Browsed by
Kategori: Recensioner 2017

Gudar, rymden och hajar.

Gudar, rymden och hajar.

barnb

Åh, äntligen dags för barnboksonsdag! Hurra! Jag har fått hoppa över ett par, då jag har haft full rulle, men detta inlägg är ett jag velat göra sedan jag började med barnboksonsdagarna, nämligen faktaböcker! Jag älskar faktaböcker för barn. Jag tycker de ofta är så himla fina, pedagogiska, en känner sig både smartare och lite nostalgisk efteråt. Perfekt kombo med andra ord. Så i dag har jag valt ut sex favoriter, kolla!

Först ut är denna rosa dröm; Bli en fena på hajar av Owen Davey (Opal, 2017). Färgschemat i denna bok är fullständig perfektion. Jag avskyr hajar och fiskar, egentligen tycker jag att allting i havet är läskigt och obehagligt. Men denna alltså. Så fin, och så lärorik för en bakåtsträvare och fegis som jag. Tillexempel vet jag numer att ”Valhajen tillbringar större delen av sitt liv ensam i öppna hav i tropikerna” och att ”hajars käkar sitter inte fast i resten av skallen. De kan skjuta fram sina käkar när de biter, vilket gör att de når lite längre.” Sorgligt, fascinerande läskigt och på samma gång. Perfekt bok för vetgiriga goreälskande ungar!

Processed with VSCO with c1 preset

Odjuret i labyrinten och andra grekiska myter av Annika Thor och Jakob Wegelius (Bonnier Carlsen, 2016) är precis vad jag har längtat efter ganska länge nu. Dels älskar jag ju allt Jakob Wegelius rör vid, och Annika Thor har alltid varit en fantastisk berättare, och så också här. I denna bok får jag chans att på nytt uppleva de grekiska myterna som jag vagt minns och som borde finnas kodade i mig, men som jag inte skulle kunna återberätta under tvång ens. Jag får i ny skrud träffa Zeus, Afrodite, kung Midas, Ikaros och de andra, och ännu en gång får jag besöka Olympia och de grekiska öarna, och det är ett kärt återseende. De olika myterna är lagom långa för att läsa en per dag, och illustrationerna ackompanjerar texten fint, boken är spännande, har en härlig tyngd och lämnar en berikad. Precis vad en önskar av en bra bok!

Processed with VSCO with c1 preset

Professor Astrokatt i rymden och Professor Astrokatt bland krafter och materia, båda av Dr Dominic Walliman och Ben Newman (Opal, 2015 och 2016) är två fantastiska faktaböcker där Professor Astrokatt är huvudpersonen. Båda böckerna är, som synes, estetisk perfektion. Böckerna är dessutom gigantiska, med matta sidor och en fullständig fröjd att hålla i. I den första boken lär vi oss om allt i rymden, vilket är superlärorikt, men också utlöser rymdångest hos mig personligen, så denna läser jag med skräckblandad förtjusning. Bok nummer två istället gör mig betydligt mer grundad, och fyller luckor med sådant jag verkligen aldrig lärde mig, men förmodligen borde veta mer om. Den ger mig kunskaper om det elektromagnetiska spektrumet, berättar hur snöskor fungerar och förklarar Newtons lag för mig. Att de är några av de snyggaste faktaböckerna på länge förhöjer också min läslust enormt.

Processed with VSCO with c1 preset

Och så till sist Johan Egerkrans Nordiska väsen och Nordiska gudar (B. Wahlströms, 2013 och 2016). Två fantastiskt fina, stora och tunga böcker. För er som uppskattar denna typ av bokporr: tygbeklädda, guldtryck på omslaget och minnesband, mmm! Och fyrfärgstryck, såklart! Väsenboken lär oss om hasfruar, vättar, mylingar, bäckahästar och vittror vars vägar en ska akta sig att bygga sitt hus över. Bland gudarna, vars bok känns mörkare och djupare, större, får vi lära oss om skapelseberättelsen, vi får träffa guarna Oden och Tor, Frej och Freja och Idun, men också läsa om Nidhögg och Hel. Texterna är fina, och det märks att Johan Egerkrans verkligen gjort sin research, men det går inte att värja sig för de fantastiska illustrationerna som förgyller dessa böcker. Fantastiska praktverk som bör finnas i varje hem!

Processed with VSCO with c1 preset

Vissa av böckerna är mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

”Alla barn är små människor som en dag kommer att förändras.”

”Alla barn är små människor som en dag kommer att förändras.”

Det var länge sedan jag recenserade en bok, mycket för att jag knappt hinner läsa just nu. Men snart lättar det såklart. Tills dess tänker jag att vi kunde kika på en himla fin bilderbok. Vad är ett barn av italienska bilderboksskaparen Beatrice Alemagna.

Boken gör precis vad titeln vill veta, den visar vad ett barn är. På alla dess olika sätt, med som skolfoton illustrerade bilder av olika sorters barn. Det är inga tillrättalagda barn här inte, både i bild och text har kidsen fullt upp med sitt och skiter frankly fullständigt i läsaren och betraktaren. Det gullas med hundar, petas i näsan, lyssnas i snäckor och blänks med tandställningar. Allt på väldigt nära håll. I en dessutom gigantisk bok, så barnen i boken och barnen som läser är uppskattningsvis jämnstora, vilket känns extra fint. Extra lätt att känna igen sig.

Då och då smyger Beatrice Alemaga in vuxna i texten, idéer om hur vuxna är, eller hur barnen kan tänkas bli som vuxna, och oftast är det som att en kniv vrids om inuti en då, för det är så spot on, som ”de vuxna tycker om att sova i mörkret. De gråter nästan aldrig, inte ens om schampot kommer in i näsan, och om de gråter, så gör de det tyst. Så tyst att barnen inte märker det. Eller så låtsas de att de inte ser det.”
En fantastiskt fin bok, och stor läsning med en rakt igenom träffsäker ton, både när den riktar sig till barnläsare och till vuxenläsare.

Boken är inte ett recensions-ex men kommer från Mirando Bok,
och finns att köpa tillexempel på Adlibris, Bokus eller Cdon.

❤ Astrid ❤ Ingrid ❤

❤ Astrid ❤ Ingrid ❤

Såhär dagen efter Astrid Lindgrens dödsdag tänkte jag passa på att tipsa om tre otroligt fina böcker som kom förra året. En om Astrid Lindgren och två om Pippi-illutstratören Ingrid Vang Nyman.

Astrid Lindgren av Agnes-Margrethe Bjorvand och Lisa Aisato (Modernista, 2016) är en illustrerad faktabok om Astrid Lindgren i kronologisk ordning. Boken är stor, färgrik och fullproppad med ett potpurri av fakta, kuriosa och citat för att förklara Astrid Lindgren och hennes liv. Tonen riktar sig snarare till barn än vuxna, men tänker att den senare gruppen har lika stor behållning av boken ändå. Främst skulle jag säga att detta snarast är en bok för fans som vill veta mer om Astrid Lindgren men som kanske tycker att en hel biografi blir för långläst. En kan läsa den i ett sträck eller som med andra riktigt bra faktaböcker, göra nedslag lite här och var och ändå få ut något av läsningen.

Vår Pippi – Vår Vang med Gunna Grähs och Ulla Rhedin som redaktörer (Salikon, 2016) är så fruktansvärt nördig att jag blir alldeles lycklig. Det jämförs bildrestaureringar med original, färgåtergivningar synas i sömmarna och perspektiv diskuteras. Vang Nymans förespråkare av illustratörers rättigheter och dennes ersättning hyllas, och hur detta påverkade relationen Nyman och Lindgren emellan lyfts också fram. En får se hur nutida illustratörer inspirerats av Vang Nyman, hur de tolkar hennes målningar och det förklaras varför Vang Nyman var så banbrytande. Det är fullt av bilder, intryck, fakta, hemligheter och otroligt spännande för den som är det minsta intresserad av bild och form. Där En fanfar för bilderboken var bred och grundläggande är Vår Pippi – Vår Vang på bästa möjliga vis närläsning av ett konstnärsliv.

Ingrid Vang Nyman – En biografi av Lena Törnqvist (Salikon, 2016) är precis det en vill att en biografi ska vara, lättsam ton trots mängder av fakta. Jag älskar särskilt att en tror sig ha relativ koll på Vang Nyman, i och med att en ställts inför hennes illustrationer hela sitt liv, men när en läser Törnqvists bok inser en att en har så gott som ingen koll alls. ”Visst kunde Vang Nyman framstå som stark, självständig och upprorisk, för att inte säga stridslysten, och precis som hos Pippi fanns där också under ytan en sårbarhet och längtan som hon i det längsta försökte dölja.” Både hennes privatliv och hennes yrkesliv berättas det här utförligt om, hur hon utvecklade sin stil, hur bilden av Pippi förändrades över tid och hur hon stred för sin rätt. Men biografin berättar också om hennes längtan ut i världen, om Amerika-resan hon aldrig kom att göra och om hennes illustrationer av platser långt borta, dit hon aldrig själv hann åka. Hon ville till ett så exotiskt ställe som möjligt och illustrerade barn från Grönland, Sydafrika, Japan och många, många ytterligare länder. En fantastiskt fin biografi om en inspirerande konstnär och ett sorgligt människoöde.

Böckerna är mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

Akvarium, museum, rävar och att flyga högt.

Akvarium, museum, rävar och att flyga högt.

barnbI dag är det äntligen onsdag och dags för en ny sak på bloggen, barnboksonsdag! En onsdag i månaden, till att börja med, kommer jag att presentera fem böcker som hör ihop på något vis. I dag fem bilderböcker, nästa gång troligtvis fem faktaböcker. De kommer inte ersätta söndagsrecensionerna, och heller inte vara mindre djupgående, men för att ta mig igenom den mängd böcker som finns här hemma, och som jag ju faktiskt gärna vill visa för er, så kändes det som att samlingsinlägg var bästa idéen.

Först ut har vi Listigt av Claudia Boldt (2016), från Urax förlag. Detta är en fantastiskt rolig bilderbok, jag skrattade högt flera gånger åt den torra och ganska kluriga humorn. Listigt är som en blandning av Den fantastiska räven av Roald Dahl, speciellt i Wes Andersons filmatisering, och Sir Arthur Conan Doyles Sherlock Holmes- historier, men får mig också att tänka på den nyare När vargen är hungrig av Christine Naumann-Villemin och Kris Di Giacomo (Opal, 2016). Harald älskar ost och vill bli detektiv, men hans pappa menar att rävar behöver äta hönor, så Harald måste fånga en. Efter en lyckad fångst försvinner dock hönan, och som den detektiv Harald är inser han att detta är ett mysterium han måste lösa. Illustrationerna är fantastiska, och även om det är stora bilder och många öppna fält finns däri fullt av underfundigheter och humor att upptäcka. Exempel, varför intervjuar en varg en gris på tv:n i bakgrunden, alla som läst eller sett historien om de tre små grisarna bör bli lika fundersamma som jag. En rolig bilderbok där text och bild samspelar otroligt lyckat.

Processed with VSCO with c1 preset

Processed with VSCO with f2 preset

Gro Dahle och Svein Nyhus senaste bok Akvarium (Bokförlaget Daidalos, 2015) är precis den typen av bok en kan förvänta sig av duon, vacker, märklig, mycket hemsk men helt ur barnets perspektiv. I detta fall handlar boken om Moa vars mamma är en fisk som lever i ett akvarium i vardagsrummet. ”Det är Moa som går och handlar. Moa som ser till att mamma får rätt slags mat /…/ Moa gör rent i akvariumet och håller koll på temperaturen.” Oavsett om en vill tolka texten ordagrant, eller tolka det som att Moas mamma tillexempel är väldigt deprimerad eller svårt sjuk i en fysisk sjukdom som kräver slangar och pumpar (som ett akvarium) så går det inte att bortse ifrån att Moa tar ovanligt stort ansvar. Illustrationerna är dock en översättning av texten, det är en faktisk fisk och ett faktiskt akvarium, och det är en gröngrå stämning och Moas ögon är stora och håliga. Det är fullständigt hjärtskärande på vissa ställen: ”Andra gånger simmar mamma förbi utan att stanna, som om Moa inte betyder något, som om Moa inte ens finns till. Då är det som om luften sugs ut ur Mia, som om hon sjunker, som om det inte finns någon mening med någonting.” Precis som det brukar vara med Dahle och Nyhus böcker. De flesta vuxna brukar resonera att ”Får en verkligen göra sådana här böcker för barn?” och ja, det är klart en får det, hur annars ska barn som har det likadant, eller värre, få känna igen sig, få lite andrum i att inte var ensam? Och hur ska de annars lära sig empati, om de själva har det bättre? Jag tycker att samtliga böcker av duon bör finnas lättillgängliga i skolorna, och att en måste inse att bara för att det är en bilderbok betyder det inte att det är en godnattsaga, vissa böcker måste läsas i dagsljus och bör pratas om länge efteråt.

Processed with VSCO with f2 preset

Processed with VSCO with c1 preset

I Mitt eget museum av Emma Lewis (Urax, 2016) möter vi ett jag som för första gången ska besöka museum, som hen fått höra att hen kommer tycka om. De besöker bland annat Historiska museet där sakerna är jättegamla och från långt, långt borta, och Konstmuseet dit ”folk kommer för att se något annorlunda”. Och sedan kommer jaget hem, till sitt eget rum, och inser att det är som ett museum det med, ett över en själv. Boken är gjord i collageteknik som blir särskilt lyckad i de olika museernas utställningar, det känns självklart att tillexempel statyerna där skall vara såväl inklipp av verkliga statyer som illustrationer gjorda av Lewis. Boken avlutas med några fyll i sidor för läsaren, där en kan skriva om vad en samlar på, rita sina djur och skriva om vilka museum en besökt. Detta är en bok som med all säkerhet väcker längtan till att ta fram en karta, göra en utflykt och gå på ett museum.

Processed with VSCO with c1 preset

Processed with VSCO with c1 preset

Uppe bland molnen är Matilda Salméns (Opal, 2016) första egna bilderbok. Den handlar om den klassiska föreställningen om att en kommer till himlen när en dör. Inte den gudomliga himlen som beskrivs i Bibeln kanske, utan den faktiska himlen, uppe bland molnen. Vad gör en egentligen där bland allt vitt och fluffigt, förutom att äta sockervadd? En kan tillexempel gå på bio, och se Så som i himlen, gå på café, träffa gamla döda släktingar eller gömma sig för folk som hoppar fallskärm. Eller, om en längtar alldeles för mycket, slänga ner en repstege och hälsa och klappa på sin på jorden-person medan hen sover. Boken är härligt avdramatiserande och glad, det är god och trevlig stämning boken igenom. Som vuxen kanske en tycker det är skärrande mycket barn i himlen, men för en yngre person, som ska vara eller just varit med om sin första död tycker jag att detta är en perfekt ingång till att prata om döden utan att få existensiell ångest.

Processed with VSCO with c1 preset

Processed with VSCO with c1 preset

Dagens sista bok är Hannah Arnesens fantastiska debut På natten flyger vi (Natur & Kultur, 2016). Arnesens bildspråk och ton är fulltständigt ljuvligt, boken är uppbyggd på så vis att en på första uppslaget för veta vad en karaktär gör [för tråkigt] på dagen, varav följande uppslag visar vad hen istället för [för roligt] på natten. Det är inte en samlad, kronologisk historia utan nedslag i olika människors liv, där den gemensamma nämnaren är att de alla bor i samma betongkvarter. Adam, som synes här nere, blir tillexempel ett äpple på natten, ”bor bland grenar och är i sommaren utan slut.” Det syns ju näsan när en tittar på första uppslaget också, vilket ger en fin dialog mellan de olika uppslagen. En verkligt stor debut, och en bilderboksskapare jag verkligen ser fram emot att få följa!

333a1fed-8f81-420d-b99e-421433065f32

Vissa av böckerna är mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, oavsett om jag köpte böckerna ifråga eller inte, som alltid mina egna.

”Det finns hemliga rum. Hemliga gångar. Helt dolda husflyglar som bara visar sig om man kan den rätta besvärjelsen eller har det rätta föremålet.”

”Det finns hemliga rum. Hemliga gångar. Helt dolda husflyglar som bara visar sig om man kan den rätta besvärjelsen eller har det rätta föremålet.”

Gå vidare av Rainbow Rowell var 2016 års mest efterlängtade bok för mig. Detta trots att Harry Potter and the cursed child också släpptes (jag tyckte den var ganska mycket definitionen av skräp). Med Rainbow Rowells böcker har jag kommit att förvänta mig en snällhet och empati mot karaktärerna, även när de inte framstår i sin bästa dager, att karaktärerna inte är klassiska skönheter eller sportkillar utan bryter normen på något vis, att böckerna innehåller en stor dos populärkulturella referenser, och en otroligt nutida ton, även när hon skrev en bok om tidsresor till 80-talet. Jag tycker att hon är allt en samtida författare ska vara.

Gå vidare kommer från hennes tidigare roman Fangirl, vilken handlar om Cath som skriver fanfiction om Simon Snow. Simon Snow är en litterär parafras på bland annat allas vår Harry Potter, och i Caths värld skall den sista och sjunde boken, Gå vidare skriven av den påhittade [för oss, inte för Cath] författaren Gemma T. Leslie, skall släppas och Cath stressar för att skriva sin version av boken innan Gemmas släpps. Efter Fangirl kände Rowell att hon ville skriva sin egen version av Gå vidare, en som varken var Gemmas eller Caths. Det är alltså den boken vi nu kan läsa.

Boken handlar om Simon Snow, han går sista året på Watfords Magiskola och är enligt profetian den magivärlden har väntat på, den starkaste trollkarlen i världen. Simon är dock inte så jävla bra på magi. Han kan inte lära sig hantera den så som andra gör. Och inte blir det bättre av att olika väsen och fiender ständigt vill döda honom heller, samt att han tvingas bo med Baz, den elitistiska överklassaren som förmodligen dessutom är vampyr. Turligt nog har Simon dock sin bästis Penelope och det finns alltid scones att äta.

Den är såklart jättefin. Det fanns ingen anledning att oroa sig när det gällde huruvida Rainbow Rowell skulle leverera eller inte. Boken är trovärdig, karaktärerna är fantastiska, romantiken pirrar. Det är spänning, drakar, mord och svek. Den känns lika på riktigt som tillexempel Skam, och en blir lika deppad när den tar slut. Hamnade i en fullständig bokbaksmälla efter denna så har börjat läsa om Fangirl för att få stanna lite till. Har ni inte ännu upptäckt Rainbow Rowell så har ni så mycket fint framför er. Och ni som redan läst Gå vidare får gärna tipsa om hur en tar sig framåt efter den.

Boken är inte ett recensions-ex men kommer från Berghs förlag och finns att köpa tillexempel på Adlibris, Bokus eller Cdon.

”Med ens blev hon medveten om att hennes hjärta bultade fort i bröstkorgens bur. Hade det stått stilla förut? Vad hade satt igång det igen?”

”Med ens blev hon medveten om att hennes hjärta bultade fort i bröstkorgens bur. Hade det stått stilla förut? Vad hade satt igång det igen?”

13652183_1287847614593745_120876663_n

Jag har sugit på karamellen som är Ett veck i tiden oväntat länge, med tanke på dess tjocklek. Jag började läsa den en kväll i augusti, på i Folkbarens guldbar med en öl, och den tog inte slut förrän strax innan jul. Denna bild på Instagram gav mig dessutom en hel bunt nya vänner för gulligaste Karoline såg den och tyckte att vi skulle bli kompisar, världens bästa grej! <3 Hur som.
Boken handlar om Meg Murry, skolans, och egentligen även familjens, misfit. Pappa är försvunnen, mamma är sådär vacker som Meg inte ens kan föreställa sig själv att bli, lillebror Charles Wallace är ett geni och tvillingarna har varandra. Under dagen har Meg hamnat i bråk i skolan, och nu, mitt i natten, kan hon inte sova utan lyssnar på stormen som viner där ute istället. Så bestämmer hon sig för att gå ner i köket för att koka en kopp choklad. Och det är då Fru Vadå kliver in i hennes liv.
Jag älskar hur omaka Meg är, hon är obekväm, inte så söt, inte så smart, rastlös, otålig och arg, men aldrig osympatisk. Hon är lätt att känna med och känna igen sig i. Jag tycker språket och stämningen är fantastiskt, världsbyggandet är intelligent och välutformat, och tidresorna, vecken, är så pass genomtänkta att de känns genomförbara och inte som nödlösningar. Allt får inte sin förklaring i denna bok, men så är det också första boken i en kvintett så det är verkligen inget jag begär av boken heller. Där de skaver lite för mig är kanske dialogerna mellan Meg och jämnårige Calvin, och hur Charles Wallace ibland uttrycker sig, det är där berättelsen känns något daterad, men med 55 år på nacken är det ju inget konstigt att den skevar lite heller. På samma vis känns de religösa undertonerna lite daterade, men det är inget värre än när en läser tillexempel Narnia-serien.
Jag tycker det är en otroligt fin bok att ha läst, den påminner mig en hel del om den betydligt nutidare Oceanen vid vägens slut av Neil Gaiman både i tid och rum och den lockande stämningen som kryper närmare. Dock känns det extra viktigt att ha läst Ett veck i tiden då den var så nyskapande både för barnböckerna i stort men också i sci fi-genren, det alltid bra att veta vad nutida författare tar inspiration och referenser i från. Och dessutom är L’Engle en fullständig citatmaskin, så avslutar med detta hjärtskärande:

”Fru Murray hade flammande rött hår, gräddvit hy och mörkblå ögon med långa, mörka ögonfransar, och hennes utseende strök liksom under det faktum att Meg var ovanligt lite tilldragande.”

Boken är ett recensions-ex från förlaget Modernista, den finns på tillexempel Adlibris eller Bokus.