Browsed by
Kategori: Recensioner 2011

”När kärleken är ens tillflyktsort undan den död som omger oss, och när man är så sprängfylld av den att man inte förmår uttrycka det.”

”När kärleken är ens tillflyktsort undan den död som omger oss, och när man är så sprängfylld av den att man inte förmår uttrycka det.”

Författare: Carrie Ryan

Titel: De Vassa Tändernas Skog

Serie: De vassa tändernas skog #1

Förlag: Styxx Fantasy

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 335

Betyg: 4/5

Recensions-ex: Nej

Marys värld är liten – en isolerad by mitt ute i skogen, omgärdad av stängsel. Stängslet är det enda som håller Mary och de andra byborna vid liv, för på andra sidan finns De vassa tändernas skog där de oheliga ständigt rör sig i jakt på mer människokött att infektera. Så har det varit i generationer och i byn har man satt upp enkla regler för att överleva: Man gör sin plikt och följer Systerskapets order. Allt annat är oviktigt.

Mary kan ändå inte låta bli att drömma om världen utanför stängslet. Hon anar inte att hennes dröm snart skall slå in på det mest fruktansvärda sätt och att hon skall tvingas välja – mellan dröm och plikt, mellan mannen hon älskar och mannen som älskar henne. För livet i skogen är brutalt och skoningslöst och minsta misstag kan betyda skillnaden mellan ett osäkert liv och en säker död.

Det finns vissa timmar på dygnet som för mig egentligen inte existerar. Det är sådana som helt står utanför skolans plikter och umgänget och matlagandet och andra saker som jag egentligen måste göra och ta tag i. Det är timmarna när jag stängt av datorn, klätt av mig och lagt mig i sängen, och när jag har vaknat, innan jag har gått ned och fått dagens första kopp kaffe. Då har jag tid att göra precis vad jag vill. I natt spenderade jag den tiden till att läsa De vassa tändernas skog, jag hade lånat den på biblioteket samma dag och undrade stilla när jag skulle få tid att läsa den och suckade över alla de tunga fackböckerna jag också släpade med mig hem. Men när datorn var av, allting var mörkt och tyst och jag egentligen borde sova, då öppnade jag den. Och sedan var jag fast. Fast i de vassa tändernas skog.

Till en början tycker jag att boken påminner en hel del om M. Night Shyamalans film The Village, instängdheten i en by med så många regler som följts så länge att ingen längre ifrågasätter dem. Det finns ingenting utanför skogen, bara död och elände. Punkt slut. Systerskapsbiten av berättelsen knyter an till de vådliga religiösa berättelserna som gärna slutade i häxförföljelse, systerskapet har rätt och ställer man sig i vägen för dessa fanatiker kan man mycket väl tänkas offras. Även om man inte blir det lika öppet som att bränna någon på bål. Men att kasta ut någon i en skog full av zombier om natten när byn sover är inte en omöjlighet. Det är ju för byns framtids skull.

Jag vet inte om det är medvetet, på det sätt att förmedla att ålder inte har betydelse i denna by, eller om Ryan helt enkelt inte fann det nödvändigt, men jag trivs i alla fall med att Mary och de andra är ålderslösa. Allt som nämns om saken är att Mary i två år nu varit redo för giftemål. Om man sedan vill att det skall betyda att hon är 16 eller 24 för att applicera på sin egen ålder får man helt enkelt välja själv. Jag har tröttnat på de många YA-böckerna där varenda flicksnärta är 15 för att undvika att bli en vuxenbok, men hjältinnan ändå beter sig som en brådmogen 30åring.

Det är egentligen svårt att sätta fingret på vad denna bok handlar om, självklart är det överlevnad från det hotande mörkret, denna gång i form av zombier, och den brännande kärleken såklart. Men mest är det Marys förtvivlande längtan som driver det hela framåt. Längtan efter mannen hon älskar och havet hon älskar ändå mer men aldrig har sett. Längtan efter vad som helst som kan tänkas finnas utanför den där skogen. Allt utom systerskapet och den ständiga tillvaron så nära inpå döden.

Boken är fruktansvärt välskriven och det finns citat svidande vackra. Trots att det är den första kärleken, med alla helvetens kval det innebär, blir det aldrig banalt. Jag tror till viss del det beror på den lilla slutna byn de bor i. När man har en handfull människor i sin egen ålder att välja på, och äktenskap är ett måste för att föra blodslinjerna vidare på, om man då dessutom råkar tillåta sig att bli förälskad är det inte lättvindigt. Man kan inte vända sig om nästa dag och hitta ett nytt objekt att beundra. Visst finns det mycket vidrigt i boken också, ibland detaljerat beskrivet, men det är inte däri man som läsare blir rädd. Det är snarare, som alltid, när hoppet ser ut att vara förlorat. När kärleken blir förnekad eller när väggarna är tunga av sten omkring en och dörren är reglad och låst.

Att Styxx förlag gjort ett så bra jobb med omslag, översättning och layout skadar verkligen inte heller. Jag kommer å det snaraste behöva införskaffa boken för att stilla ha-begäret. Och jag hoppas innerligt att de skyndar sig att översätta fortsättningarna i denna kommande trilogi och att de blir minst lika betagande.

”Månen strör glitter här och var.”

”Månen strör glitter här och var.”

Författare: Elisabeth Elmsén

Titel: Skimrande tårar och toner

Förlag: Norstedts

Utgivningsår: 1991

Sidantal: 31

Betyg: 2,5

Recensions-ex: Nej

”Förtrollande Mira, släpp ner lite stoft. 

Du underbara skira med solmogen doft.

My känner med ens att det luktar som mogna äpplen om hösten. Små, små stjärnor faller tyst över henne. Hon har blivit lika liten som Stora Björn.”

Så börjar Mys och Stora Björns resa på stjärnhimlen. I sitt sökande efter Lilla Björn möter de våra vanligaste stjärnbilder: himlavalvets kung Perseus och hans vackra drottning Andromeda, den gröna jägaren Orion, det vilda men snälla Lejonet – och till sist – Lilla Björn.

Jag var väldigt förtjust i denna när jag var liten, hemskt bra bok tyckte jag. Nu är det lite mer jaha… Jag har svårt att komma på vilken åldersgrupp den riktar sig till, kanske fyra till sex? För den kräver verkligen inte mycket av sin läsare och den har den klassiska sensmoralen att man inte skall vara dum mot andra för alla behövs.

Det är knappast en bok som fortfarande håller, till skillnad från tillexempel Elsa Beskows eller Ulf Starks (Ängeln och den blå hästen Ulf, inte Dårfinkar och Dönickar Ulf, jag gör nämligen en skillnad på honom) som jag fortfarande tycker lika mycket om att läsa nu som då. Denna bok är lite för sockersöt och allting är bulligt och gulligt och glittrar. Ingen dramatik alls. Vilket det skulle kunna vara med upplägget boken har.

Inte riktigt värt att läsa om den, inte ens bilderna tilltalade mig såvärst, men jag antar att den har något om man är i precis rätt ålder.

Trilogi recension.

Trilogi recension.

Författare: Maria Gripe

Titel: Tre trappor upp med hiss, Eget rum, Egna världar

Förlag: Bonnier Carlsen

Utgivningsår: 1991, 1992, 1994

Sidantal: 246, 263, 271

Betyg: 3,5

Recencions-ex: Nej

Det är år 1937. Lotten och hennes mamma har blivit lämnade ensamma. De äger ingenting och måste klara sig på egen hand. Tillfälligt har de bott ute på landet i en liten dragig vindskupa, där de inte varit särskilt välsedda. Men så söker mamma plats inne i stan, och de kommer till en stor våning i ett fint hus med hiss. Mamma får gärna ha Lotten boende hos sig, och hon börjar skolan inne i stan. En helt ny värld öppnar sig för henne. I familjen där mamma arbetar finns en flicka, något år äldre än Lotten. Hon heter Marion och anses vara ”besvärlig”. Mamma försöker av olika skäl hålla Lotten borta från Marion – liksom hon förbjuder henne att på egen hand ge sig ut i våningen. Lotten måste hålla sig inne i deras rum. Men det blir inte så lät eftersom Marion i hemlighet uppsöker Lotten… En viss roll spelar också en förmodligen stulen kattunge, Rosita, och en gosse vid namn Hjalmar.

Jag måste ha varit nio år gammal när jag först läste de här böckerna. Kanske yngre ändå. Men på insidan av Tre trappor upp med hiss har jag i alla fall glatt klistrat en exlibris och med snirkliga bokstäver präntat Clara 10 år. Och innan jag själv fick den hade jag lånat dem på biblioteket. De två andra böckerna har varit omöjliga att få tag i och det var först för några månader sedan jag hittade Eget rum. Jag började läsa om dem för några dagar sedan för jag hade ett svagt minne av att Marions pappa, Direktören, vankade av och ann i väntan på snö. Precis som jag gör. Och då var det dags tyckte jag.

Jag älskade dem verkligen när jag var yngre, hade jag varit tio år nu hade de fått en solklar femma. Och visst håller de fortfarande, språket är bra och de är spännande, men mycket beror det säkerligen på nostalgi. Det är lite för mycket kattprat om man inte har det som huvudintresse. Det är lite för mycket konspirerande mellan Lotten och Marion, och det är på tok för mycket förminskande av sig själv av Lottens mamma Elsa. Men det tyckte jag redan för alla dessa år sedan. Att Elsa borde göra lite mer vad hon vill och inte låta Lotten styra med henne så mycket.

Olga kommer för alltid vara något av en första bokförälskelse för mig och jag undrar i mitt stilla sinne om det är på grund av henne jag började färga håret rött. Hon framställs som något från en helt annan värld och har den absolut komplexaste personligheten i boken. De mörkaste hemligheterna och det gladaste skrattet. Jag hade hemskt gärna läst en bok ur hennes synvinkel också. För något jag älskar med de här böckerna, även om det också irriterar ihjäl mig också, är just att Olgas flesta hemligheter förblir hemliga även när serien är över. Även Direktören har jag alltid tyckt om trots att han framställs som den värsta pappan i världen. I alla fall den värsta Marion kan ha.

Så, kort sagt, det var värt att läsa om dem ändå. Trean speciellt med den fantastiska midsommarfesten. Och har man inte läst dem tidigare men älskar Skuggserien kan jag också tycka att det är värt det. Men annars är det tyvärr böcker som verkar gå de flesta obemärkt förbi.

”Dagsljuset avslöjade hur främlingarna vi hade delat en mörk bur med i sex veckor såg ut.”

”Dagsljuset avslöjade hur främlingarna vi hade delat en mörk bur med i sex veckor såg ut.”

Författare: Ruta Sepetys

Titel: Strimmor av hopp

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 352

Betyg: 5/5

Recensions-ex: Nej

Litauen 1941

Lina är precis som alla andra femtonåringar i Litauen, hon målar och tecknar och blir förälskad i pojkar. Tills en kväll när Sovjets hemliga polis slår in dörren och för bort familjen. Lina, hennes mamma och lillebror skiljs från pappan och tvingas upp i en smutsig tågvagn på väg mot ett fångläger i det kalla och ogästvänliga Sibirien. Här tvingas de att arbeta hårt under oumbärliga förhållanden och varje dag är en kamp för att överleva. 

Det är svåra år och det är bara deras viljestyrka, kärlek och hopp som får Lina och hennes familj att ta sig igenom dagarna. Men är det nog för att de ska överleva?

En av de första sakerna jag tänkte på med denna bok var hur lent papperet i den var, vilket brukar tänka betyder att förlaget verkligen tror på boken och ger ut med finare papperskvalité. Men det kanske bara är som jag inbillar mig. Kort där efter kom jag även att reflektera över hur pass välskriven den är. Det var länge sedan jag fick läsa en sådan. Karaktärerna är väl uppbyggda och känns verklighetstrogna, miljöbeskrivningarna är avskalade men talande. Och det är ett rent vackert språk också. Ingen slang och inga ”typ” bara för att det är en ungdomsbok. Inga ord som får det att klia i mig av obehag.

Det är en fullkomligt förfärlig historia som rullas upp när man läser denna, en för mig helt ny. Mycket har jag läst om andra världskriget från mängder av olika synvinklar. Men att Ryssland skickade människor till Sibirien hade jag verkligen ingen aning om. Och det är fruktansvärt många gånger. Men precis som titeln säger så finns det strimmor av hopp. Linas mamma Elena är ofta den mest fantastiska människan i hela världen och flera gånger tänkte jag att finns det ingenting den människan inte är beredd att göra? Antagligen inte. Lina, hur mycket jag än kan förstå henne, irriterar mig ibland. Allt är så svart och vitt för henne. När hon väl har upptäckt vad det är, för på grund av hennes konstnärliga själ är det mycket som går henne förbi. Men det är också skönt att ha en som henne ibland i sådana här berättelser. Någon som inte slår tillbaka med hela sitt väsen hela tiden, även om hon gör det absolut ibland. Någon som trots att hon är utmärglad och fryser ändå vill måla. Som också tillåter sig att göra det.

Det är en fantastisk bok som griper tag och inte släpper på ett bra tag. Det enda jag har att invända med denna bok är att den slutade lite väl tvärt. Jag hade velat veta mer, hur gick det sedan? Det är i och för sig ett bra slut för en uppföljare och det hoppas jag också att det blir, även om jag inte har kunnat finna ut någonting om det skall bli det. Läs denna bok, läs den för dina barn och läs den för dina skolelever. Jag hittade denna länk där författaren berättar om boken och hur den kom till men där finns även diskussionsunderlag om man vill engagera hela sin skolklass i den. Läs bara läs.

Tänk om varje dag börjar med att du glömt allt du gjorde igår

Tänk om varje dag börjar med att du glömt allt du gjorde igår

Författare: Cat Patrick

Titel: När jag vaknar finns du inte

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 255

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Varje kväll när sextonåriga London Lane går och lägger sig suddas hennes minnen av vad som hänt under dagen ut. Kvar blir bara minnen av framtiden, korta bildsekvenser som flimrar förbi. Synen av en begravning får henne ur balans. Vems död är det hon bevittnar? Sin egen? Eller nye pojkvännens? Och varför finns han inte med i hennes framtid?

London inser att hon är tvungen att gräva i det förflutna. Varför försvann hennes minne när hon var fem? Vad var det egentligen som hände då?

Jag hade sett fram emot denna bok ett tag. Det är märkligt ändå att jag kunde göra det. Jag har aldrig läst författaren förut. Inte läst baksidestexten och inte läst allt för ingående om den på internet. Men jag hade format en bild om den ändå om att den skulle vara bra. Jag antar också att jag är allt för svag för bra titlar. Och det var en bra bok. Men den levde inte alls upp till förväntningarna.

Det jag hade förväntat mig var något hjärtslitande om hur hon varje eviga natt glömde bort mannen hon älskade och alla problem det medförde och så vidare och gråt och skrik och tonårspanik, ni förstår vad jag menar. Visserligen innehöll den en del av det också. Men kärleken tycks London klara galant. Det är mer på hemmaplan det är problem. Tvister med mamma och saknaden av sin pappa. Oron för bästa vännen och så vidare.

Jag tycker verkligen om idéen med att hon glömmer gårdagen och minns framtiden, men bortsett från det där med framtiden och att London är 16 inte 30+ tycker jag den påminner lite väl mycket om den där Adam Sandler filmen 50 first dates. Karaktärerna känns ibland lika platta som i den filmen också. Även om det finns spänningshöjandemoment och twistar här och där.

Även om jag inte var överförtjust i boken såhär i efterhand, med fokus på att den lämnade mig näst intill oberörd, var den ändå trevligt tidsfördriv så länge det varade. Jag ångrar inte att jag läste den men jag hade klarat mig lika bra utan den också.

”…hon träffar ju pojkar hela tiden, trots sina tjocka ben!”

”…hon träffar ju pojkar hela tiden, trots sina tjocka ben!”

Författare: Barbro Lindgren

Titel: JättehemligtVärldshemligt, Blanden Brinner

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 1985, 1983, 1990

Sidantal: 144, 101, 93

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Detta får bli en kort recension. För jag vill inte prata illa om den. För egentligen tycker jag inte om den, gjorde aldrig det när jag läste den för flera år sedan heller. Och det färgar självklart av sig. Nu däremot, kan jag se bitar jag tycker om. Efterorden tycker jag märkligt nog om mycket mer än själva böckerna. Så mycket till och med att jag, när jag var på Akademibokhandeln, tjyvläste de nyskrivna som Barbo skrev till de nya utgåvorna som kom förra året. För övrigt skulle jag mycket hellre villa ha de utgåvorna för så länge jag kan minnas har jag stört mig på dessa tre. Enda sättet att se att de hör ihop i en serie är genom titelns textsnitt. Ingenting i form eller utförande annars.

Det jag ogillar mest är detta eviga hoppande mellan tankegångar. Och ja, mina dagböcker i den åldern innehöll absolut en hel del av sådant också, men skulle jag få för mig att publicera dem så skulle jag försöka staka upp det en aning i alla fall. Och Barbro säger ju själv att vissa saker dragits bort och vissa lagts till i böckerna, så varför inte städa upp när hon ändå håller på?

Jajaja. Vissa saker är fantastiska ändå. Som att när hon får en barndepression, på den tiden, och folk verkligen accepterar det. Hon får må dåligt och gråta och bara ligga och stirra i väggen och slipper gå till skolan. Det är inte någon som skriker på henne och tycker att hon skall bita ihop eller liknande. Hon får känna precis det hon känner. Och det händer flera gånger om liknande saker i böckerna. Men jag vill inte berätta för mycket. Däremot kommer jag alltid undra vad som hände med Kjellegubben.

”Han liknade en Satan som kämpar för någon förlorad, ond sak, eller en general som har kommit tillbaka från en misslyckad invasion.”

”Han liknade en Satan som kämpar för någon förlorad, ond sak, eller en general som har kommit tillbaka från en misslyckad invasion.”

Författare: Ray Bradbury

Titel: Den illustrerade mannen

Förlag: Pan/Norstedts

Utgivningsår: 1968

Sidantal: 215

Betyg: 5/5

Recensions-ex: Nej

Bilderna rörde på sig, var och en i tur och ordning, var och en under en minut eller ett par. Där i månskenet utspelades varje litet drama med de klirrande tankarna och de fjärran havsrösterna. Om det tog en timme eller tre timmar innan alla dramerna tog slut skulle vara svårt att säga. Jag vet bara att jag låg trollbunden och inte rörde mig, medan stjärnorna välvde runt himlen. 

Arton illustrationer, arton berättelser. Jag räknade dem en efter en. Först fästes mina ögon på en scen, ett stort hus med två människor i. Jag såg en flock gamar uppe på en brinnande köttfärgad himmel, jag såg gula lejon och jag hörde röster.

Den första illustrationen skälvde och vaknade till liv. 

Bradbury. Mitt hjärta kommer alltid slå lite hårdare för honom. Denna bok är bara ett ytterligare bevis på varför. Han skriver på ett vis som gör att hela boken känns som en smekning. Och alltid blir jag lika förtivlat vemodig och ledsen. Även fast det är så förbannat fint. Den illustrerade mannen gör mig inte lika sorgsen som Solens gyllene äpplen, men mer än Fahrenheit 451. Det är något i hans språk och hans berättelser som gör mig evigt svag i hjärtat.

Nå, boken handlar om en runtstrykande man som en kväll träffar en likasinnad man. Denne har kroppen täckt med illustrationer, inte tatueringar, utan illustrationer som spelar upp scener på hans kropp. Som små, små filmer över hela kroppen. Detta är alltså ramberättelsen, och när männen lägger sig i gräset för att sova tittar den mannen på Den illustrerade mannens illustrationer, ser alla historier uppspelas vilket rent formmässigt blir till de arton noveller består av.

Alla novellerna är helt ljuvliga, även om framtiden ibland kan se för mörk ut. Min favorit måste dock vara De landsflyktiga och novellen efter den, Ingen särskild morgon eller kväll, har den mest hjärtslitande dialog;

”Det är inte samma sak, din idiot”, sade Hitchcock plötsligt. Det låg en antydan till ilska i rösten. ”Se den, menar jag. Jag har alltid varit sån. När jag är i Boston, är New York dött och begravet. När jag är i New York, är Boston dött och begravet. När jag inte träffar en människa på fjorton dar, är hon död och begraven. När hon kommer gående på gatan, så är det ta mig tusan en uppståndelse från de döda. Jag dansar nära på, så glad blir jag över att få se henne. Åtminstone gjorde jag det förr. Numera dansar jag inte. Jag tittar bara. Och när hon sen går sin väg, är hon död igen.”

Clemens skrattade. ”Det kommer sig helt enkelt av att din hjärna fungerar på en primitiv nivå. Du kan inte hålla fast saker och ting. Du har ingen fantasi, Hitchcock. Du måste lära dig att minnas.”

”Varför skulle jag minnas sånt som jag inte har någon användning för?” sade Hitchcock, och hans ögon var uppspärrade och stirrade fortfarande ut i rymden. ”Jag är en praktisk man. Om Jorden inte längre finns här, så att jag kan gå på den, vill du då att jag skall gå på ett minne? Det gör ont. Som min far sa en gång – minnen är som piggsvin. Åt helvete med dem! Man ska hålla sig borta från dem. Man blir olycklig av dem. De stör en i arbetet. De får en att gråta.”

”Jag går på Jorden just nu”, sade Clemens och kisade för sig själv och blåste ut rök.

”Du sparkar på piggsvin. Längre fram i dag kommer du att inte ha nån aprit vid lunchen och då undrar du vad det beror på” sade Hitchcock med död röst. ”Och det kommer att bero på att du har foten full med svidande piggsvinssvansar. Åt helvete med sånt! Om jag inte kan dricka det, nypa det, slå det eller ligga på det, så släng ut det i solen, säger jag. jag är död för Joden. Den är död för mig. Det finns ingen i New York som gråter över mig ikväll. Strunt i New York. Här finns det inga årstider, vinter och sommar är försvunna. Det är vår och höst också. Det är ingen särskild kväll eller morgon; det är rymd och rymd. Det enda som existerar just nu är du och jag och det här rymdskeppet. Och det enda som jag är säker på är mig själv. Det är alltihop.

Clemens låtsades inte om hans ord. ”Just nu sticker jag in ett mynt i springan på telefonen”, sade han och härmade rörelsen med ett långsamt leende. ”Och ringer till min flicka i Evanston. Hallå, Barbara!”

Raketen seglade vidare genom rymden.”

Ni förstår. Det är så bra och det är så fantastiskt. Rakt igenom strålande bok. Läs den. Tyvärr har min utgåva inte alls det fina omslaget som jag har som bild här, skall byta till den mörkdassiga bilden jag faktiskt har när jag kommer hem till kameran.

”Hon tänder också cigaretten till honom, böjer sig fram så att håret, om hon hade hår, skulle kittla honom i ansiktet.”

”Hon tänder också cigaretten till honom, böjer sig fram så att håret, om hon hade hår, skulle kittla honom i ansiktet.”

Författare: Björn Sortland

Titel: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?

Förlag: X Publishing

Utgivningsår: 2008

Sidantal: 125

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Kärleken ska vara en början. På Livet. Den ska vara längtan och hopp och självlysande bilder av framtiden. Speciellt som man är 19 år och kär för första gången.

När Markus förälskar sig i Ingrid blir kärleken vägen mot slutet. För Ingrid är sjuk, och hon blir allt sämre i takt med att förhållandet djupnar. Deras framtidsbild blir en enda, och det är döden. 

Jag älskar denna titel. Bara den gav boken ett extra poäng. Utan den hade boken bara fått en tvåa. För den är helt enkelt inte så bra som jag hade trott. Jag tänkte med att en sådan titel, och sådan handling det beskrivs om på baksidan så måste den vara bra. Den föll tyvärr platt för mig. Trots att det är kärlek, trots att det gör ont, trots titeln och trots att den är fragmentalisk. Det är ju det jag tycker om och det jag vill ha.

Det känns som om Sortland vill skriva en modern Love story, och inte heller den tog sig inte hela vägen för mig. Eller, för den delen, en modern Turkisk konfekt, som jag i stället älskade. Jag har inga problem med att det är korta texter men jag tycker Sortland kunde ha valt ut vilka ögonblick han vill skriva ned antar jag, för även om jag anar kärleken så är min sympati och empati för karaktärerna. Det kanske går för fort. Jag vill veta mer och grotta ned mig i smärtan och kärleken och ovissheten och hur extremt jävla hemskt det är. Men nej.

Missförstå mig rätt, det är inte en dålig bok, det finns meningar helt ljuvliga, men jag vill och behöver mer. Egentligen behöver de inte vara i ren massa jag behöver mer, för jag tycker som jag tidigare om tunna böcker otroligt mycket, men något mer behövs ändå.

Recensioner x2.

Recensioner x2.

Det var ett tag sedan nu igen. Har tänkt att skriva i flera dagar nu däremot och har mycket bra på gång och hoppas att tiden skall finnas som jag vill, men nuså. Jag har läst två ungdomsböcker direkt efter varandra som kanske inte har mycket mer gemensamt än att de är just ungdomsböcker men något mer är det ändå, så jag slår ihop recensionerna och hoppas på så vis också att jag spoilar de båda så lite som möjligt.

Författare: Cassandra Clare

Titel: City of Bones

Förlag: Margaret K. McElderry Books

Utgivningsår: 2008

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Their hidden world is about to be revealed….

When fifteen-year-old Clary Fray heads out to the Pandemonium Club in New York City, she hardly expects to witness a murder — much less a murder committed by three teenagers covered with strange tattoos and brandishing bizarre weapons. Clary knows she should call the police, but it’s hard to explain a murder when the body disappears into thin air and the murderers are invisible to everyone but Clary.

Equally startled by her ability to see them, the murderers explain themselves as Shadowhunters: a secret tribe of warriors dedicated to ridding the earth of demons. Within twenty-four hours, Clary’s mother disappears and Clary herself is almost killed by a grotesque demon. But why would demons be interested in ordinary mundanes like Clary and her mother? And how did Clary suddenly get the Sight? The Shadowhunters would like to know….

Författare: Holly Black

Titel: Den vita katten

Förlag: B. Wahlströms

Utgivningsår: 2011

Sidantal: 282

Betyg: 2/5

Recensions-ex: Nej

Cassel Sharpe kommer från en släkt som i århundraden kunnat manipulera känslor, minnen, lycka och död – de är berörare. Beröring är olagligt, vilket gör dem alla till brottslingar. Men Cassel, som är den yngste sonen till en känsloberörare, har inte den förmågan. Hans mörka hemlighet är av en annan sort – för tre år sedan dödade han sin bästa vän Lila.Bit för bit börjar Cassel pussla ihop trassliga minnesfragment, och med det uppdagas en konspiration långt mer komplicerad och farlig än han kunnat ana.

Först hade jag tänkt att ge båda en trea i betyg, om vi tar det bakvänt och pratar om det först, men nu kom jag på att jag gillade ju verkligen City of Bones mer än Den vita katten men jag gillade inte City of Bones tillräckligt för en fyra, så Den vita katten fick brutalt poängavdrag. I stort sett är det egentligen inga dåliga böcker, jag förstår att många tycker om dem. Kanske är det hypen som gör att jag inte tyckte någon av dem levde upp till förväntningarna, jag vet inte riktigt.

City of Bones trodde jag att jag skulle älska, jag trodde att jag skulle få en ny serie att älska i stil med min Vampire Academy kärlek men det tog sig inte riktigt hela vägen. Men. Det är första delen, vilket jag har överseende med. Clare har ändå med denna bok byggt en redig grund som jag tror att något stort sedan kan följa. Vissa pyttesaker kunde störa mig, upprepande användning av ord och såvidare. Men annars har jag egentligen inget att motsäga mig rent strukturellt, Clares språk är bra och känns trovärdigt, och jag älskar gnabbandet som Clary har med egentligen alla andra karaktärer. Början var lite långsam men sedan blev det sträckläsning i mitten för att dala av till mättnad i slutet där handlingen inte gick som jag ville. Men den fick mig alla fall att reagera, boken i stort alltså, jag tänker fortfarande på den, till skillnad från Den vita katten men det kommer jag till senare. Jag försöker göra mitt bästa nu för att inte avslöja något så jag säger inte mer. Även om jag inte var helsåld kommer jag i alla fall att ge uppföljaren City of Glass en chans. Det förtjänar den absolut.

Den vita katten. Den var inte dålig. Men den var inte bra. Det känns som om jag kunde ha låtit bli att läsa den helt. Den berörde inte för fem öre fastän den hade möjligheter till att göra det. Jag vet inte. Något med mig och denna bok klaffade verkligen inte och tillslut sträckläste jag den bara för att ha den läst och i efterhand känns det som om jag lika gärna kunde ha struntat i att läsa den alls för den gav ingenting. Det enda radikala med denna bok är att förlaget skriver på baksidan ”Holly Black har skrivit en sexig och provocerande noir-thriller som inte lämnar någon oberörd”. Den vita katten lämnade mig fullkomligt oberörd och jag vill smälla baksidetextförfattaren i bakhuvudet med en tidning för falsk marknadsföring.

”’Du har ett födelsemärke på magen’, viskade han mjukt. ’Det ser ut som en fjäril.'”

”’Du har ett födelsemärke på magen’, viskade han mjukt. ’Det ser ut som en fjäril.'”

Författare: Gemma Malley

Titel: Oönskad

Förlag: B.Wahlströms

Utgivningsår: 2009

Sidantal: 279

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Jag heter Anna och jag borde inte vara här. Jag borde inte existera. Men det gör jag.

Det är år 2140 och ett nytt läkemedel har gjort det möjligt att leva för alltid. Men det har också gjort att barn är oönskade på jorden. Alla som tar läkemedlet får skriva på en förkunnelse om att aldrig skaffa barn. Gör de det ändå tas barnet ifrån dem för att uppfostras på anstalt till ett liv som slav.

Anna är ett sådant barn, övertygad om sin egen ovärdighet. Men så träffar hon Peter som målar upp en alternativ verklighet. Har hon rätt att leva? Kan hon fly sitt liv som oönskad? Vågar hon följa Peter?

Jag vet inte riktigt var jag skall börja med denna bok, idén är helt klart slående. Folk lever och lever och att skaffa barn har därför helt förbjudits då Jorden och dess resurser helt enkelt inte kan föda hur många som helst. All good there, så att säga. Bra koncept. Och det börjar bra. Anna är fullkomligt övertygad om sin egen ovärdighet, att hennes existens förstör för andra. Så hon gör det till sin mission att vara den bästa Oönskade som någonsin funnits. Och i början funkar det, men sen, jag tror att det går lite för snabbt för mig. Jag vill att Malley skall dra ut på det ännu mera. Mer detaljer, gå ännu lite djupare. Man kan lätt räkna ut hur boken skall rulla fram, och det i sig gör mig inte så mycket, men jag hade velat veta mer under vägen. Vissa segment känns lite rykta ur luften också, först verkar de oönskade barnen relativt normala, under omständigheterna alltså, och sedan från ingenstans blir de till vidriga människor som leker rent obehagliga lekar med varandra. Just lekarna i sig måste jag säga att Malley beskriver skickligt då det var otrevligt att läsa om dem, men jag hade velat ha lite upptakt till att de var kapabla till sådana saker tidigare. Nu kändes det lite rykt ur luften.

Det finns ett par intressanta sidospår i boken också som jag tyvärr tycker får mer djup än historien om Anna i sig. Hade Malley slängt in kanske hundra sidor till och verkligen grottat ned sig i Annas tvivel eller för den delen övertygelse i början hade det verkat trovärdigare. Men ändå, det går i alla fall. Slutet har jag egentligen ingenting emot, men utan att säga för mycket, så anser jag att det verkligen var lite knall och fall, slutspursch gånger tusen. Efter lite googlande har jag dock märkt att det i skrivande stund är en trilogi, senaste delen kom ut 2010 så jag kanske får ut mer av fortsättningarna. För jag kan absolut tänka mig att läsa fortsättningarna trots de brister jag fann i Oönskad. Tillskillnad från tillexempel Fulsom jag inte uppskattade för fem öre och inte kommer läsa fortsättningarna till, tror jag ändå att både författaren och karaktärerna kan utvecklas i och med en fortsättning och det är alltid något.