Browsed by
Kategori: Recensioner 2011

A continuing story of survival horror

A continuing story of survival horror

Jag har inte bloggat på hjälplöst länge, och då kunde det hoppas att jag hade haft sommarlov, bara druckit öl och lapat sol. Icke. Jag har skaffat mig ett jobb, och jobbat konstant känns det som. Jag har även flyttat och det är fullkomlig kaos bland mina böcker vilket såklart gör ont i hjärtat. Och jag vill inte packa upp bokfyllor och böcker innan jag fått tapetsera, tapeterna nu är persikofärgade, med citat på franska och bård… Och jag har spenderat ett par dagar i norrland utan internet. Och ovanpå det har böcker varit emot mig. Men nu tammetusan kommer återkomsten. Jag tänkte börja lite lätt med ett seriealbum jag har läst.

Författare: Robert Kirkman, Tom Moore

Titel: The Walking Dead – Tills Döden Skiljer Oss Åt

Förlag: Apart Förlag

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 114

Betyg: 5/5

Recensions-ex: Nej

En epidemi av apokalyptiskt format har svept över världen och väckt de döda till liv. Smittan har på bara några månader fått civilisationen att kollapsa; kvar finns inga myndigheter, inga affärer, ingen post eller kabel-tv.

En av få överlevande i denna skrämmande framtid är Rick Grimes. Alldeles nyss var han en fridfull amerikansk småstadspolis. Skild från sin familj får han kämpa på liv och död för att försöka finna sin fru och sitt barn. Vilka är egentligen farligast? De döda eller de levande?

I en värld befolkad av döda tvingas vi till slut att börja leva.

Först och främst, A och O! Var inte en idiot som jag, köp inte den svenska översättningen. Inte att den tycks vara sämre eller att den var dåligt översatt eller något sådan, nej, nej. Översättningen var strålande och egentligen tycker jag att de svenska omslagen är bättre. Men. Jag kan tänka mig att många, precis som jag, gillar att ha alla volymer av vilken bok/serie-serie som helst i samma format genomgående. På engelska finns det redan fem volymer av serien att införskaffa medan det på svenska bara finns denna enda. Och så fort denna var över ville jag läsa mer, och nu måste jag vänta på nummer två på svenska så att alla är likadana. Irriterande. Nåväl.

Serien är magnifik. Jag har bara sett de två första TV-avsnitten så jag var inte full av spoilers när jag läste den. TV-serien verkar absolut bra men jag vågade inte se den själv om det skulle komma något riktigt rysligt. Hur som helst. Seriens skapare Robert Kirkman skriver i sitt förord att han alltid har undrat vad som händer med människorna i zombiefilmer inte bara medan de försöker överleva zombiersarna utan också efteråt och tanken är därför att vi skall få följa huvudpersonen Rick Grimes under en mycket lång tid. Vilket jag älskar då jag många gånger också undrat ”Men nu då? Vad händer nu?” när jag har sett en riktigt bra zombie-film.

Teckningarna är underbara och de passar verkligen till historien också. Det är spännande och händelserikt på det bästa sätt och den går inte alls att lägga i från sig. Kort sagt precis vad jag har väntat på att få läsa hela sommaren. Köp den nu. Nu i slutet av inlägget kan jag dessutom också inse att det är rätt smart att köpa på svenska och få längta till nästa nummer och dra ut på det underbara ännu lite längre.

”Skojade hon? Även om hon inte hade nämnt mitt skimmer, signalerade allt hos henne ’ytbo'”

”Skojade hon? Även om hon inte hade nämnt mitt skimmer, signalerade allt hos henne ’ytbo'”

Författare: Kat Falls

Titel: Mörkt liv

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 234

Betyg: 2/5

Recensions-ex: Ja

Våldsamma jordbävningar har skakat kontinenterna och stora landmassor har rasat ner i det stigande vattnet. Jordens befolkning har tvingats tränga ihop sig på den mark som finns kvar. De enda som har gott om plats är de som valt att bosätta sig i havet.

Femtonårige Ty har tillbringat hela livet på familjens gård på havsbotten. Men hans trygga tillvaro slås i spillror när nybyggarkolonin hotas av pirater som med våld försöker tvinga bort nybyggarna från sina gårdar.

Ty tänker inte ge sig utan strid och tillsammans med Gemma, en flicka från ovansidan som letar efter sin försvunne bror, beger sig Ty till kolonins farliga undre värld. Här upptäcker han mörka hemligheter om livet på havsbotten – hemligheter som hade varit bäst oupptäckta.

Åh, jag hade sådana förväntningar på denna bok. Den har egentligen allt, det är en dystopi och en helt ny verklighet, en hjälte, Ty, kanske lite väl ung men jag förstår principen om en fortsättning är tänkt, en skrämmande fiende, Skuggan, intriger och hemlighetsmakeri. Men ändå räcker det inte ända fram. Det räcker inte ens till mitten.

Jag kan applådera Kat Falls för hennes uppfinningsrikedom för vetenskapligt sätt är det en lyckad idé och hon verkar ha stenkoll på sina uträkningar och uppfinningar. Men när det kommer till det övriga faller det för mig handlöst. Ty är jobbig, Tys mamma är ännu jobbigare och Gemma är jobbigast av dem alla. Den enda karaktären jag tycker är det minsta komplex redan från början är Skuggan.

Visst, storyn i stort är fantastiskt men hur Kat presenterar den fungerar verkligen inte för mig. Det har tagit mig nästan en månads till och från läsande för att ens ta mig igenom den. Men nu är det över och jag vill verkligen runda av denna dåliga läs period jag haft, fyra medelmåttiga eller sämre böcker på rad, detta kan inte fortgå!

”’Det är inte första gången en vedhuggare gör det… av ren ensamhet'”

”’Det är inte första gången en vedhuggare gör det… av ren ensamhet'”

Författare: Marcus Sedgwick

Titel: De som går igen

Förlag: B. Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 203

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Peter fick behärska sig för att inte skrika, han med. Med djup och dödlig skräck såg de snön rasa ned från gravar på alla håll. Sofia snodde runt. ”Peter!” 

Han följde hennes exempel och upptäckte att samma sak hände bakom dem. Och det de fick se därnäst var bisarrt och ännu mer skrämmande. Runt omkring dem reste sig långsmala, snötäckta fyrkanter. Gravarna höll på att öppnas. Snön gled av när kistlocken fälldes upp och sköts åt sidan.

Jag förbehåller mig rätten att ge en orättvis bedömningen av denna bok då den lästes både under normala omständigheter och under förfärliga. Fast jag antar att ens sinnesstämning alltid spelar in, oavsett om man är förtvivlad eller överlycklig. Nåväl.

Detta är på många vis en bok som håller sig till den klassiska vampyren, en blandning mellan den västeuropeiska och den östeuropeiska, ingen strigoi som vi känner igen från Vampire Academy kanske men inte heller så pass väst att den bara bygger på Draculas normer. Några av de grundläggande reglerna finns dock inledande där, känslighet mot sol och vitlök, förkärlek till jungfruar och kistor och så vidare.

Inledningsvis irriterade jag mig på Peter, dels tycker jag att han har en mycket svårbestämd ålder och att den aldrig nämns gör att jag kan räkna honom till allt från femton till tjugofem. Han är karlig i sin kropp men pojke i sin själ och har ett veligt beteende. Antagligen till följd av hans fars slutna personlighet och frånvaro av moder och det ständiga kringflackande men jag gillar mer de som slår uppåt redan från början. Kanske en krävande önskan av karaktärer men jag tror att i detta fall det hade gett mer till historien om Peter inte bara höll tyst och högg ved när något irriterade eller förbryllade honom.

Historien rent dramaturgiskt har en bra form i början, spänningen får byggas upp och falla i lagoma portioner, vissa gånger var det långtråkigt och andra var jag nervös nog att behöva skiljas från boken. Fram till slutkampen. Den jag hade hoppats skulle bli episk. Icke. Den knyts samman utan detaljer som om Sedgwick tröttnat på sin egen bok och vill att den skall vara klar.

Egentligen är det det enda jag har att beklaga mig över, att slutet blir snöpigt och snabbt. Kort. Jag vill veta mera, men det öppnar verkligen dörrar för en fortsättning som jag skulle kunna tänka mig ännu bättre än denna.

Jag vet att många av er bokbloggare har läst och recenserat denna redan, så avslutningsvis vill jag bara undra, var det bara jag som irriterade mig på de, i mina ögon, taffliga illustrationerna, som jag inte tyckte fyllde någon funktion?

Ever wonder what it was like for the Beast?

Ever wonder what it was like for the Beast?

Författare: Alex Flinn
Titel: Beastly
Förlag: Bonnier Carlsen
Utgivningsår: 2011
Sidantal: 315
Betyg: 1/5
Recensions-ex: Nej
Populäraste killen i skolan, rik, skitsnygg: Kyle Kingsburt är the shit! Men han är också en elak egoist, ett riktigt as, verkligen helt beastly, ett odjur. En dag förvandlas hans vackra yttre och blir lika fult som hans inre. Enda sättet att bryta förtrollningen och bli av med pälsen, hornen och de långa klorna är att hitta någon som kan älska honom trots hans utseende. Och som han verkligen älskar tillbaka. 
Det enda bra med denna bok är att jag tog mig igenom den. Alls. Omslaget är i och för sig rätt så snyggt, men då läser man den fullkomligt förfärliga texten ”Han är skitsnygg, rik, elak och egoistisk. Han är verkligen… ett odjur.” Jag borde verkligen ha förstått att något var fel där. Jag förstår inte hur jag tänkte. En bok med ordet ”skit” som förstärkelseord, på framsidan, borde jag förbjuda mig själv att köpa.
Men hur som helst, jag kan ändå acceptera att jag ville ha den. En modern Skönheten och odjuret, det låter bra. Men Alex Flinn massakrerar grundberättelsen från första sidan till sista. Det formligen sticker i min kropp, som om ticks utlöses, den delen han är snygg i, med all della high school slang, vissa av orden till och med valda att inte översättas. Andra delen har den tillknäppta och trevande dialog någonsin. Det var riktigt länge sedan jag tyckte så pass illa om en bok. Jag finner inte ens ett nöje i att tycka illa om boken. Det märks också så tydligt i slangpratet att boken redan, den utkom 2007 på engelska, är fullkomligt daterad. Slang skall undvikas till varje pris. Och jag vill inte ens prata om chatt-delarna. Håll sig undan från slang, och chatt. Speciellt chatt där karaktärerna i boken förkortar ord. Inte ens själva historien, om jag förbiser språkbristerna, var särskilt bra. Den är förutsägbar och blir aldrig spännande. Nej, jag vill inte skriva om denna bok mer, det börjar utvecklas tick här igen bara jag tänker på det.
”Han är blek, blodtörstig, aristokratisk och svarthårig”

”Han är blek, blodtörstig, aristokratisk och svarthårig”

Författare: Katarina Harrison Lindbergh

Titel: Vampyrernas Historia

Förlag: Norstedts

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 406

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Ja

Vampyrernas historia är en färgstark och djuplodande skildring av vampyrer och vampyrföreställningar genom tiderna. Berättelsen tar sin början med de blodtörstiga avgrundsdemonerna i Mesopotamien och sträcker sig ända fram till vår tids populärkultur. 

Folkliga historier, som lett till verkliga gravöppningar och pålningar, samsas med vetenskapliga rapporter från 1700-talet, skönlitterära skapelser från 1800-talet och dagens föreställningar om vampyrer. Även den rika nordiska vampyrhistorien beskrivs. 

Först och främst, jag älskar vampyrer, älskar mytologi och är barnsligt förtjust i trivial fakta. Med detta sagt kan man räkna ut att jag borde gilla Vampyrernas historia. Och det gör jag, men den är allt annat än trivial. Med tre indelningar; Vampyren i folktron, Vampyren i konst och populärkulturen och Vampyren i människan går Katarina igenom gigantiskt mycket. Trots Katarinas lättillgängliga språk går det inte att komma ifrån att det är en faktabok, med fotnoter och bilder på både gott och ont. Gamla myter och legender samsas med nya uppkomster som True Blood och Twilight. Och det görs snyggt, utan att det tappar fokus.

Den egentliga ”fakta” texten är inte mer än kanske grovt 350 sidor då jag räknat igenom, med register, förord, efterord och bildbilagan borträknad. 350 sidor är verkligen inte mastodont mycket, och detta menar jag på det bästa av sätt. Jag älskar hur hon fått med så mycket på så ”få” sidor och att hon valt ut just det hon har. Men till er som har tid och kan läsa 350 sidor på en kväll, gör inte det. Jag upptäckte att detta är en bok man gärna spär ut lite. För att det är så mycket att lära sig. En faktabok om en kungsliv på 350 sidor, visst, läs den gärna på en kväll. Men denna måste få sjunka in och jäsa lite, läs lite varje dag och lär dig lite varje dag. Låt den ta tid. Jag tror den blir bäst så. Och den är verkligen läsvärd. Alla som läser någon av uppskyn vampyrböcker som finns nu för tiden ordinerar jag att läsa denna bok.

”Låt mig också få säga, jag är femton och ett halvt år gammal. Det är på en färja över Mekongfloden.”

”Låt mig också få säga, jag är femton och ett halvt år gammal. Det är på en färja över Mekongfloden.”

Titel: Älskaren

Författre: Marguerite Duras

Förlag: Bonniers

Utgivningsår: 1985

Sidantal: 107

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Nej

Med lågmäld intensitet berättar Marguerite Duras om hur hon som femtonårig skolflicka lät sig förföras av en ung, rik kines. Det blev en kort episod av erotisk besatthet, en kärlek utan framtid men vars vibrationer än i dag starkt berör läsaren. 

Först och främst, det första stycket i denna bok är fantastiskt;

En dag, jag var redan gammal, kom en man fram till mig, i hallen till en offentlig lokal. Han presenterade sig och sa: ”Jag har känt er alltid. Alla säger att ni var vacker när ni var ung, jag har kommit för att säga att för mig är ni mycket vackrare nu än när ni var ung, jag tyckte mindre om ert unga ansikte än om det ni har nu, det härjade”

Innan jag läste boken visste jag redan en hel del om den, bland annat att jag skulle tycka om den, men jag visste handlingen i stora drag. Trodde jag. Jag hade, av någon anledning inbillat mig att Marguerite var på någon form av lyxkryssning och där och då träffar en kines, i min inbillning var han för övrigt närmare 40, inte 27 som det framkommer i boken. Ingen aning om var jag fick det ifrån. Och det var ungefär det jag trodde boken var om, en veckolång, eller så, romans mellan en väldigt ung kvinna och en medelålders man.

Jag hade extremt fel. Det erkänner jag direkt. Boken handlar om så mycket mer än bara romansen med kinesen, som för övrigt i alls utspelar sig på en kryssning. Nästan ännu mer handlar den om Duras familj och relationerna mellan dem än hennes relation till kinesen. Detta är boken hon äntligen kan skriva, det nämner hon tidigt i Älskaren. Att allt hon tidigare skrivit egentligen handlar om samma saker men då var hon tvungen att skriva runt det. 1984 när boken utkom behöver hon inte längre det, alla i boken förutom henne själv är nu döda. Och det verkar vara en otrolig befrielse för henne att äntligen få skriva detta.

Jag har tidigare inte läst något av Duras, vilket jag tycker är synd. Jag vill förstå vad hon menar när hon pratar om sina böcker. Jag vill märka skillnader i denna bok. Men trots denna brist, beroende helt på mig, är det en fantastisk bok. Hennes språk är fullkomligt hjärtslitande, och därför gör det ingenting för mig om handlingens uppbyggnad inte har den rakaste av former. Ingenting alls. Språket är förtrollande, med långa, smäcktande meningar som jag avgudar. Jag har trots detta valt att ge den en fyra i betyg, inte femma. Det finns personer jag inte tycker om, men jag antar att i så pass självbiografisk prosa kan jag inte begära att Duras skall förändra dem. Heller kan jag inte, egentligen, önska mig en annan uppbyggnad då jag känner igen att det är på detta vis man minns. Men, för min del, ligger min förtjusning i boken betydligt mer i språket än själva handlingen, hur det är framfört i detta skådespel, inte vad som framförs. Hennes val av detaljer att minnas och dela med sig av är delvis skrämmande, och delvis utsökt. Som hennes första klackskor, gyllene, köpta på nedsatt extrapris, och använda varje dag i skolan trots att de andra skolflickorna, precis som hon innan, har låga tygskor.

Boken kommer ut i ny utgåva med det mest fantastiska omslag i Augusti och jag rekommenderar verkligen de som inte redan har den att då skaffa sig den.

”’Det var det fräckaste’, sade hertigen när hon berättade för honom samma kväll”

”’Det var det fräckaste’, sade hertigen när hon berättade för honom samma kväll”

Titel: Drottningen vänder blad

Författare: Alan Bennett

Förlag: Ordfront

Utgivningsår: 2010

Sidantal: 124

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Det är den engelska drottningens olydiga hundar som får henne att gå på bokbussen. Hon ber om ursäkt för att de skäller så och av artighet lånar hon en bok. Det visar sig vara en omåttligt torr och tråkig roman, men drottningen läser pliktskyldigt ut den, lämnar tillbaka den och återvänder till slottet med en ny bok i väskan. Den här gången får hennes val oanade konsekvenser. Boken hon lånat väcker nämligen Hennes Majestäts passion för läsning. En passion som växer sig så stark att hennes officiella plikter blir lidande

Den här boken är i början otroligt fantastik och mysig (och då är ändå ordet mysig ett ord jag inte gärna beblandar mig med). Drottningen är ljuvlig och jag kan verkligen tänka mig henne skumpandes efter sina ettriga hundar in på bokbussen med pesikokinderna röda av ansträngningen. Jag fullkomligt älskar hur hon verkligen trycker ned böcker i halsen på folk och domderar och har sig. Den är trevlig, som en trallvänlig låt ungefär. Men mot slutet tycker jag allt att det dalar. Det blir inte lika mycket spänning utan mer upprepning, vi vet vid detta laget redan att drottningen läser. Må hända att jag i slutskedet av boken hade feber, men jag tvivlar på att jag hade vunnits över ändå. Nu blev det snarare en bra liten bok, men som kanske antagligen passar för människor, som precis som Hennes Majestät, inte har läst så mycket innan. Då tror jag den är strålande. Men för mig var den bara trevligt tidsfördriv som bäst. En kort recension på en kort roman. Yes sir.

Begåvad slyngel skriver genial bok.

Begåvad slyngel skriver genial bok.

Titel: Jokern

Författare: Markus Zusak

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2010

Sidantal: 347

Betyg: 3,5/5

Recensions-ex: Ja

Ed Kennedy är en nolla utan framtid. Han kör taxi olagligt, spelar kort utan framgång och är hopplöst förälskad i sin bästa vän, Audrey. Vid sin sida har han Portvakten (Obs! Jag vet att det står ”Dörrvakten” på baksidetexten, men herregud, boken igenom nämns han som Portvakten, denna sorts misstag avskyr jag, som om de som sammanställt översättning och omslag och allting inte ens vet vad de andra har gjort.), en illaluktande, kaffedrickande hund. Hans liv är långtråkigt och utan spänning tills han av misstag förhindrar ett bankrån. Det är då det första esset dyker upp med tre adresser och tre klockslag. 

Jag gillade boken. Gillade, inte älskade. Det var vissa formuleringar som stack ut, som när Ed såg händer som rörde sig som om de grät och liknande. Många saker rörde vid mig, Marv och hans hemlighet, den gamla damen Milla och den fattiga familjens jullyktor för att nämna något. Men så här i efterhand är det finare att tänka på del för del än som en helhet. Eds fascination för ben gör mig fundersam, han talar om ben lite för ofta för att inte märka det, men för icke ingående för att det skall vara en besatthet. Så jag vet inte hur jag skall tolka det. Ed i allmänhet har jag lite problem med, han kallar sig bokälskare men vet inte vilka Sylvia Plath, Graham Greene och Morris West är. Där tycker jag verkligen att Zusak nedvärderade sin egen karaktär.

Lamheten hos Ed och hans vänner gör att jag verkligen vill ruska om dem, och de ruskas tack och lov om i slutet, annars hade jag gett ett ännu lägre betyg. Missförstå mig rätt, det var inget direkt dåligt när jag läste boken, lite småsaker här och var men det kan jag såklart leva med, men i efterhand var den lite jaha… Att det hela blev till en Sofies värld-aktig twist på var jag inte heller förtjust i. Jag tror jag skulle ha gillat boken bättre om jag inte redan hade läst och älskat Boktjuven för det gjorde mina förväntningar skyhöga. Det jag däremot älskar med denna bok är att i alla fall jag tycker den andas starten av Boktjuven, att den inte hade blivit det mästerverk den blev om inte Zusak tidigare hade skrivit denna Jokern. Så för det tackar jag dig Ed Kennedy.

(Och BTW, bara jag som tycker att sista två meningarna tyder på att titeln var helt fel översatt?)

Ingen kommer undan eskapismen!

Ingen kommer undan eskapismen!

Titel: Utopi #1

Chefredaktör: Fabian Göranson

Förlag: Kolik Förlag

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 130

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Nej

Jag minns inte riktigt hur jag fick höra talas om Utopi men jag antar att jag snubblade över den på någon bokblogg. Hur som helst så hamnade den högt upp på önskelistan och så fick jag den till min glädje på min födelsedag. Tidningen börjar med en ledare av chefredaktören Fabian Göranson som inte målar upp en vacker värld att leva i men i detta sammanhang passar texten perfekt. Det behöver inte alltid vara förfärligt med de katastrofer vi går till möte då de tar fram så mycket kreativt i folk.  Sedan följer ett uppslag som kallas noterat där tävlingar, nyheter och notiser får plats. Utopisternas manifest kommer efter och första stycket lyder;

Våra ögon vill ha mer. De ropar efter sirliga sägner, efter gränslösa fantasier och de ropar efter djupaste mystik. Våra hjärnor kräver science fiktion, våra nerver suktar efter skräck, blodet törstar efter äventyr, och njurarna begär av någon anledning humor. Från andra håll höjs krav på erotik. 

Undertecknat bl.a. Kim W Andersson, Elin Fahlstedt och Lars Krantz, alla serieskapare i tidningen.

Jag föll som en fura direkt, precis den sortens serier som jag vill läsa. Sedan är det lite intervjuer och en krönika och till slut kommer jag till serierna. Alla är förvånansvärt välskapade, eller inte förvånansvärt egentligen. De flesta serietidningarna är oftast det, men jag läser ytterst sällan serier från Sverige. Bamse var antagligen den senaste. Jag tyckte mycket bra om alla serierna och älskar att de inte är begränsade just för att vi kommer från Sverige, utan varken rymdbas eller genetiska monster. Det var en bra blandning på serierna, både vad de gällde själva historieinnehållet och utseendet. Det enda jag tyckte var tråkigt var att serien Tea Party av Nancy Peña var en uppföljare till hennes tidigare serie Katten och kimonon, som jag tyvärr inte läst. Jag kikade lite snabbt på Tea Party, och den verkade vara precis i min smak, men därför kunde inte tillåta mig själv att läsa den innan jag har läst Katten och kimonon trots att det var en fristående fortsättning. Dock har Kolik förlag redan gett ut den så det är bara för mig att skaffa den.

Det känns som ett mycket lyckat första nummer av en vad som kommer bli en mycket givande serietidning, och redan är för den delen, även för de som inte gillar serier. Om man vill teckna en prenumeration, vilket man borde, mycket billigare, eller bara läsa mer om tidningen kan man göra det här.

”’Det var en gång en jätte’, sade Abraham Setrakians farmor.

”’Det var en gång en jätte’, sade Abraham Setrakians farmor.

Titel: Släktet
Författare: Guillermo Del Torro och Chuck Hogan
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: 2011
Sidantal: 466
Betyg: 4/5
Recensions-ex: Ja
De har alltid funnits bland oss – vampyrerna. I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader: hela världen. En boeing 777 från Berlin har precis landat på JFK-flygplatsen i New York när allting plötsligt svartnar. Kontrolltornet tappar kontakten med piloten och ingen aktivitet märks längre inifrån planet. 
Jag gillar vampyrromaner. Jag gillar inte skräck. Vilket kan ses som motsägelsefullt då vampyrer skall vara fasansfulla varelser. Men dagens vampyrromaner är sällan skrämmande, inte de av de populära, sen tonåringsslaget som jag mest har läst (tänk Twiligt, Vampire Academy och Sookie Stakehouse-serien) i alla fall. Det blir som mest spännande, men sällan skrämmande. Och i ärlighetens namn är det lite mördande av legenden att romantisera vampyrerna så. Men hittills har jag funnit mig i det, då jag som sagt inte gillar skräck. Eller det är en lögn. Jag tror jag gillar skräck, jag älskar skräckfilmer men där är det bara att blunda när det blir för läskigt. Vilket är svårare i böcker. Men när jag läste om Släktet var jag tvungen att värdera om, ta mig i kragen och läsa boken. I dagar låg den först och yrde skräck kändes det som. Jag vågade inte börja läsa. Till sist blev jag trött på mitt betende och tog bussen med mig på nästa bussresa.
Till att börja med var den otroligt välskriven och minutiöst detaljrik, jag har inte läst något av Chuck Hogan tidigare och bara sett Pan’s labyrint av Del Torro så jag vet inte vem av dem som stod för detta eller om det bara var ett ovanligt bra samarbete. Jag reflekterar faktiskt aldrig under läsandets gång att det rör sig om två författare, så bra flyter allt ihop. Ibland blev det skrämmande och innan jag var helt fast vågade jag inte läsa sänggångstid, vilket iofs inte hjälpte då jag fick luddiga mardrömmar i alla fall. Men det blev inte så skrämmande som jag hade tänkt mig. Missförstå mig rätt, det var verkligen skrämmande och obehagligt ibland men jag blev inte precis så rädd som jag hade inbillat mig. Vilket gör att jag nu gillar skräck. Jag gillar Släktet, vissa scener i slutet kunde bli lite långtradiga. Men det gör egentligen ingenting. Eph, smittostoppare med finare titel än vad jag med dåligt minne kan ge honom, och hans son Zack är fantastiska, särskilt ihop eller när Eph tänker på honom. Sektrakian, självutnämnd vampire slayer 70+ är också underbar. Men bäst av allt gillar jag skadodjursbekämparen och underdogen Fet. Tack och lov att det inte bara var brottsstycken om honom och att han verkligen fick vara med i leken. Mästaren av vampyrerna, har jag lite svårt för. Jag får inget grepp om just honom. Vampyrerna i allmänhet tycker jag däremot om. De är fasansfulla, snabba, svåra att stoppa och helt enkelt omänskliga. Som en blandning av zombier och vampyrer egentligen mer än den klassiska Dracula vampyrer.
Kort och gott, välskriven, skrämmande och läsvärd. Inte så läsvärd att jag slänger mig över den (de?) redan utkomna engelska delen av trilogin men jag tar mig an fortsättningarna på svenska när tillfälle ges.