Browsed by
Kategori: Recensioner 2017

”Tack vare honungen kunde antika människor se bra ut – oavsett om de var levande eller döda.”

”Tack vare honungen kunde antika människor se bra ut – oavsett om de var levande eller döda.”

Stora boken om bin Piotr Socha

En trend jag verkligen uppskattar i de senaste årens banboksutgivning är faktabokstrenden. Böckerna är påkostade, gigantiska och välgjorda. Faktafullspäckade konstböcker nästan. Här och här har jag skrivit mer om en hel hop sådana böcker tidigare. Men nu ska det handla om bin. Nämligen Stora boken om bin av Piotr Socha (Alfabeta, 2017).

Stora boken om bin Piotr Socha

Titeln är inte en överdrift; boken är verkligen stor, och väger nära ett kilo. Men vad gör det när exakt varje uppslag är en som en fest. Den tar upp exakt allt en förknippat med bin, som hur en gör honung, om en verkligen kan ha biodling i städer? (vilket jag funderat på sedan Pushing Dasies), om en kan klä sig i bin, hur en honungskaka blir till, vad har en biskötare på sig och liknande klurigheter. Men också sådant jag aldrig själv tänkt på, som; vilka andra djur än bin pollinerar? och vilka är deras favoritplantor?

Överlag en fullständigt ljuvlig bok, som precis som den om hajar jag skrev om i ett tidigare inlägg, får en fascinerad av något som innan bara existerade i periferin. Illustrationerna är klara och färgstarka, och förhöjer verkligen läsupplevelsen. Passar såväl den som inte kan läsa själv än, som den vane läsaren med ett redan etablerat bi-intresse.

Stora boken om bin Piotr Socha

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

”Så besynnerligt han rörde sig alltid – som om han gick på glas, som om han var rädd att krossa något skört under fötterna.”

”Så besynnerligt han rörde sig alltid – som om han gick på glas, som om han var rädd att krossa något skört under fötterna.”

En av de finaste återutgivningarna på senare år har helt klart varit Modernistas utgivning av Maria Gripes böcker. I slutet av förra året kom Pappa Pellerins dotter och Glasblåsarns barn ut, som jag skrev om här och här. Nu har turen kommit till Ellen, dellen, I klockornas tid och Nattpappan (Modernista, alla 2017). En spännande trio av tre vitt skilda titlar, där en verkligen förstår vidden av Maria Gripes författarskap. Just dessa tre är böcker har jag kanske läst, eller i alla fall bläddrat i tidigare, men jag minns inga händelseförlopp eller handlingar, utan hade mer en känsla av dem, vilket verkligen var en ynnest och lyx.

I klockornas tid är en medeltida konungasaga om den unge olycklige kungen Arvid. Språket är rikt och tjockt, och stämningen tät. Citatet till detta inlägg hittade jag på allra första sidan, medan jag i många böcker får leta sida upp och sida ner innan jag hittar något fint nog att belysa. Boken har tydligt släktskap i sin stämning med såväl Skugg-serien och Glasblåsarns barn trots att handlingarna skiljer sig så åt.

Ellen, dellen däremot är en, vid utgivningen, samtida uppväxtskildring. Den kom ut första gången 1974 och eftersom jag just nu vurmar extra för 70-tal är denna en fröjd att läsa. Boken handlar om den nypopulära högstadieeleven Fredrika och hennes vänskapsrelation med den minst sagt mindre populära Britt. Just otippade vänskapsrelationer tycker jag att Gripe är fenomenal på att beskriva, som den mellan Hugo och Josefin, i böckerna med samma namn, och den mellan Lotten och Mirjam, i trilogin som böjar med Tre trappor upp med hiss.

En annan serie, eller i alla fall duo, är den som inleds med Nattpappan. I denna berättar Gripe om en flicka vars ensamstående mamma börjat jobba som nattsköterska, och således behöver flickan en barnvakt. Efter en annons finner mamman och flickan Nattpappan. En trevande och kärv vänskap uppstår. En som jag ser fram emot att läsa mer om i nästa del.

Det känns verkligen som en lyx och förmån att få upptäcka Maria Gripe på detta vis igen. Även om vissa ordval ibland känns förlegade, så gör de nya utgåvorna att de känns tidlösa. Sättningen är luftig och fin, och klotbanden väcker habegär. I de fall Hans Gripe illustrerat tycks illustrationerna tydligare än de jag minns från äldre utgåvor. Att böckerna får leva åtminstone en generation till, och att vissa får upptäcka Maria Gripe för allra första gången, känns som en sann kulturgärning!

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

”Balthasar Brun var en världsberömd detektiv! Henny kunde nästan inte tro att det var sant. Hon lade sig på sängen och log brett. Pirret i magen var tillbaka.”

”Balthasar Brun var en världsberömd detektiv! Henny kunde nästan inte tro att det var sant. Hon lade sig på sängen och log brett. Pirret i magen var tillbaka.”

Så här sista veckan på sommarlovet, för många, kändes det rimligt att plocka fram två spännande böcker för mellanålder också. Sir Sören och den besynnerliga historien om Slatan med S av Mikael Bengtsson och Anton Lundqvist (Opal, 2017) och Balthasar Bruns detektivbyrå: Mysteriet med den försvunna katten av I.V. Steinman och illustrerad av Bjørn Rune Lie (Modernista, 2017).

Sir Sören… är skriven och illustrerad av ett far&son-par och den är detaljrik i så väl text som bild. Ord går omvägar, upprepar sig och är allmänt lekfullt skriven. Stora ord blandas med nya, betydelser blir nya och det leks och trixas. Illustrationerna andas lite av Sven Nordqvists anda och på varje sida finns det något nytt att upptäcka ju längre en tittar. Boken är en humoristisk riddarsaga om Sir Sören, anställd av RAR, som måste rädda staden från en eldsprutande drake allt medan han egentligen mest tänker på Lady Måna. Då språket i sig kanske inte är så värst svårläst, men vissa av orden kan behöva förklaras så tänker jag att denna är en ypperlig högläsningsbok, och kanske allra helst så i klassrummet.

Balthasar Bruns detektivbyrå … kan på mysigaste möjliga vis beskrivas som en blandning av Morden i Midsummer och Lasse Majas detektivbyrå men förlagd i Norge. Det är första delen i en serie, men frågan är om den kommer bli samma typ av långkörare som de tidigare nämnda. Denna är nämligen en, vid jämförelse, riktigt lång bok. Med sina 150 sidor känns den som en ”riktig” deckare bredvid Lasse Majas i snitt 90 sidor.

Här möter vi Henny, vars mamma sitter upptagen med forskning, och som en dag på biblioteket hittar en lapp om att en detektivassistent sökes. Med lite tjat och övertalning får Henny uppdraget att leta efter den försvunna utställningskatten Flamma, och till sin hjälp får hon nya vännen Otto. Det är spännande läsning, och ger mig ibland samma känslor som Jan Lööfs tv-serie Skrotnisse och hans vänner, speciellt när Balthasar Bruns brorson Frederick Brun gör entré. Perfekt läsning när lampan egentligen redan skall vara släckt.

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

”Åttonde gången jag följde efter Leaf till höskullen kysste jag honom med hela min själ, med allt jag hade, med allt som var dåligt och allt som var bra.”

”Åttonde gången jag följde efter Leaf till höskullen kysste jag honom med hela min själ, med allt jag hade, med allt som var dåligt och allt som var bra.”

Äntligen har bokveckan kommit till en ungdomsroman, och en riktigt bra sådan dessutom! Wink, Poppy, Midnight av April Genevieve Tucholke (Bonnier Carlsen, 2017) Först trodde jag att titeln syftade på något magiskt, kanske var orden en trollformel? Men nej, det är namnen på tre personer. En rödhårig sagoberättare, en elak flicka och en kärlekskrank tonårskille. Så klart är det ett triangeldrama som ska spelas upp.

Men denna bok, och detta triangeldrama är inte som annars. Det är allvarligare, blodigare, viktigare. Berättelsen är febrig och språket poetiskt. En kan känna både söderns hetta och paniken i bröstet smittar. Det är omöjligt att förutse vad som ska komma att hända, och det går heller inte att vara säkert på vad som är verkligt eller inbillning. Eller magi. Wink, Poppy, Midnight får mig att tänka på böcker som Neil Gaimans Oceanen vid vägens slut och Madeleine L’Engles Ett veck i tiden, trots att alla tre skiljer sig vitt åt i så väl målgrupp som genre. Men det är något med stämningen, och den ständiga osäkerheten en som läsare vaggas in i. Vem är ond, vem är god? Och så hettan, som genomsyrar alla tre.

Wink, Poppy, Midnight är en coming of age-historia doppas i första kärleken och hämnd, där en kan vara förtjust i en karaktär en sida för att nästa tänka ”Hur kunde hen?”. Och för att återigen tio sidor senare försonas. Det är en bladvändare där historien driver en framåt, men där språket får en att vilja backa, läsa långsammare och stryka under varannan mening.

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

”Men i dag lyfte pojken upp sin räv och borrade in ansiktet hårt i den vita pälsen under djurets haka.”

”Men i dag lyfte pojken upp sin räv och borrade in ansiktet hårt i den vita pälsen under djurets haka.”

Min vän Pax av Sara Pennypacker och Jon Klassen (Natur och kultur, 2017) har ett omslag som formligen drar en in. Det känns familjärt, förmodligen beror det på illustratören Jon Klassens tidigare verk. Fantastiska bilderböcker som Jag vill ha min hatt, Det är inte min hatt och Sam och David gräver en grop (tillsammans med Marc Barnett) gör hans illustratörsstil är lätt att känna igen, och att tycka om. För mig är Pennypacker en ny bekantskap, men det märks att hon är en renommerad författare med flera böcker bakom sig.

Min vän Pax handlar om pojken Peter och räven Pax, de har varit tillsammans så gott som alltid och är oskiljaktiga. Tills de en dag, såklart, måste skiljas åt. Peters pappa ska ta värvning och Peter måste flytta till sin farfar långt borta, och dit får Pax inte följa med. Efter en fullständigt hjärtutslitande separation är nu Pax och Peter var för sig, Pax kvar vid sidan av en väg och Peter i en snabb bil på väg bort. I vartannat kapitel får vi läsa om ömson Peters, ömson Pax försök att ta sig tillbaka till sin pojke och till sin räv.

Det är lätt att som skolbarn på 90-talet vid första anblicken dra paralleller med Lars Westmans geograilärobok Pojken och tiger där en pojke och hans katt tar sig genom hela Sverige för att finna varandra. Men Min vän Pax är något helt annat. Det är en välskriven och tät historia, fint kompletterad av Klassens sparsmakade illustrationer. Den är mörk och full av sorg och förtvivlan och behandlar svåra ämnen som krig, våld och död. Men där finns också ljus i mörkret och hopp, och är allt som allt storslagen läsning.

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

”Plotten är: Ett gäng snygga entreprenörer lever i en dystopisk framtid där de hela tiden blir störda och motarbetade av tex staten, skatter facket, och media.”

”Plotten är: Ett gäng snygga entreprenörer lever i en dystopisk framtid där de hela tiden blir störda och motarbetade av tex staten, skatter facket, och media.”

I kväll har turen kommit till två i förhand hypeade och efterlängtade serieromaner, Jag, Esters rester av Ester Eriksson (Kartago, 2017) och Liv Strömquists Uppgång & fall (Galago, 2016). Strömquists serier är jag väl bekant med, och jag föll som en fura för hennes tidigare Kunskapens frukt. Men då jag inte ännu läst Ester Erikssons debut Det finns ingenstans att fly så känner jag henne enbart från hennes omåttligt populära Instagramkonto @esters_rester.

Böckerna är i princip så olika varandra de kan bli, den ena i färg, den andra svartvit. Ena parafraserar tecknade figurer och den andra illustrerar verkliga historiska personer. Personligen tycker jag att Ester Eriksson lyckas bättre i sitt fall. Hennes alterego Ester i form av en Janne Långben är hjärtskärande, självironisk och full av igenkänning. Hon är skränig, tar plats och blir berusad. Försöker ragga på killar genom att erbjuda eld, trots att de sedan länge slutat röka. På ett särskilt vingligt uppslag av Ester Långben går att i pratbubblorna läsa ”Håll käften och kyss mej. Håll käften och kyss mej. Håll käften och kyss mej. Var e mina killar, var e mina kyssar?”. Teckningsstilen är på inget sätt varken perfekt eller tillrättalagd, eller perfekt kanske den visst är, då det är sådär en kan känna sig ibland, som en blurrig karikatyr som varken växer upp som men som i brist på andra festar med sin egen spegelbild.

Uppgång och fall däremot tycker jag är svår att ta till mig. Jag hade föreställt mig en bok i likhet med Kunskapens frukt, där jag kände mig smartare och mer bildad för varje bläddring. Uppgång & fall handlar om ”kapitalism, klass och fördelningen av pengar”. Men jag tycker tonen är för hög och att det är svårt att behålla intresset, läsningen får bli uppstyckad och de texttäta sidorna avskräcker snarare än lockar. När en väl läst den är det dock som med tidigare böcker av Strömquist, jag känner mig smartare. Men jag det ska nog mycket till innan jag läser om boken.

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

”Mot insidan av ögonlocket kan jag se dem en och en i pulserande övergångar.”

”Mot insidan av ögonlocket kan jag se dem en och en i pulserande övergångar.”

Kulör – En bok om vad färg gör av Lotta Kühlhorn (Bonnier fakta, 2017) var för mig en hett efterlängtad bok, en jag såg fram emot särskilt med hennes Rapport – En bok om att göra mönster i åtanke. Och till stor del är uppläget liknande. En ganska akademisk start, där Kühlhorn går igenom såväl färgcirkeln som Goethes färgtriangel och det elektromagnetiska spektrumet. Tyngre fakta på en sida, för att på motstående blanda upp med kuriosa om hårfärg:
”I förmögna hem vid 1900-talets början (i Danmark) målades väggarna i barnrummen efter barnens hårfärg. Blont hår: ljusblå väggar. Ljust röda väggar till brunt hår och ljuslila väggar till rödhåriga barn. Det låter som änglabokmärkena från den tiden, änglarna hade olika hårfärg och olika färg på vingarna.”

Märk väl att även om jag skrev tyngre, så är den aldrig svår. Här finns trivia att samla på sig och en blir nästan omedvetet bildad, då det är skrivet på ett så personligt och lättillgängligt sätt. Men en lär sig om färgblandning, färgsystem och Bauhausskolan, och får samtidigt veta att pigmentblandningen i läppstift är som ”florsocker ungefär, när det blandas med fettet finns det ingen ände på hur mycket färgpigment det kan svälja”. Efter dessa inledande kapitel blir Kühlhorn än mer personlig, och följande kapitel är indelade efter färger, med start i gult och slut i grått. Här går hon berättar om personliga preferenser hur olika färger har använt historiskt, men visar också ett rikt galleri av hur hon själv använt färger.

Som rött, till exempel. ”Den har så många olika betydelser och användningsområden. Blod, kamp och kärlek. Politisk färg.” Sedan går hon igenom olika formgivningsuppdrag, eller mönster, hon gjort. Saker hon hittat och gillar. Förklarar varför den nyansen, den kulrören, är betydande. Både för henne personligen, men också för oss som mottagare. Vad har olika färger kodats med. Hur förstår vi dessa färger. Det är en kuriosafylld bok, som förmodligen bara intresserar den redan invigde. Den som redan gillar starka färger, mönster, bokomslag (vilket Lotta Kühlhorn kanske främst formger). För oss är nöjesläsning sida upp och sida ner.

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

”När det blir höst får man börja sexårs. Trots att man fyller sex först i december. Hela sommaren har dom vuxna längtat.”

”När det blir höst får man börja sexårs. Trots att man fyller sex först i december. Hela sommaren har dom vuxna längtat.”

Hej! Glad måndag! För att verkligen vara redo för hösten, när den väl kommer, tänkte jag denna vecka köra bokvecka. En till två recensioner per dag för att jobba undan lite. Det kommer bli massa fint, vuxenböcker, bilderböcker, fakta, serieromaner och noveller. Tolv böcker totalt om jag räknat rätt. Med tanke på att många nog börjar skolan i dag inleder jag bokveckan såhär.

Ninna och stormskolan av Matilda Ruta (Natur&Kultur, 2017) är den tredje boken i serien om Ninna, med Ninna och sjukhusfåglarna (N&K, 2015) och Ninna och syskongrodden (N&K, 2016) som inledande delar. Har en läst de tidigare böckerna så vet en att en kan förvänta sig fantastiska illustrationer och ett poetiskt språk, med ett tydligt barnperspektiv och att såväl hennes texter som illustrationer bryter normer och visar på representation. Något som också märktes i hennes och Henrik Wallnäs Augustnominerade bok Åka buss (N&K, 2016), som jag skrivit mer om här.

Ninna och stormskolan så är det dags för Ninna att börja skolan, fröken heter fortfarande fröken men är en gubbe. Och på rasten känner vissa alla medan andra är helt ensamma. Det är helt enkelt ”inget speciellt.” För oss äldre läsare märks det att inte så mycket har förändrats sedan vi själva gick i skolan, och för yngre avdramatiseras skolstarten på ett välkommet sätt. Problematiken med att leka tre finns också ständigt närvarande, så som den alltid har gjort. Den beskrivs träffsäkert på följande vis:
Om man springer ifrån sin bästis blir den ledsen. Men om man fått en ny vän, som har skor som kan blinka, är det viktigare att få leka ponny med den. Man måste faktiskt inte vara med alla.”

Texten är som sagt poetisk, och detta avsnitt är både till tema och ton väldigt likt Säkert!s Grottornaoch det är spännande att jämföra dessa, och se hur samma ämne behandlas med olika åldersgrupper som tänka mottagare. Till detta kompletterar illustrationerna på bästa tänkbara sätt. Akvarellerna är djupa och miljöerna är vida, och illustrerar perfekt såväl utanförskapet en bästis kan känna, men också hur stormen kryper allt närmare. Boken gör allvar av barns relationer och mående, och tar upp uppgivenheten en kan känna när skolan ska vara för alltid. ”Hela livet ska man gå i skolan. Ända tills man blir vuxen och går i gymnasiet. Eller på jobb. Eller på fotboll. Alltid är det något.” En fantastiskt fin bilderbok väl värd att läsa om flera gånger.

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

Ananas, Anatarktis, aprikosfärgade kritor och allting på en och samma gång.

Ananas, Anatarktis, aprikosfärgade kritor och allting på en och samma gång.

Det kommer så himla många fina böcker nu för tiden, och jag vill såklart visa er dem alla. Så därför blir det barnboksonsdag denna vecka också. Denna gång fokuserar jag på myllrande färgstarka böcker, alla fem perfekta som gå bort-presenter, examensgåvor eller bara som en färgklick en regnig vårdag som denna.

Först ut är Allt av Marc Martin från fina Mirando book. Den har som avsikt att verkligen beskriva, förklara och visa allt. ”En bok om [nästan] allt för alla”. Uppslagen är uppdelade geografiskt, men inte efter världsdelar eller länder eller sådant, det blir både ock, micro och macro. Ena uppslaget kan fokusera på något så gigantiskt som hela Antarktis medan nästa zoomar in på Ulaanbaatar, och nästa därpå kan vara Galápagosöarna. Faktan är också den hög och låg, kuriosa som att Stalinskraporna i Moskva också kallas de sju systrarna och att Cheopsypyramiden i Kairo är 138,8 m lång och består av ungefär 2,3 miljoner stenbock. Illustrationerna är många gånger ljuvligare än faktan, färgerna är varma och mjuka, och en känner för att kliva ner i boken. Du kommer inte kunna använda boken som uppslagverk om de olika platserna, och tur är väl det – sådana finns det ju redan en uppsjö av, men du kommer få lära dig saker du inte hade en aning om, och känna som att du varit på en kort semester.

Om Allt kanske inte var så djupgående eller överskådlig så är Botanicum av Katie Scott och Kathy Willis från Rabén och Sjögren ett fullständigt praktverk när det kommer till bildning och korrekthet. Här lär du dig ALLT du någonsin velat veta om växter och blommor. ”Växter finns överallt på jorden. De kan leva i nästan alla miljöer på de högsta bergen och i de djupaste dalarna, i kalla och torra klimat och på de varmaste och fuktigaste platserna” börjar boken. Sedan följer ett gediget index och ett kapitel om de allra första växterna, för att resten av boken vara uppdelade efter olika sorters grupper. Här lär jag mig att det finns skära ananasväxter, att det finns bevis för humles användning i ölbryggning så tidigt som för nära tretusen år sedan och att jättenäckrosens blad är så stora och flyter så bra att att ett barn utan problem kan sitta på den. Detta är den florabok en alltid velat ha. Den stora, gigantiska, faktamyllrande och världsomspännande. Med latinska namn, skolplanchliknande illustrationer och ett tillgängligt språk är den allt en växtgäri kan önska sig.

Allt fantastiskt du kan bli från Brombergs är Emily Winfield Martin första bok på svenska. Men hon är sedan tidigare världskänd för sina distinktiva illustrationer av tjuvar, djur och tatuerade män, en känner direkt igen hennes verk. Denna bok känns som en tydlig nutida parafras på Dr Suess Oh, the places you’ll go!, men trots att den kanske inte är den mest nyskapande i sitt syfte, och i ärlighetens namn kanske passar sig bättre för betydligt yngre läsare än Seuss, så är går den inte att komma ifrån hur fin den är. Tonen i både text och bild är mjuk och ljuv, det finns vuxenblinkningar i zebratapeter och representationen i vad en kan bli är hög. En särskilt fin bok att ge bort till någon ny i världen.

 

Kritorna protesterar av Drew Daywalt och Oliver Jeffers från Bonnier Carlsen är genial. Den handlar om Hugo som kommer hem från skolan och tänker rita och färglägga, men kritorna har stuckigt och lämnat en bunt brev. Ett argt från röda kritan som får jobba JÄMT och ett ledset från beiga kritan som inte vill bli kallas mörkgul, och som är avundsjuk på bruna kritan för att hen får färglägga alla hästar och hundvalpar. Vita kritan känner sig tom, gula och orangea kritan har slutat prata med varandra. Ja, ni hör ju. Geni. Det rosa uppslaget kanske kunde ha varit lite roligare ut ett genusperspektiv, men rosa kritan försöker i alla fall få Hugo att förstå. Texten är rolig, och Jeffers illustrationer och collage är som vanligt fantastiska. En strålande bok om att en kan tänka och prova nya sätt.

 

Allting händer av Anders Holmer från Natur och Kultur är hans debutbok men också en bok på rim. Även i denna bok myllrar färgerna, och som en kan gissa sig till av titeln så händer här allting. Björnar letar honung, höjdrädda sjöhästar får panik och ibland blir tonen ganska härligt morbid. Som här: ”haren kokar vild buljong/smakar päls och harlkalsong/snart så kommer alla gäster/de får äta kalla rester”, till detta illustration på en kanin i en kastrull. Trots att det är en rimmande berättelse känns det sällan tillrättalagt, nödrimmat eller stelt, något som säkert hjälps av att varje uppslag också i denna bok visar något nytt istället för att bilda en kronologisk saga. En mycket fin debut allt som allt.

Böckerna är mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

Kaniner, katter och coryphodoner – nutida och dåtida djur i överflöd!

Kaniner, katter och coryphodoner – nutida och dåtida djur i överflöd!

Denna barnboksonsdag tänkte jag att vi skulle göra en djupdykning i något så härligt som djurböcker, oavsett vilket favoritdjur en har så kommer en få ut något av dessa fem fina böcker, det är jag säker på!

För ett tag sedan kom Modernista ut med tre klassiker i verklig lyxförpackning. Beatrix Potters Sagan om Pelle Kanin, Sagan om skräddaren, katten och mössen och Sagan om Kurre EkorreTanken är att de under åren som kommer ska fortsätta ge ut hennes böcker, och formatet de valt känns nära originalet och otroligt härligt. Det är små böcker, med många sidor, fina omslag och lyxig känsla i papperet, böcker en vill samla på helt klart.
Beatrix Potters böcker handlar, så vitt jag vet, alltid om djur. Den första boken Potter skrev och illustrerade var Sagan om Pelle Kanin som kom ut första gången 1902. En kanske tror att böcker från denna tid ska vara väna och sedesamma med lydiga barn, men icke. Pelle Kanin väljer att göra precis tvärtemot det hans mamma varnar honom för; nämligen att gå till herr Karlsson går, TROTS att vi redan på sida åtta får reda på att herr Karlsson gjort pudding av hans pappa. Men Pelle vill dit, han vill äta rädisor och persilja. Givetvis blir han påkommen och det blir sedan ett riktigt drama för att hitta ut igen.
Kurre Ekorre är lika osympatisk han. Medan de andra ekorrarna offrar feta möss och mullvadar till ugglan Gamla Herr Brun, så dansar Kurre runt och ställer gåtor ingen bryr sig om. När de andra plockar mat till vintern leker han kula med galläpplen. Som läsare vet vi ju att en inte ska väcka den björn som sover, eller i detta fall; kittla den sura gamla ugglan med brännässlor, så väntan på att ugglan ska snapa blir mer intensiv för varje blad.
Sagan om skräddaren, katten och mössen är en saga som jag läst mängder av gånger, men i en riktigt stor utgåva, som var en bokvariant av den tecknade filmen. Alltså, bok av Potter blir till animerad film, animerad films stillbilder blir till bok, cray, ja. Så detta var första gången jag läste historien med Potters egna illustrationer, och de är, som i samtliga av böckerna, fantastiska. Detaljrika akvareller med stor färgrikedom. Bilderna är realistiska och djuren anatomiskt korrekta, det blir såklart extra magiskt när djuren bär kläder, och detta också märks av den verkliga människovärlden. Herr Karlsson gör en fågelskrämma av Pelles rock och skor, så den potentiella fantasivärlden förhöjs till verklighet och kan inte förklaras bort som drömmar eller hitte-på.
Illustrationen av när ekorrarna bär den döda mullvaden som offer till ugglan i Sagan om Kurre Ekorre är både morbid och fylld av humor, en både ryser och myser inombords. En scen som för övrigt får mig att tänka på Elsa Beskows bilderbok Tomtebobarnen, som kom ut bara en handfull år senare, och där Tomtebobarnen ger den nyss dödade huggormen till farbror Igelkott.

Ingen kan väl ha missat stjärnskottet Maja Säfströms fantastiska instagram @majasbok? Skulle ni mot all förmodan ha gjort det så kan jag berätta att där finns, förutom 143 000 följare, alla djur en kan tänka sig. Och en hel massa söta, sura katter. Instagramkontot ledde till att Säfström förra året utkom med boken Fantastiska fakta om djur Natur & Kultur. Stilistiskt är illustrationerna nästan så långt ifrån Beatrix Potters en kan tänka sig, här är svartvita sidor med ett par djur per uppslag, oftast utan omkringliggande miljöer, men med extra mycket humor som kompensation. Djuren är stiliserade och förenklade, och förbannat gulliga. Kombinationen med korta fakta om varje djur är genial, och att en bara får lite, lite om varje djur gör att en vill ha mycket mer och bläddrar vidare. En får lära sig att uttrar håller varandra i handen när de sover för att inte flyta ifrån varandra, att kor bara kan drömma när de ligger ner och att krokodiler gråter när de äter. Högt och lågt, och allmänbildning och otrolig fakta blandas till ett fantastisk panorama av djur.
Framgången med första boken blev ett faktum och alldeles nyss kom därför en uppföljare ut, Fantastiska fakta om djur från förrPrincipen är densamma som i första boken, Säfströms underbara illustrationer blandat med en eller två faktan om djuret i fråga. Denna gång också med en liten tid och plats indikation i hörnet, så en kan veta var och när djuret existerade. Som Maja Säfström själv berättade under pressfrukosten för böckerna, så skulle detta inte vara en bok om dinosaurier, sådana finns det ju redan en uppsjö om. Nej, detta skulle vara en bok om alla de andra djuren. Och tack och lov för det, jag menar, jag gillar dinosar lika mycket som alla andra, men här får jag stifta bekantskap med över 100 andra urtida djur, de flesta har jag aldrig hört talas om. Någon dront, mammut och sabeltandadtiger har såklart funnits i mitt medvetande också, men att få lära mig att det funnits terrorfåglar som inte kunde flyga, sharovipteryxer som är det enda djuret som haft vingar på bakbenen och att doedicurus var bältdjur som var stora som bilar, är lika delar fantastiskt och förfärande.

Böckerna är mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.