1952, 1974, 1999.

1952, 1974, 1999.

Titel: Guldsmedens Hemlighet

Författare: Elia Barceló

Förlag: Panache, Albert Bonniers Förlag

Översättare: Ulf Eriksson

Utgivningsår: 2005

Sidantal: 92

Betyg: 4/5

I väntan på att jag skall få pusta ut, krypa ned ordentligt och läsa klart Hungerspels-trilogin tänkte jag att vi kan kolla på boken jag läste innan det. Det är en tunn, liten bok som jag köpte på bokrean för kanske 20 kronor. Guldsmedens hemlighet heter den och är skriven av den spanska författaren Elia Barceló. Så här börjar den:

Fyra på morgonen. De sista dagarna i december. Jag skriver till mig själv, för hand med mikroskopisk guldsmedsstil i denna nyligen hyrda, ännu halvtomma lägenhet medan snön mjukt faller på andra sidan fönstren över Clinton Street där musiken Leonard Cohen talade om inte längre ljuder. Jag skriver för mig. Det finns ingen annan. Det finns ingen annan nu när Celia är borta.

Boken handlar om guldsmeden. Jag är rätt säker på att hans namn aldrig nämns, boken är skriven i jag-form och guldsmeden är jaget. Hur som helst, inledningsvis är det år 1999 och han är en vuxen man och berättar sin livshistoria. När han var 19, år 1974, såg han för första gången Celia. En kvinna jämnårig med hans mamma och han blir betagen direkt. Celia blir lika tagen hon och de inleder en kärleksaffär, kanske inte så mycket affär då hon inte är gift men det är minst lika skandalöst i alla fall då hon är i 40års åldern. År 1999 skall han åka till sin farbror som lärde upp honom i guldsmedsbranchen men när han sitter på tåget hoppar han trots allt av i sin hemby som han inte besökt på 25 år, sedan han och Celia bröt upp. Väl tillbaka i byn är det inte år 1999 längre, utan det är år 1952 och Celia är den som är 19 medan han är den som är skandallöst gammal. Åter igen inleds en kärleksaffär och bitarna börjar falla på plats för guldsmeden om saker Celia sade när han var 19.

Boken är som sagt tunn, bara 92 sidor, men den är också tung. Den är sorglig och fin och hjärtat värker när man läser den. Den har en uppsjö av vackra beskrivningar och meningar och är välskriven. Trots att den inte är kronologiskt skriven över huvud taget spelar det ingen roll. Guldsmeden hoppar i sin berättelse precis som han vill och jag är bara glad att få följa med var helst han än befinner sig. Jag har alltid varit svag för tidsresande och si-fi men även om man inte är det är detta en fantastisk bok som bara tar två bussresor att läsa. Barceló behandlar inte detaljerna vid tidsresande, hur det fungerar eller inte fungerar men lyckas ändå knyta ihop boken till något hållbart. Egentligen handlar den inte alls om tidsresor på det sätt man kan tro, utan snarare om kärlek, och hur vida den är omöjlig eller inte.

0 thoughts on “1952, 1974, 1999.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *