Browsed by
Kategori: Augustpriset

Vinterns böcker – barn- och bilderböcker.

Vinterns böcker – barn- och bilderböcker.

Nu skulle en kunna tro att jag tagit ett helt orimligt långt jullov, med tanke på tystnaden här. Det har jag inte. Saker har HOPAT sig. Nu vill jag vända blad och gå vidare. Jag har sagt upp mig, och skaffat nya frilansuppdrag, och tänkte berätta mer om det snart, om ni vill läsa? Men först tänkte jag att vi sak riva igenom några av vinterns finaste böcker, vi börjar med dem för lite yngre kids.

BILDERBÖCKER:

Fågelfesten av Alice Lima de Faria (Natur&Kultur, 2017) var en av de mest oväntade och roliga böcker jag läste förra året. Det är en stor och rejäl bilderbok, lite längre än brukligt. Den handlar om kompisarna Flopps och Mark, en fladdermus och en lysmask som varit oåtskiljiga. Nu är bara den ena bjuden på fåglarnas kalas, och givetvis blir det hemskt då. Men inte alls på det vis jag har väntat mig. Illustrationerna är dessutom fantastiska.

Fler och fler av Èlisa Géhin (Urax förlag, 2017) är också otroligt estetiskt tilltalande bok. Den är som en litet vitsigare pekbok, av en som kombinerad associations- och steg-för-stegprincip. Det börjar med ett träd, och blir en skog. En droppe blir moln som blir en himmel. Stjärna blir natt blir rymden och så vidare. Det är trefärgstryck och illustrationerna är naivistiska och tydliga. Så väl yngre nybörjarläsare som den som vill gissa vas nästa steg ska bli har lycka i denna bok, som dessutom är längre än förväntat med sina 78 sidor.

Om dagen tar slut av Lisa Hyder och Per Gustavsson (Opal, 2017) var en av de Augustnominerade böckerna. Det är en fin bok om en person som oroar sig för att världen ska gå under, vad kommer då att ske? Hur går det till? Vad händer när en dör, och så vidare. En mycket finstämd bok som tar upp stora ämnen utan att bli för deprimerande. Hyder och Gustavsson är en fin kombo här, och boken skiljer sig ändå nämnvärt från deras tidigare verk – som i bådas fall har en lättsammare ton. Här syns också prov på hur väl Per Gustavsson kan illustrera realistiskt, vilket är fint att få se.

Sagor om natten av Almapristagaren Kitty Crowther är precis som det låter – nattsagor. De är inte den typiska läggdagsboken vi har att göra med här, utan lilla björn har blivit lovad att få höra tre sagor innan det är dags att sova. Sagorna i sig är uppfriskande och fint skrivna, men det som verkligen golvar mig är Crowthers illustrationer – och kanske främst den oväntade paletten. Allt det ljuvliga rosa, som kanske först tycks omöjligt, men sedan minns en att det är ju exakt i den tonen en skymning går. En fullständig fröjd som är svårt att se sig mätt på.

Kungen och drottningen av Eva Lindström (Alfabeta, 2017) är en av de första böckerna hon gjort på flera år som inte blivit Augustnominerad – hon håller dessutom rekordet med flest nomineringar. Denna bok är absolut inte sämre än hennes andra verk, utan håller samma fina, lite märkliga ton. Illustrationerna är karga och sparsmakade, på det sätt en förväntar sig att en Lindström-bok ska vara, med stora vida miljöer. Denna gång möter vi en häst som ”kommer gående utan anledning”. Och så Maj och Lennart, som tar hand om hästen för ett ögonblick, innan vi vänder blad och inser att boken är slut igen. Sådär som det brukar vara hos Eva Lindström, korta nedslag och ögonblicksbilder.

Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbågde (Alfabeta, 2017) däremot, den fick en nominering. Det är ett exempel på när vardagsrealismen i bilderböcker är som allra bäst. Den korta historien utspelar sig bara vid ett köksbord, men ändå skall ett helt krig vinnas. Stor igenkänningsfaktor där syskonrelationen är spot on.

Vem ser Dim? av Maria Nilsson Thore (Bonnier Carlsen, 2017) är ännu ett exempel på Nilsson Thores fantastiska världsbyggande. Miljöerna och uttryckssättet påminner om Sven Nordqvists men är lite mindre röriga, tonerna lite ljusare. I denna bok träffar vi djuret Dim som har problem med att han inte syns. Estetiskt först tankarna till Trolltider, men här finns också något helt eget.

Två av de finare julböckerna förra året stod Modernista för, Charles Dickens En julsaga och Julaftonsnatt av Clement Clarke Moore. Tyvärr kom de ut väldigt nära jul, så de kanske inte hanns läsas i tid av många. Detta är dock absoluta klassiker som kommer leva år efter år så att köpa nu och lägga undan är ingen dum idé. Alla känner väl Dickens saga, som ständigt parafraseras, här har en originalet. I bilderboksform, vilket kanske kräver väl mycket av den i ärlighet väldigt långa texten, men de fantastiska illustrationerna väger upp. En ska dock vara beredd på att denna bok inte läses i en sittning.

Vill en däremot ha en kortare godnattsaga är Julaftonsnatt perfekt. Boken, som är skriven av Clement Clarke More och illustrerad av Jessie Willcox Smith (Modernista, 2017), är också en riktig klassiker. Det är en otroligt lyxig utgåva Modernista har gett ut, med tyngd i papperet och en luftig sättning. Anfangerna sätter tonen för varje sida och Willcox Smiths originalillustrationer får verkligen ta plats. Hennes stil påminner om såväl Beatrix Potter som Arthur Rackham. Utan att ha läst originalet så tycker jag också att den svenska översättningen flyter på fint, trots att rim kan vara så svårt att få till. En fin julbilderbok som passar lika bra att låta ligga framme.

Jättejättebråttom av Ebba Forslind (Urax, 2017) är en fin och mysig bilderbok, med en lite sorglig underton. Den handlar om en mamma och ett barn, som till synes bor själva, fast visserligen i ett hus är det både bor vuxna tjejer och katter med bärnamn, men någon annan förälder eller syskon syns inte till. De har försovit sig. Trots att det varken är lördag eller söndag, så nu blir det jättebråttom. Jag tyckte så mycket om denna bok, som för övrigt är Ebba Forslins debut. Illustrationerna är mjuka och ser ut att vara gjorda i krita, och texten är poetisk. För den vuxne läsaren finns det dessutom extra mycket fint och hjärtskärande att lägga märke till. Jag hoppas verkligen att Forslind forsätter skapa bilderböcker, och ser fram emot att läsa kommande.

Alla frågar sig varför av Eva Susso och Annan Höglund (Lilla Piratförlaget, 2017) är mer av faktabokstuk än regelrätt bilderbok. Den passar dock lika bra som högläsning som att låta vetgiriga djupdyka i. Boken belyser existensiella frågor och filosofiska begrepp, och med finstämd ton och fantastiska illustrationer lyckas boken mycket väl med sitt uppdrag. Att boken är till sin storlek är stor och tar barnens verklighet på allvar ger den extra poäng. De olika citaten av filosofer, porträtterade som ansikten på djurkroppar, likaså.

Odd är ett ägg av Lisa Aisato (Bonnier Carlsen, 2017) är en ljuvlig bok om att våga leva och vara sig själv, eller slå sig fri som Elsa sjuger. Odd har ett ägghuvud, och även om vi vuxenläsare kan se det som en parafras för hans blyghet, så manifesterar den sig också i illustrationerna. Odds huvud är faktiskt ett ägg. Och han vågar inte göra någonting av rädsla för att krossas. Som säkert ni förstår är denna en bok om personlig utveckling för barn i skolålder, och även om likheterna i grundhistorien är stora med britternas Humpty Dumpty-karaktär, då gör det mycket mer finstämt här.

Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg (Mirando, 2017) inte bara nominerades till utan vann Augustpriset i kategorin barn- och ungdom. Och det är inte konstigt för det är en fullständigt fantastisk bok. Det är en längre bilderbok som riktar sig till lite äldre barn, med relativt mycket text och som handlar om konstnären Berta Hanssons uppväxt. Med ett poetiskt språk och fantastiska illustrationer är den ett ypperligt tillfälle att lära sig mer om ett kvinnoliv en kanske inte haft så bra koll på innan.

Det osynliga barnet och Granen av Tove Jansson (Förlaget, 2017) är en mininovellsamling bestående av just dem. Novellerna är tryckta i litet format, med fantastiskt omslag och passar i varje jackficka – och säljs till förmån för Oxfams arbete för flickor runt om i världen. Så fin, så bra historier, köpte denna till så många i julklapp. En perfekt introduktion till Muminvärlden då den också innehåller ett ABC.

Trolltider av Maria Gripe och Hans Gripe (Modernista, 2017) är en rolig bok! Speciellt för den som har sett julkalendetn, då denna delger sidohistorier som inte riktigt kommer med i kalendern. Boken handlar om när Kleva stjäl lördagsgodis från de stora, eller kanske främst Ulrika då. Ulrika och Vätten vet att Kleva gör det, men stoppar henne inte, det är ju trots allt modigt att någon så liten som Kleva ens törs. Boken är tydligt skapad efter julkalendern, vilket syns tydligt på Hans Gripes illustrationer, men det gör den inte mindre trevlig för det. Ett fint besök bland småfolk.

Låtsasheten av Nathalie Ruejas Jonson (Urax förlag, 2017) är också en debut, och ännu en stark sådan. Den handlar om en person, som bråkar med pratet. Pratet blir här porträtterad av en större hund, kanske en grand danios till och med. Pratet vill vara med och när och bestämma och göra sig hörd och leva om men personen vill inte. Så hen flyr till Låtsasheten, där hen själv får bestämma över orden. En träffande bok om hur det känns när alla kräver saker av en, och som är applicerbar på mycket mer än möjlig intro/extrovertism.

KAPITELBÖCKER

Haj-Jenny av Lisa Lundmark och med illustrationer av Charlotte Ramel (Natur&Kultur, 2017) är en efterlängtad mellanåldersbok. Jag gillar alla mellanåldersböcker där barn verkligen få ha en utvecklad karaktär, med eget humör och med preferenser. Många av de stora bokserierna, som tillexempel de om Lasse-Maja riktar ju sig till denna åldersgrupp, och även om de med är fina, så är fokuset där på en händelse – ett brott som ska lösas, vilket gör att karaktärerna och deras utveckling får spela andra fiolen, eller bli helt statiska. Här däremot är det runda karaktärer som gäller! Jenny tycker om att läsa om hajar, och att inte bli störd. Morfar däremot, vill bli störd. Så fin bok, och dessutom en debut, som verkligen sätter fingret på hur mångfacetterat ensamhet är.

Den förskräckliga historien om lilla hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson (Lilla Piratförlaget, 2017) var också en av de Augustnominerade böckerna förra året. Detta är en mysrysig gorerik skräckhistoria att jämföra med tillexempel de om familjen Addams eller Edward Goreys böcker. Kombinationen Ollmark+Gustavsson tycktes mig först otippad, då Lena Ollmark verkligen fokuserat på just skräck i sitt författarskap medan Per Gustavsson ju främst är känd för sina böcker om Prinsessan. Dock måste jag säga att detta var en match made in heaven, boken är rolig och illustrationerna kompleterar berättelsen mycket fint. Den känns också som ytterligare ett tecken på hur Gustavssons illustrationer utvecklas så det ska bli spännande att se hur det tar sig framåt.

Zoo – virala genier av Kaj Korkea-Aho och Ted Forsström (Förlaget, 2017) är en rolig bok, med tydlig inspiration av Dagbok för mina fans. Utan att ha läst den senare nämnda tror jag dock denna riktar sig till något äldre barn. Denna bok är dessutom skriven som en envägsmailkonversation, och inte som en dagbok. Atlas går i högstadiet och hans kompis Elliott har just flyttat i från honom, så det är till han Elliott skriver. Och medan skolkompisen Justus har blivit en viralsuccé kämpar Atlas på med sin webbserie. Jag väljer oftast bort böcker vars syfte är att vara roliga, men denna tycker jag var fin. På Bokmässan hörde jag också dessa författare berätta om boken, och de var så himla goa. De var inte alls grabbiga eller skräniga och det tycker jag märks i bokens ton också.

Försvunnen av Camilla Lagerqvist är en spännande historisk roman om ämnen som aldrig får glömmas bort. Den handlar om Disa som tvångsförflyttats till ett barnhem för resandefolk ska omhändertas. Disas morfar brukade dock besöka henne ändå, men en dag kommer han inte. Disa bestämmer sig för att ta reda på vart han tagit vägen och alla spår leder till rasbiologiska institutet. Jag tänker mig att denna bok är en perfekt högläsningsbok, så väl i klass som för barnen en har runt omkring sig. Kanske dock inte innan just läggdags då, även om den inte är läskig, så framkommer så mycket av människans grymheter i denna som måste pratas om, och som en kanske inte vill tänka på just innan läggdags. Skicklig historieskildring av Camilla Lagerqvist och första delen i en serie om Disa, som följdes upp av Vittnet innan 2017 tog slut, och som snart får en tredje del i Bortförda.

FAKTABÖCKER

Godnattsagor för rebelltjejer av Elena Favalli och Francesca Cavallo (Max Ström, 2017) var en av förra årets absolut mest hypeade böcker, och kom till under rask takt och lika raskt fanns den snart på varje språk och i varje hem. Boken har som ambition att vara ”100 berättelser om fantastiska kvinnor” vilket i kombination med just ”sagor” kanske ger en något felaktig bild. Detta är inte 100 godnattsagor, det är inte sagor alls. Men absolut, vi får här lära oss om 100 olika kvinnor Både kända som Ada Lovelace och Joan Jett, men också mer okända som Mary Anning och Claudia Ruggerini. Just produktionstakten kan märkas i texten i stort, och till viss del i översättningen, även om jag förstått att det skulle bli bättre i kommande utgåvor. Jag tycker det är en jätteviktig bok, och ett fantastiskt porättgalleri – inte bara av de kvinnor som visas, utan också av de 60 kvinnliga konstnärer som gemensamt illustrerat dessa. Men, jag tycker det är tråkigt att varje uppslaga försöks skrivas som en saga ändå, och börjar med saker som ”En gång i tiden …”, ”Det var en gång …” och dylikt, vilket jag tycker väsenskiljer personerna från läsaren. Dessutom vill jag ha ett allvarligare grepp, mer text, mer renodlad fakta. Inte att varje kvinnoliv ska kokas ned till en kortkort berättelse om en sida. Med det sagt är det dock en skatt, och en fantastisk introduktion till 100 kvinnor alla bör veta mer om.

I mitt hjärta finns du kvar av Jennie Persson och Elin Lindell (Natur&Kultur, 2017) är ännu en av de finare faktabökerna förlaget gett ut, där tidigare delar handlat om såväl feminism som skilsmässor. Nu benar Jennie Persson ut sorg, fint ackopangerat av Elin Lindells illustrationer. Här finns fakta vad sorg faktiskt är (en reaktion på förlust), hur begravningar går till, ordlista för döden och vad som händer i kroppen när en dör. En bok som egentligen alla borde läsa, för att vara beredd och ha verktygen när en drabbas av sorg, vilket ju tyvärr är något vi alla gör, oavsett ålder.

Tidsresan av Peter Goes (Alfabeta, 2017) är precis som det låter – en tidsresa. Det är en stor bok, både rent fysiskt då den mäter 17×27 cm och väger väl över ett kilo, men också stor i vad den har för anspråk att göra. Hela boken är en lång tidsresa som börjar i förhistorisk tid, närmare bestämt i livets ursprung, och slutar i vår samtid? Varje uppslag är ett nedslag i historien och det är ett myller av fakta, sådant jag aldrig vetat förr, sådant jag glömt och sådant jag faktiskt kan. Estetiskt sätt älskar jag trefärgstrycken, och tycker den valda paletten är fin, illustrationerna berikar verkligen upplevelsen. En fin bok att ha

Sist men inte minst klämde jag även in Houseplants and hotsause av Sally Nixon här, även om den inte är en barnbok. Men då den bygger på en riktigt klassisk barnbok, Where’s Waldo av Martin Handford, så fick den vara med. Sally är en av mina favoritkonstnärer och någon jag följt på Instagram i flera år. Hennes konst består så gott som uteslutande av kvinnor. Kvinnor som gör saker helt obrytt om vem som betraktar dem, betraktaren är inte ens en del av verken. Heller inte män. Och bejublande nog inte en del av denna bok heller. De karaktärer som skulle kunna kodas som cis-män är utan pardon bortvända läsaren, de ska inte få våran uppmärksamhet. Men i övrigt gäller det att vara vaken, att söka och hitta, precis som i de klassika Waldo-böckerna.

Böckerna jag skriver om är ibland mottagna från förlagen som recensions-ex.
Åsikterna är dock, som alltid, mina egna.

Augustpriset 2017: De nominerade

Augustpriset 2017: De nominerade

Jag tänkte att vi kunde titta närmre på barn- och ungdomsböckerna som är nominerade till Augustpriset. Totalt handlar det som sex böcker, som alltid. De jag tippade på skulle bli nominerade kan ni läsa om här. Det var inte många rätt gissningar, men det visar bara vilket svårt jobb nomineringsgruppen har, när det årligen kommer ut så många fina böcker. Dessa är nominerade i år:

För att väcka hon som drömmer av Johanna Nilsson, (Rabén&Sjögren). Josefine är tretton, har inga kompisar, är troende och har en värld som rasar när mamma blir sjuk i cancer. Blev nominerad för ”Johanna Nilssons skimrande vackra och täta prosa i För att väcka hon som drömmer utspelar sig i 1980-talets utkants-Sverige med referenser till både AIDS och Livets Ord, men bjuder total läsnärvaro här och nu”.

Anrop från inre rymden av Elin Nilsson, (Alfabeta). En novellsamling där Elin Nilsson ville skriva om det som skaver, och hon gör det så väl, och byter berättarröster sömlöst. Nominerades för: ”I åtta avskalade berättelser ges vi en skymt av vardagen, i all sin vardagliga ovanlighet. Det är opretentiöst, stringent, och träffsäkert”.

Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg, (Mirando Bok). Bilderboksbiografi om konstnären Berta Hanssons, med poetiskt språk och på-pricken-illustrationer. Nominerades för ”Vad innebär det av uppoffring, arbete och smärta? I Fågeln i mig flyger vart den vill har Sara Lundberg tolkat och speglat konstnären Berta Hanssons (1910–1994) drabbande och enastående livsöde”.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson, (Lilla Piratförlaget). Äntligen blev en genreroman nominerad! En rysare för yngre läsare som nominerad för ”Berättelsen är kompromisslöst hemsk, men ändå befriande. Skräcken balanseras av den absurda humorn i bild och ord”.

Om dagen tar slut av Lisa Hyder och Per Gustavsson, (Bokförlaget Opal). En maffig och existentiellt diskuterande bilderbok som vrider och vänder på meningen med livet, om jorden skulle gå under. Nominerades för att den ”fångar samtidsångesten på barnets nivå och utgår från dess frågor. Bilderna är utsökta – ömsom skräckinjagande, ömsom trösterika – balanserande mellan skört ljus och dovt mörker, mellan liv och död”.

Dumma teckning! av Johanna Thydell och Emma Adbåge, (Alfabeta). Förtjusande bilderbok om hur svårt det kan vara att skapa nära någon annan. Nominerades för ”Den vardagliga köksbordsrealismen laddas med svallande temperament och känslotoner. Adbåges luftigt spröda bilder skildrar med en märklig exakthet såväl miljö som sinnesstämningar”.

Jag ska berätta utförligare om varje titel fram till galan går av stapeln om två veckor, så tills dess håller jag hemligt vem jag hoppas på. Har ni någon favorit? Vill ni också gå på galan så kan en köpa biljetter här, och vill ni se hur fint det var förra året kan ni kolla här.

Barn- och ungdomsböcker jag tror blir nominerade till Augustpriset.

Barn- och ungdomsböcker jag tror blir nominerade till Augustpriset.

Jag är, som ni kanske vet, Augustambassadör, vilket innebär att jag rapporterar om Augustpriset, specifikt barn- och ungdomsbokskategorin. Nästa måndag tillkännages de sex nominerade titlarna i kategorien. Nu tänkte jag att jag skulle ägna mig åt att gissa vilka som blir nominerade i år. Vill en förresten vara med på nomineringskvällen är det möjligt, fb-eventet är här. För att kunna sia om vilka titlar som skulle kunna vara nominerade måste en ju veta vilka som ens får nomineras. Här är reglerna:

  • Boken ska vara skriven på svenska språket. Boken får alltså inte vara en översättning. Svenska ska vara originalspråket.

  • Boken ska vara en originalutgåva, oavsett format, med andra ord får innehållet inte tidigare ha varit publicerat i bokform.

  • Boken får tidigast vara utgiven den 24 oktober 2016 och senast den 22 oktober 2017.

  • Boken måste finnas i handeln senast v. 43 2017.

Uifrån detta, och tidigare års nomineringar, tänkte jag nu både gissa vilka jag tror blir nominerade. Jag kommer också att skriva om vilka jag hoppas blir nominerade, trots att tidigare års nomineringar borde lärt mig annorlunda.

Först ut, Eva Lindström blir så gott som alltid nominerad. Hon har nominerats totalt tolv gånger, elva gånger med verk där hon själv varit såväl författare och illustratör, och en gång när hon enbart illustrerade. Det var boken Snöret, fågeln och jag, skriven av Ellen Karlsson, och den vann också. Under det tillåtna tidsspannet har hon denna gång kommit ut med två titlar, Kungen och drottningen (Alfabeta, 2017) och Den stora vännen, skriven av Ylva Karlsson, (Urax förlag, 2017). Jag blir förvånad om åtminstone inte en av dem blir nominerade.

En annan gigant i bilderboksvärlden är Anna Höglund, som blivit nominerad totalt sju gånger, och vann 1996 med boken Min syster är en ängel, skriven av Ulf Stark. I år är hon aktuell med två böcker, Alla frågar sig varför tillsammans med Eva Susso (Lilla Piratförlaget, 2017) och Titta, Hamlet! tillsammans med Barbro Lindgren, (Karneval förlag, 2017). Då den senare är en pekbok tror jag snarare att den filosofiska faktaboken får en nominering i år.

På tal om Ulf Stark så är även han en veteran i Augustpriset. Tyvärr gick han bort i somras, men han hann ändå skriva en del böcker som skulle kunna komma att bli nominerade. Bland annat dessa tre: bilderboken En natt vill Nalle vara stor tillsammans med Charlotte Ramel, (Lilla Piratförlaget, 2017), Amy, Aron och Anden tillsammans med Per Gustavsson, (Bonnier Carlsen, 2017), och mellanåldersboken Åskan, tillsammans med Marcus-Gunnar Pettersson (Brombergs förlag, 2017). Då det är sista chansen att nominera Ulf Stark, såvida han inte har lämnat opublicerade manus bakom sig, så tror jag absolut en av av dessa blir nominerade.

Marcus-Gunnar Pettersson har verkligen setts överallt det senaste året, men en böckerna han illustrerat som jag tror blir nominerad är den fantastiska bilderboken Det magiska stoftet skriven av Stefan Casta, (Bokförlaget Opal, 2017).

Ett förlag som ofta blir nominerat, med tanke på dess storlek, är Urax, och förutom Den stora vännen har de kommit ut med ytterligare ett antal böcker som skulle kunna bli nominerade: Låtsasheten av Nathalie Ruejas Jonson, Jättejättebråttom av Ebba Forslind och Kattfesten av Siri Ahmed Backström, (samtliga 2017). Ett annat mindre förlag som också sticker ut är Mirando, i år har de gett ut två böcker som jag skulle bli förvånad om endera inte blev nominerad: Oväder av Clara Dackenberg och Tuvalisa Rangström, och Fågeln i mig flyger vart den vill av Sara Lundberg.

En illustrerande författare som tyvärr aldrig blivit nominerad, trots välförtjänt, är Sara Gimbergsson. I år har hon kommit ut med en handfull böcker, och det är på tiden att hon nomineras. Gärna för en av de fina bilderböckerna hon gjort tillsammans med Lena Arro, som heller aldrig nominerats. I år kom deras Tore Silver Visselgren (Bokförlaget Opal) och den är absolut värd en nominering.

Några kategorier som sällan blir nominerade är tyvärr uttalat lättlästa böcker, mellanåldersböcker, faktaböcker eller genrelitteratur. Vilket är synd. På mellanåldersfronten är Haj-Jenny av Lisa Lundmark och Charlotte Ramel (Natur&Kultur, 2017) en personlig favorit som jag tror blir nominerad. Denna månad kom del nio i fantasyserien PAX ut, Maran av Åsa Larsson, Ingela Korsell och Henrik Jonsson (Bonnier Carlsen). I och med att ingen av de tidigare delarna blivit nominerad skulle jag dock tro att juryn väntar med att nominera till den tionde och avslutande delen, eller struntar i det helt. På samma vis tror jag de gör med Charlotte Cederlunds otroligt bra Idijärvitrilogi, väntar till nästa års avslutande del snarare än nominerar årets Gryningsstjärna, eller struntar i nominering helt. En annan fantasyroman som är fin nog att nominerad är Frida Nilssons Det tunna svärdet(Natur&Kultur, 2017). Och vore det inte fantastiskt om lite skräck nominerades? Kanske Sara Bergmark Elfgrens Norra Latin(Rabén&Sjögren, 2017), Helena Dahlgrens Orkidépojken (Lava förlag, 2017) eller novellsamlingen Höstväsen (B. Wahlströms, 2017).

Ungdomsromanerna brukar dock bli väl representerade när det kommer till nomineringar. Under den tillåtna perioden har en hel drös fina kommit ut, och detta är ett par jag tror och hoppas blir nominerade: Anna Ahlunds Saker ingen ser (Bonnier Carlsen, 2017), Yrsa Walldéns Allt jag inte sa (Vox by Opal, 2017), Under odjurspälsen av Klara Krantz (Alfabeta, 2017) eller Mia Öströms Vakuum(Lilla Piratförlaget, 2017).

Vilka tror eller hoppas ni blir nominerade i år?

Jag är ambassadör för Augustpriset!

Jag är ambassadör för Augustpriset!

 

Många av er följer säkert redan mig på Instagram, så ni vet redan detta. Ni som inte gör det borde börja, och här kommer roliga nyheter för er! Även i år är jag utvald att vara en av Augustprisets bloggambassadörer! Det betyder att jag kommer läsa de nominerade böckerna i min kategori, skriva om dem och nomineringsprocessen och rapportera från galan. Precis som förra året kommer jag att bevaka barn- och ungdomslitteraturen. Och såklart titta närmre på vad de yngre skribenterna skrivit till Lilla Augustpriset. Vad jag hoppas blir nominerat till Augustpriset i år kommer jag att berätta om närmare nomineringstillfället. Vill ni läsa om hur det var förra året, klicka här. Och som sagt, följ mig på Instagram och Facebook, där jag också kommer att rapportera om Augustpriset, saker som kanske aldrig hamnar här på bloggen.
Nomineringskvällen är den 23 oktober på Scenkonstmuseet och är öppen för alla! En kväll där de 18 titlarna i alla tre kategorierna, barn- och ung, skönlitterärt och fakta, presenteras. Efter presentationen samtalar Daniel Sjölin med de nominerade författarna på scen, det blir också mingel och boksignering. Som ambassadör kan jag erbjuda rabatterade biljetter till kvällen*, klicka här, välj biljettypen Augustambassadör och ange koden amb77. Förra året var det mycket trevligt så hoppas vi ses där!

*Hela ambassadörskapet till Augustpriset är volontärarbete och jag tjänar ingenting på att ni köper biljetter via länken.
Augustgalan.

Augustgalan.

Som ni säkert redan vet så var jag Augustambassadör 2016, och sent om sider tänkte jag äntligen och ordentligen visa hur det såg ut på själva galan. Ni såg ju säkert en del redan på min Instagram, där jag lade upp i realtid. Men ett riktigt bildfyllt inlägg skadar ju aldrig, speciellt inte när jag dessutom hade systemkameran med mig!

12

Det var redan mörkt när jag anlände till Konserthuset på Hötorget, men pelarna glimrade av fest.

345

Inne i foajén var det fullt av folk, och bubbelglas i drivor. Statyerna tittade avundsjukt på.

6

Medan jag drack ett glas och tjuvfotade P.O. Engquist, hejhej!

7

Så ringde det i klockan och alla fick brott att samla sig!

89

Jag passade på att ta några foton av de fantastiska lokalerna på väg upp till balkongen.

10

Där utsikten över galan var perfekt.

11

Konferencier för galan var Niklas Strömstedt som var både rolig och påläst.

12

Kulminister och bosslady Alice Bah Kuhnke delade ut Lilla Augustpriset till Sigrid Nikka för hennes novell Då rallarosen blommar med motiveringen ”En välskriven text med vacker gestaltning, rytmiskt språk och omvälvande känslor.”

13

Sen var det dags för barn- och ungdomskategorin, och vann gjorde Ann-Helén Laestadius med sin Tio över ettvilken jag ju hoppades på. Och så fantastiskt fin Ann-Helén var i sin kolt! <3

14

Kvällens underhållning stod magiska Anna Ternheim för, och när hon framförde Ulf Lundells Hon gör mig galen fick nog alla gåshud. Se bara, filmade hela för er:

1516

Efter prisdelningen samlades alla vinnare, förutom Sigrid Nikka och Ann-Helén Laestadius så vann även Nina Burton för sin Gutenberggalaxens nova och Lina Wollf med sin De polyglotta älskarna.

17

18

Efter pressintervjuer och fotografering för vinnarna bjöds det på buffétallrik, tryfflar och vin. Jag hade otroligt trevligt med andra bloggare, som Paula, Katta och Sofia från En förbannad podd, Agnes och Johanna bland annat. Så roligt att lära känna folk som är pepp på samma saker som en själv!

192021

Sen kom jag hem med detta fina i kvällens handväska, något att spara till en blivande scrapbook kanske, men tänkte att ni, precis som jag, tycker det är roligt se. En magisk kväll, otroligt fint ordnad av Förläggarföreningen och Fascinera event!

Följ Augustgalan live!

Följ Augustgalan live!


I detta nu är jag på Augustgalan och har förhoppningsvis hittat något vettigt att ha på mig, jag kommer hoppas på att Tio över ett av Ann-Helén Laestadius vinner i barn- och ungdomskategorin, för det var en fin bok, och berör ett ämne och en händelse som det skrivs för lite om, men här presenterat otroligt skickligt. I kategorin Lilla Augustpriset hoppas jag på Perspektiv  – en rymdsaga av Henning Bollmark, mer genrelitteratur i finsalongerna!

Vill du titta på årets Augustgala kan du följa den live här.

Vilken av årets böcker hoppas du på?

”Så kommer mullret från underjorden och fortplantar sig upp genom lagten och når ytan. Jag vill hålla för öronen men får inte. Jag måste höra om det låter annorlunda.”

”Så kommer mullret från underjorden och fortplantar sig upp genom lagten och når ytan. Jag vill hålla för öronen men får inte. Jag måste höra om det låter annorlunda.”

Sista Augustnominerade boken i kategorin barn- och ungdomslitteratur är Tio över ett av Ann-Helén Laestadius.

Tio över ett handlar om Maja som bor i Kiruna. I Kiruna där det är mörkt tre veckor om året från morgon till kväll, inte becksvart men mörkt. I Kiruna där det är svårt att bo om en inte är sport eller friluftsintresserad, vilket Maja inte är. I Kiruna som måste flytta tre kilometer innan hela staden rasar ned i malmgruvan. I malmgruvan långt under jord, där pappa jobbar, där farfar har jobbat, där de som jobbar där verkar åldras fortare än alla andra. I Kiruna finns också Albin med svart hår och mörka ögon som Maja brukar tjuvfota på skolbussen. Och bästa vännen Julia som bara bor ett hundratal steg bort, innan flytten i alla fall.

”Varje natt förbereder man för sprängningarna under jord. Kilometer under markytan. Men kilometer kan bli till ingenting om marken inte håller. Då spricker det, då börjar det skaka och sedan rasar det. Flytande sprängmedel injiceras i flera borrhål i orterna, gruvgångarna. Alla flyttar på behörigt avstånd. Ingen får vara kvar när de spränger, eller skjuter som de också säger, och en bra stund efteråt. Det bildas farliga gaser i orterna. Sedan dånar det och järnmalmen lossnar. Järnmalmen som gör att Kiruna lever. Pappa säger att det är den som får hela Sverige att snurra. Vi skeppar miljarder till Stockholm och så tror de att vi lever på bidrag här.”

Jag tyckte så himla mycket om denna bok. Dels älskar jag Norrlandsskildringar, vilket jag läser allt för lite ut av, men jag tycker också att det kommer ut alldeles för få. Speciellt för denna målgrupp. Jag tycker Maja så skickligt beskriven att hon är så lätt att känna igen sig i, ångesten över flytten och över att dö. Till viss del får hon mig också att tänka på Barbro Lindgrens dagboksserie där katastroftankarna och döden också genomsyrar berättelsen. Det är också en historisk roman i realtid, detta är historia som skrivs här och nu. Men som det inte skriva nästan någonting alls om, speciellt inte i sydligare Sverige. Boken andas sci-fi och armageddon, och det är viktigt att stanna upp och påminna sig själv om att detta händer på riktigt. En otroligt läsvärd bok.

Vill du höra Ann-Helén Laestadius prata mer om sin bok kan du lyssna på Augustpoddens avsnitt tillsammans med henne här:

Vill en se ett otroligt träffande och roligt klipp om Kirunaflytten vs. Slussenombyggnaden och dess ombyggnad så rekommenderar jag denna.

Boken är mottagen från förlaget med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlaget i fråga är Rabén och Sjögren. 

”För jag tänkte att framtiden måste lukta fisk, annars är den inte min.”

”För jag tänkte att framtiden måste lukta fisk, annars är den inte min.”

Den näst sista av årets Augustnomineringar i kategorin barn- och ungdom är Ormbunkslandet av Elin Bengtsson.

Boken handlar om Margit. Året är 2009 och Margit är 18 år gammal, om två månader skall hon ta studenten. Men så bestämmer sig hennes Mika för att göra lumpen och helt plötsligt ska Margit klara sig utan honom, fastän det alltid varit de två, mot hela världen och alla andra. Så Margit hoppar av skolan och flyttar till Malmö där hon inte känner någon, hon får jobb på en kyrkogård och rum i ett kollektiv med rivningskontrakt. Där bor Ina och Paco som är intresserade av politik och skrattar och bryr sig och bråkar, och helt plötsligt är Margit del av något helt nytt.

”Mika, när du krälar på marken. Vapnets och packningens tyngd, din stötiga andhämtning. Är jag där i ditt huvud då, krälar jag bredvid? Pressar du dig framåt, hårdare, för du tänker att vi gör det tillsammans, för att det är den enda anledningen att fortsätta, att uthärda smärtan, förolämpningarna, tröttheten?”

Detta är en väldigt speciell bok. Margit är en speciell karaktär. Hon är absolut trovärdig, men inte särskilt lätt att tycka om eller känna igen sig i. Lite sträv. Boken varvas med nutidsskildringar från Margits liv samt tillbaka blickar från hennes och Mikas gemensamma innan allt förändrades. Det är som om hon kommit från yttre rymden och för första gången ser andra människor, för första gången läser av ansiktsuttryck, gester och meningar som inte är Mikas. Eller åtminstone för första gör ett försök att förstå och inte direkt avvisa alla som inte är han. Mest tycker jag om Margit när hon i sådana stunder bryts ned lite, kan vila lite i till exempel Inas blick och när hon gör ett försök att vara som alla andra, när hon läser på för att kunna vara med i diskussion eller lyssnar på musik – för det gör ju folk.

Det går som inte att förklara boken mer utan att spoila den, och jag är heller inte säker på att jag direkt tycker om den, men jag gillar att den är utmanande, den tvingar en att fundera och dessutom så är språket på många ställen smått fantastiskt.

Här kan ni höra Elin Bengtsson prata mer om Ormbunkslandet:

Boken är mottagen från förlaget med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlaget i fråga är Natur&Kultur.

”Mamma vände sig om. Hon trodde ingen såg.”

”Mamma vände sig om. Hon trodde ingen såg.”

Dags för nästa par Augustnominerade böcker. Denna gång är det Oj, en polis av Eva Lindström och Åka buss av Henrik Wallnäs och Matilda Ruta som gäller.

Oj, en polis är Eva Lindströms tolfte nominering till Augustpriset, hon har därmed nästan dubbelt så många nomineringar som den som har näst flest nomineringar, nämligen Anna Höglund med sju. Oj, en polis handlar om två personer i matroskostymer som träffar en pilot.

Som vanligt med Lindströms böcker är de lite kluriga, lite knepiga, med korta nedkokta texter och stora miljöer. En vet aldrig riktigt vart handlingen ska ta vägen. Denna gång var boken särskilt öppen för egna tolkningar med sina öppna miljöer, eller som Augustnomineringen formulerar det; ”I de enfärgade bakgrundsfälten finns en ödslighet som öppnar för fantasin. Inom lekens ramar blir allt möjligt.” Ett uppfriskande exempel att ha redo när folk menar att böcker för barn kräver en sensmoral eller att de är förutsägbara. Oj, en polis kan med fördel läsas om flertalet gånger och varje gång öppna för nya tolkningar och insikter.

Nästa bok är ett bilderbokssamarbete mellan debutanten Henrik Wallnäs som har skrivit text, och den tidigare bilderbokskaparen Matilda Ruta, som här har illustrerat. Jag har tidigare älskat Matilda Rutas böcker om Ninna, där hon har spännande persongallerier och bryter normer sida upp och sida ner. I detta fall är det otroligt intressant att se hur Ruta leder läsaren i genom berättelsen genom att belysa det allra viktigaste med färg medan större delen av illustrationerna är i dov gråblå skala. Åka buss handlar om ett barn och en mamma som tvingas sätta sig på en buss för att lämna landet som är kantat av krig och katastrofer. Kvar tvingas pappa och farmor stanna. Resan är, som de flesta flykter, på inget vis lätt, och den går på så väl vatten som land.

Kvar i hemlandet är farmor och pappa, pappa som lagar hål och längtar efter sin familj. För en vuxen läsare är boken hjärtskärande, inte så mycket att den explicit är hemsk i ord och bild, den bäddar fint in det hemska i poetiska formuleringar och mjukakattmänniskor, men för en vuxen är det lätt att läsa in verkligheten i den. Att läsa tillsammans med ett barn och sedan diskutera på en nivå som just det barnet klarar av tror jag däremot är lätt att anpassa. Och att det äntligen finns en så pass konstnärligt upphöjd bok, i stället för hyperrealistisk, för barn med liknande erfarenheter att känna igen sig i känns minst sagt på tiden.

Här kan en lyssna på en poddinpelning från nomineringskvällen där Henrik Wallnäs berättar om varifrån han fick idén, och Matilda Ruta förklarar varför hon ritar katter istället för människor.

Böckerna är mottagna från förlagen med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlagen i fråga är Alfabeta och Natur&Kultur.

”Cykeln då morfar, minns du den? Plingklockans pling och gnissel i trampet?”

”Cykeln då morfar, minns du den? Plingklockans pling och gnissel i trampet?”

Idag vet jag inte vem jag är Ida Sundin Asp, Djur som ingen sett utom vi Ulf Stark Linda Bondestam

Jag tänkte att i dag är en bra dag att visa några av de Augustnominerade titlarna lite närmre. Först ut är Idag vet jag inte vem jag är av Ida Sundin Asp, och Djur som ingen sett utom vi av Ulf Stark och Linda Bondestam.

Processed with VSCO with c1 preset

Idag vet jag inte vem jag är börjar med att en man vaknar upp, går fram till spegeln och känner inte igen sig själv. Håret är olika och ögonen ska väl inte se ut sådär? Han måste hitta sig själv och börjar leta. Ut ur sitt fina ut in i solen kliver han, letandes efter sig själv. Han hittar ett barn, sitt barnbarn! Barnbarnet har koll och kan berätta att morfar själv odlat allt det goda i växthuset och att de rodde tills armarna gjorde ont igår.

Processed with VSCO with c1 preset

Boken är härligt poetisk, som här ovan där det handlar om att fysiskt leta efter sig själv för att hitta sitt inre jag. Även inläggets titel är ett fint citat från boken. Överlag är det egentligen en hjärtskärande historia, om en man som har någon form av demenssjukdom, men kombinationen av det upplyftande barnbarnet och den trivsamma färgskalan gör att den ändå inte känns allt för hemsk. Illustrationerna saknar riktigt starka, arga färger som till exempel rött, och när barnbarnet minns roddturen förvandlas sjön till rosa. Miljöerna är öppna och växterna frodas. De får mig att låtsas att morfar kanske flyttat till Mallis efter pensionen, men det får mig också att undra var barnbarnets andra vuxna befinner sig. En mycket fin bilderbok, med vackert språk och ett modernt bildspråk.

För den som vill höra mer om Idas tankar kring boken finns det här ett podavsnitt där bland annat hon intervjuas under nomineringskvällen:

Processed with VSCO with c1 preset

Nästa titel är diktsamligen Djur som ingen sett utom vi som är skriven av Ulf Stark och illustrerad av Linda Bondestam. Boken får mig direkt att tänka på Beppe Wolgers Okända djur som Olle Adolphson framförde. Diktsamlingen består helt enkelt av ett urval djur som Stark och Bondestam hittat på. Som denna, Nomadien; ”Nomadiens besök är alltid korta. Den bygger ständigt nya bon. För nomadiner lever i den tron, att allt är mycket bättre borta.”

Processed with VSCO with c1 preset

Eller denna Celansetten, som ingen någonsin har sett, men av en händelse råkade en Lyktfisk simma förbi och få en skymt av vad som göms, där nere i det mörka havet. En mycket lyckat rimmad bok, där en ibland, men oftast inte, kan gissa vilka ord som kommer att rimma. I stort är dikterna väldigt oförutsägbara och djuren är verkligen unika. Och Linda Bondestam har med bravur lyckats illustrera dem. Om ni kollade på videon som jag publicerade i mitt Kulturkonsumtions inlägg så fick ni se henne underhållande berätta om hur hon gick till väga.

Böckerna är mottagna från förlagen med anledning av att jag är Augustambassadör 2016, åsikterna är dock, som alltid, mina egna. Förlagen i fråga är Urax, Berghs och Förlaget.