Skall jag åter vandra i dalen?

Skall jag åter vandra i dalen?

Jag funderar, fram och tillbaka, jag gillar strukturerad läsning. Skall en bok i en serie läsas börjar jag med bok ett. Basta. Och sedan fortsättningen läsningen tills sviten är över eller intresset falnar. Utan undantag. Och serien jag nu funderar på att åter besöka håller, intresset falnar inte och har aldrig gjort under dessa 23 år jag vandrat på denna jord.

Givetvis är det den åtta böcker långa sviten om Muminfamiljen jag talar om. Den eviga, som alltid har funnits och alltid kommer finnas. Som jag älskar. Jag älskar mamma, hennes rejäla sätt att ta allting, att allting kommer ordna sig och hennes kloka råd. Jag älskar muminpappan, hans äventyrslusta och memoarskrivande. Och trollkarlen med sin hatt. Och Sniffs girighet och Lilla Mys ilska. Allting är underbart.

Fram till de förödande två sista böckerna. 

Missförstå mig rätt, de är underbara. Fantastiska på alla sätt och vis. Men mitt hjärta snörps ihop och får svårt att andas av dem. Det är sådan ångest, och längtan, och hopplöshet i dem. Och ett stort, stort hav. Och karga berg där ingenting går att odla hur mycket tång mamman än släpar upp dem. Och det är ett stort, stort monster som lurar. Och ensamheten lurar också den som ett stort monster.

Jag vill verkligen läsa om böckerna igen, men till problemen, 1, då vill jag ju givetvis läsa alla. Inte hoppa över de två avslutande delarna. Men, 2, enligt mina beräkningar borde läsandet av del sju och åtta infalla när det i så fall är väldigt mörkt och dystert ute. En låt oss kalla det, inte upplyftande tid. Även om jag gillar hösten och vintern.

Hade jag varit förutseende hade jag börjat läsa på våren istället och fått de tunga böckerna till sommaren. Men min längtan till Mumindalen var då bara i normaltillstånd, den hade inte växt sig större, som nu. Och jag känner heller inte för att vänta till nästa vår. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med detta inlägg. Men brukar ni också känna denna… jag söker ett ord men kommer inte på det, försiktighet kanske? Men mer. Känna denna försiktighet inför att läsa en bok eller en serie, för att ni vet att det kommer kännas hemskt, och göra ont. Eller vädret är inte rätt ännu?

För övrigt, på tal om Mumin, så har Rabén och Sjögren nu släppt ljuvliga Hur gick det sen? som bilderboksinteraktivbokapptjosan. Ni vet vad jag menar, man kan klicka och ha sig och det är ljudeffekter och man kan läsa själv eller få den läst för sig. Ett finfint initiativ tycker jag, även om jag helst bläddrar i orginalboken istället, och fascineras över utklippen på varje sida, som vanligt.

0 thoughts on “Skall jag åter vandra i dalen?

  1. Intressant analys. Jag tycker om alla böckerna i serien. Förresten är de nio, för man måste ju räkna med ”Småtrollen och den stora översvämningen också”.

    Visst finns det en del svårmod i de två sista böckerna, men också en hel del hopp och medmänsklig värme. Senast jag läste ”Sent i november” var det sensommar, men Jansson är en så fantastisk författare att när jag lade boken ifrån mig tillfälligt för att göra annat, så kändes det som om det var november.

    1. Ja jag tycker om de alla också, alla nio, såklart Småtrollen skall räknad med.
      De två sista är ju geniala, egentligen nästan bäst av hela sviten, kanske just för att de väcker sådana känslor. Men jag blir alltid lite reserverad innan jag läser om dem i alla fall.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *