”‘Det var en gång en jätte’, sade Abraham Setrakians farmor.

”‘Det var en gång en jätte’, sade Abraham Setrakians farmor.

Titel: Släktet
Författare: Guillermo Del Torro och Chuck Hogan
Förlag: Bra Böcker
Utgivningsår: 2011
Sidantal: 466
Betyg: 4/5
Recensions-ex: Ja
De har alltid funnits bland oss – vampyrerna. I hemlighet och i mörker har de väntat på att deras tid ska komma, och nu är den äntligen här. Inom en vecka kommer Manhattan att vara utplånat. Inom tre månader resten av USA. Och inom sex månader: hela världen. En boeing 777 från Berlin har precis landat på JFK-flygplatsen i New York när allting plötsligt svartnar. Kontrolltornet tappar kontakten med piloten och ingen aktivitet märks längre inifrån planet. 
Jag gillar vampyrromaner. Jag gillar inte skräck. Vilket kan ses som motsägelsefullt då vampyrer skall vara fasansfulla varelser. Men dagens vampyrromaner är sällan skrämmande, inte de av de populära, sen tonåringsslaget som jag mest har läst (tänk Twiligt, Vampire Academy och Sookie Stakehouse-serien) i alla fall. Det blir som mest spännande, men sällan skrämmande. Och i ärlighetens namn är det lite mördande av legenden att romantisera vampyrerna så. Men hittills har jag funnit mig i det, då jag som sagt inte gillar skräck. Eller det är en lögn. Jag tror jag gillar skräck, jag älskar skräckfilmer men där är det bara att blunda när det blir för läskigt. Vilket är svårare i böcker. Men när jag läste om Släktet var jag tvungen att värdera om, ta mig i kragen och läsa boken. I dagar låg den först och yrde skräck kändes det som. Jag vågade inte börja läsa. Till sist blev jag trött på mitt betende och tog bussen med mig på nästa bussresa.
Till att börja med var den otroligt välskriven och minutiöst detaljrik, jag har inte läst något av Chuck Hogan tidigare och bara sett Pan’s labyrint av Del Torro så jag vet inte vem av dem som stod för detta eller om det bara var ett ovanligt bra samarbete. Jag reflekterar faktiskt aldrig under läsandets gång att det rör sig om två författare, så bra flyter allt ihop. Ibland blev det skrämmande och innan jag var helt fast vågade jag inte läsa sänggångstid, vilket iofs inte hjälpte då jag fick luddiga mardrömmar i alla fall. Men det blev inte så skrämmande som jag hade tänkt mig. Missförstå mig rätt, det var verkligen skrämmande och obehagligt ibland men jag blev inte precis så rädd som jag hade inbillat mig. Vilket gör att jag nu gillar skräck. Jag gillar Släktet, vissa scener i slutet kunde bli lite långtradiga. Men det gör egentligen ingenting. Eph, smittostoppare med finare titel än vad jag med dåligt minne kan ge honom, och hans son Zack är fantastiska, särskilt ihop eller när Eph tänker på honom. Sektrakian, självutnämnd vampire slayer 70+ är också underbar. Men bäst av allt gillar jag skadodjursbekämparen och underdogen Fet. Tack och lov att det inte bara var brottsstycken om honom och att han verkligen fick vara med i leken. Mästaren av vampyrerna, har jag lite svårt för. Jag får inget grepp om just honom. Vampyrerna i allmänhet tycker jag däremot om. De är fasansfulla, snabba, svåra att stoppa och helt enkelt omänskliga. Som en blandning av zombier och vampyrer egentligen mer än den klassiska Dracula vampyrer.
Kort och gott, välskriven, skrämmande och läsvärd. Inte så läsvärd att jag slänger mig över den (de?) redan utkomna engelska delen av trilogin men jag tar mig an fortsättningarna på svenska när tillfälle ges.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *