgrens böcker är barndom. Och jag har allt för många gånger talat om att stackars pappa fick läsa Visst kan Lotta cykla för mig varje nattning i allt för många år. Mer sällan har jag talat om vilken betydelsen Mästerdetektiven Blomkvist lever farligt haft på min barndom. Som bok var den kanske aldrig en kioskvältare hemma hos mig. Men filmatiseringen från 1996. Inspelad i Norrtälje som jag bara några år tidigare flyttat till. Jag var hopplöst förälskad i Anders, Kalle var jag sisådär förtjust i. Och givetvis lekte vi röda vita rosen. Flera gånger om, över allt i staden. Och vi gick på det vita broräcket precis som i filmen, något som jag aldrig skulle våga nu (kan bero på att jag ramlat i ån inte mindre än tre gånger, dock inte under bropromenad tack och lov). Vad vi skulle gjort alla dessa timmar och dagar utan denna bok går inte att räkna ut, men tack vare den hade vi hopplöst roligt.