”…hon träffar ju pojkar hela tiden, trots sina tjocka ben!”

”…hon träffar ju pojkar hela tiden, trots sina tjocka ben!”

Författare: Barbro Lindgren

Titel: JättehemligtVärldshemligt, Blanden Brinner

Förlag: Rabén & Sjögren

Utgivningsår: 1985, 1983, 1990

Sidantal: 144, 101, 93

Betyg: 3/5

Recensions-ex: Nej

Detta får bli en kort recension. För jag vill inte prata illa om den. För egentligen tycker jag inte om den, gjorde aldrig det när jag läste den för flera år sedan heller. Och det färgar självklart av sig. Nu däremot, kan jag se bitar jag tycker om. Efterorden tycker jag märkligt nog om mycket mer än själva böckerna. Så mycket till och med att jag, när jag var på Akademibokhandeln, tjyvläste de nyskrivna som Barbo skrev till de nya utgåvorna som kom förra året. För övrigt skulle jag mycket hellre villa ha de utgåvorna för så länge jag kan minnas har jag stört mig på dessa tre. Enda sättet att se att de hör ihop i en serie är genom titelns textsnitt. Ingenting i form eller utförande annars.

Det jag ogillar mest är detta eviga hoppande mellan tankegångar. Och ja, mina dagböcker i den åldern innehöll absolut en hel del av sådant också, men skulle jag få för mig att publicera dem så skulle jag försöka staka upp det en aning i alla fall. Och Barbro säger ju själv att vissa saker dragits bort och vissa lagts till i böckerna, så varför inte städa upp när hon ändå håller på?

Jajaja. Vissa saker är fantastiska ändå. Som att när hon får en barndepression, på den tiden, och folk verkligen accepterar det. Hon får må dåligt och gråta och bara ligga och stirra i väggen och slipper gå till skolan. Det är inte någon som skriker på henne och tycker att hon skall bita ihop eller liknande. Hon får känna precis det hon känner. Och det händer flera gånger om liknande saker i böckerna. Men jag vill inte berätta för mycket. Däremot kommer jag alltid undra vad som hände med Kjellegubben.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *